Take This Waltz 2011

Numer är det nästan snarare en regel än undantag att komiker ska testa den seriösa filmens konst på vita duken. Jack Black har gjort det, Steve Carell, Adam Sandler likaså, senast Jonah Hill (vilket resulterade i en Oscarsnominering) och inte minst Jim Carrey som gjort det flera gånger. Nu har alltså turen gått till Seth Rogen och hans välstöpta charm gör sig galant i sammanhanget.

Williams spelar Margot, den komplicerade hustrun till kycklingkokboksförfattaren Lou (fråga inte...), spelad av Rogen. Deras äktenskap är inte perfekt men puttrar ändå på fint och brist på djupodlad kommunikation har ersatts av ömma blickar och oklanderligt gullegull. Men så dyker nyinflyttade grannen Daniel (Luke Kirby) in och vänder upp och ner på den känslomässigt förvirrade Margots tillvaro.

Regissören och manusförfattaren Sarah Polley, som förutom skådespelarinsatsen i "Dawn of the Dead" mest rört sig i indiekretsar, gör här sin andra långfilm bakom kameran (efter hyllade "Away from Her") och håller sig bestämt bakom den svårflirtade indiefilmens hårda gränser. För det här är indie av det envisa slaget, där t.o.m. musiken på hemmafester är svår och dialogen kryllar av väluttänkta repliker som människor i verkliga livet sällan/aldrig skulle få för sig att säga till varandra.

Men hon har ändå god hand med sina aktörer och iscensätter några suveränt tragikomiska situationer. Vår hjältinna Margot är om något en svår karaktär som lätt kunnat bli en outhärdlig schablon. Kombinationen av Polleys fingertoppsregi och Williams som alltid sympatiska uppenbarelse gör att Margot, hur svårt hon än gör det för sig att älska henne, blir en genuin människa med fel, brister och känslor som vem som helst - och man bryr sig om henne.

Williams (som snuvats på hela tre Oscars nu - kom igen!) äger filmen men matchas väl av sina motspelare. Den lite anonyma Kirby (vars mest välkända titel på CV:t är "Halloween: Resurrection"...) är en suverän romantisk antagonist och hans kemi med Williams är så brännande att den nästa går att ta på. Min favoritscen är en mycket rolig och samtidigt bisarrt sexig scen där han i detalj upplyser Williams om hur han planerat deras framtida förspel. Rogen är lyckat lågmäld och igenkännande charmig i en rar andraplansroll.

Triangeldramat lever på originella karaktärer som, tack vare ett välutvecklat manus, undviker stereotyper och enkla utvägar. Det är en finstämd och rörande film med pålitliga talanger framför och bakom kameran. Men som många indiefilmer prioriterar man ofta konstnärliga infall framför trovärdighet. Har man svårt för det svåra så bör man bäst i att undvika den men för andra finns här ännu ett insiktsfullt, modern drama om olycklig kärlek.