Taxi Driver 1976

I det skitiga och stimmiga kontoret till ett taxiåkeri står en man och söker arbete. Han är inte extremt iögonfallande, lätt anemisk, iförd en militärgrön jacka, men ändå är det något hos honom som väcker starka känslor; en del medlidande, men mest intrycket av att något med honom är fel. Att något skaver.

Personnel Officer: How's your driving record? Clean?

Travis Bickle: It's clean, real clean. Like my conscience.

Och så det sneda, lätt livsfarliga leende som Robert De Niro under de senaste decennierna har fulländat till en ikonisk arketyp för filmpsykopaten men som aldrig har suttit lika bra som på den obotligt ensamme, sömnlöse Vietnam-veteranen Travis Bickle, i Martin Scorceses mästerverk från 1976.

Att sammanställa någon typ av lista över tidlösa filmklassiker utan att nämna "Taxi Driver" borde rimligtvis vara det närmsta tjänstefel man kan komma i sådana sammanhang. Jag vill hävda att om någon som gör så förtjänar att randas med en duktig påk. Det händer ytterst sällan, och i regel kan både den hollywoodtrogne "Movie"-älskaren och den mest förhärdade indiefilmscineasten enas om att Travis Bickle helvetesvandring i en av de mest dystopiska New York-skildringarna någonsin välförtjänt intar sin tronplats i filmhistorien.

Att bli avskräckt av denna klassikerstatus, att tänka att det i en sådan omtalad, omskriven och sönderrefererad film inte finns någonting att upptäcka, om man nu till äventyrs inte ännu har haft tillfälle att se den själv, är att bedra sig gruvligt. Det är nämligen högst tveksamt om filmkonsten har lyckats uppbåda en mer autentisk skildring av den isolerade sociopaten sedan "Taxi Driver" - en sondering av "ensamhetens patologi" som Paul Schrader har kallat filmen - och i alla händelser så har den satt ribban och mallen för otaliga senare försök i genren. Det är Dostojevskij i ett brännande förstoringsglas, ett självklart stycke filmkonst och själva sinnebilden för en skådespelare som spränger gränserna för sin förmåga.

Som sig bör när det gäller en epokgörande film av denna tyngd så finns här anekdoter kring själva tillblivelsen som ibland närmar sig mytens tjusningskraft och, kan man ibland misstänka, troliga förvanskningsgrad. Som att Paul Schrader, isolerad och djupt deprimerad, skrev filmens manus med en laddad revolver bredvid skrivmaskinen; att verklighetens John Hinckley Jr. baserade sitt misslyckade mordförsök på dåvarande presidenten Ronald Reagan på Robert De Niros karaktär, för att imponera på Jodie Foster (Hinckley fråntogs senare det personliga ansvaret då rättsundersökningen fastslog att han var svårt störd).

Många av de mer markgrundade rykten som omger produktionen utgör i sig godis för den spekulativt intresserade filmnörden: Vad hade resultatet blivit om Jeff Bridges, påtänkt och intresserad, hade axlat huvudrollen istället för De Niro? Hur hade reaktionerna blivit om Paul Schraders originalmanus - i vilket Travis Bickle fientliga inställning till afroamerikaner var än mer påtaglig och Harvey Keitels hallick med anhang samtliga var svarta - hade fått gå hela vägen fram till färdig film? Hade vi känt till Jodie Foster om hennes föräldrar hade fått sin vilja igenom och förbjudit sin då tolvåriga dotter att medverka i filmen?

Inte för att "Taxi Driver" behöver sådana sammanhang för att locka och förföra. Historien om Travis Bickle borde rimligtvis få en genklang i vilket större, modernt samhälle som helst, eftersom där alltid kommer att finnas någon som faller mellan stolarna, som förskjuts till marginalen och inte tycker sig kunna hävda sin egenart med något annat medel än våld. På film har ingen gjort det med samma autonoma och skoningslösa uttryck som Travis Bickle.

Det ständigt återkommande musikspåret: en förrädiskt hotelljazzdoftande saxofonslinga, harmlöst kitschigt, radikalt fel mot det smutsiga bildspråket; som sedan utan förvarning väller fram i ett mardrömslikt och hänsynslöst crescendo, lika otäckt påtagligt som inledningsscenens gula taxibil som plötsligt plöjer gatornas täta ångor. Travis Bickles dagboksanteckningar, växande cancersvulster inlindande i De Niros lite släpiga stämma - fulla av aggression och förstörelselusta, men samtidigt disträ och riktningslösa i tilltalet. Spegelscenen, spegelscenen. Dialogen mellan den autistiskt bokstavlige Bickle och Cybill Shepards idealistiska volontärarbetare: han kan inte förstå vad hon menar när hon liknar honom vid Kris Kristoffersons klassiska sångtext: " He's a prophet... he's a prophet and a pusher, partly truth, partly fiction. A walking contradiction.'

Ett bisarrt rykte (från så sent som 2010) vill göra gällande att Martin Scorcese och Robert De Niro tillsammans med ingen mindre än Lars von Trier planerar en uppföljare till "Taxi Driver", såhär en trettiofem år senare. Oavsett den samlade konstnärliga kraften hos denna skamlöst rutinerade trio - både Martin Scorcese och De Niro rundrar sjuttiostrecket om bara ett par år - så får vi vid Filmgudarnas samlade styrka hoppas att dessa planer inte blir verklighet.

En Travis Bickle når inte en högre ålder. Han kan inte, som en Patrick Bateman eller en Hannibal Lecter, dupera sin omgivning, få sin galenskap att samsas med någon typ av strategi, bida sin tid. Han är en tickande bomb, som Paul Schrader själv utrycker det, en som vid detonationen tar med sig vem som råkar stå nära i döden. I denna oberäkneliga desperation och explosiva smärta ligger mycket av hans sorgliga trovärdighet. Travis Bickle åldras inte - "Taxi Driver" kommer däremot aldrig att bli gammal.