The Amazing Spider-Man 2 2014

Underhållande men rörig! Den andra delen i Marc Webbs reboot är underhållande och otroligt snygg men faller på att den försöker berätta så otroligt mycket att det tillslut blir alldeles för rörigt. Hur hela franchisen slutade upp gör knappast saken bättre. Peter Parker (Andrew Garfield) försöker blanda sitt superhjälte/vigilant-liv med sitt civila liv där han försöker spendera så mycket tid han kan med flickvännen Gwen Stacy (Emma Stone). Han får dock återkommande skuldkänslor och synvillor av hennes far som fick honom att lova att han skulle hålla sig borta från Gwen för hennes säkerhet. Samtidigt så råkar den mesiga elektrikern med dålig självkänsla (en oigenkännlig Jamie Foxx) ut för en olycka och förvandlas till ’’Elektro’’ med långt större krafter än ’’Spider-Man’’. Samtidigt återvänder den döende Harry Osborn (Dane Dehaan) till New York för att ärva sin fars företag ’’Oscorp’’ och Peter Parker börjar märka att alla hans fiender har en koppling till Oscorp. Rörigt?... O juste, hans ska också lista ut vad som hände med hans föräldrar. Det är filmens stora problem. Du följer i stort sett fyra olika händelseförlopp fram till slutet som alla ska turas om att få plats på duken och det gör att filmen många gånger både tappar tempo och själ, alla händelseförlopp är inte lika intressanta. Det handlar om preferenser men av skäl som skulle spoila så hade jag gärna velat utveckla Gwens och Peters relation ytterligare. Samtidigt som jag tycker om att filmen inte enbart fokuserar på Spider-Man så får han alldeles för lite tid i filmen och det blir lite väl mycket av ett tonårsdrama för att jag ska hålla intresset uppe genom de hela två timmarna och tjugo minutrarna. Mittendelen stannar av lite för mycket och för mycket ska hinna förklaras och berättas för att det ska gå hela vägen. Jag har haft svårt för Andrew Garfield med tanke på att varken hans eller hans Peter är speciellt nördig eller speciellt lik originalet och det hjälper inte att Andrew Garfield ser ut som din stereotypiska klassens clown eller skolans ’’bad boy’’ (med andra kläder). Däremot så är det inget fel på hans skådespel och som Spider-Man är han otroligt bra. Hans drar dåliga skämt, svingar runt för skojs skull och ter sig mycket bättre än vad Tobey Maguire någonsin gjorde i dräkten. Som Spider-Man är han också marginellt bättre än Tom Holland. Emma Stone ger sitt blonda, praktexempel till pluggis både liv och lite personlighet (mycket mer än vad Raimi någonsin gav MJ) och hon blandar med det med karisma vilket förhindrar Gwen från att bli en dryg besserwisser, ja jag kollar på dig Hermione. Att Emma Stone både är vacker och naturligt karismatisk gör filmen knappast en otjänst och hon gör helt klart den bästa prestationen i franchisen. Jamie Foxx känns mest obekväm som en mesig elektriker och som ’’Elektro’’ så är han helt täckt med smink och CGI vilket gör det omöjligt att urskilja ansiktsuttryck ur honom. Därav har jag svårt att placera honom. Dane Dehaan (en okunnig hade kunnat svära på att han vore DiCaprios lillebror) gör ett stabilt jobb som Harry och när metamorfosen till skurk är färdig så ser han helt genomond ut. Han balanserar på linjen mellan briljans och överspel och det leder till överspel i några scener men när han har sina toppar så är han otroligt bra. Såklart ska den gode Stan Lee (RIP) också ha en cameo-roll i början. Filmen lyfts främst av två saker. Emma och Garfield's kemi som verkligen lyfter filmen. De lyckas till och med toppa sina första prestationer. Att de dejtade varandra under de åren hjälper nog till en hel del men kemin är remarkabel i denna filmen. Det andra utropstecknet är actionscenerna och CGI som verkligen toppar. Marc Webb som försökte vara återhållsam i första filmen insåg att det är svårt att göra allt praktiskt och gick bananas med sin CGI. Till skillnad från många filmer så är den otroligt snygg, i synnerhet en sekvens vid Times Square. Lite tv-spel känsla ger den men det ser så snyggt ut att det verkligen passar. Sving-scenerna är otroligt lekfulla med mycket volter och snyggt svingande. Det ser inte riktigt lika realistiskt ut som MCU-filmerna (i synnerhet Far From Home) men det ser mycket snyggare ut. Hans Zimmer’s track (gör han någonsin en miss?) springer åttor runt Horners (från förra filmen) och lindar in filmen i ett otroligt snyggt paket. De punkterna räddar upp betyget markant och eftersom den är så underhållande så är jag beredd att ge den 7,5/10. Tyvärr så gick det som det gick och Garfield’s filmserie avbröts abrupt efter strul med Sony och Spider-Mans intåg i MCU med Tom Holland. Med tanke på hur filmen slutar så är det något som fortfarande gnager hos de allra mest inbitna fansen som nog grät syndafloder vid slutet. Jag är knappast inbiten men jag skulle gärna se en tredje film där de rundar av Garfield’s sejour på ett bra sätt. Får se vad som händer nu efter hans medverkan i Spider-Man: No Way Home, några lösa rykten vill påstå att något är på gång. 7,5/10

En omtitt ett helt MCU-universum senare så är inte det här så tokigt ändå. Skurkarna var Amazing Spider-Mans sämsta del i båda delarna, men slutfighten är riktigt maffig och cool. Synd det inte blev fler filmer med Garfield. Även om filmen fortfarande är rörig och saknar ett riktigt driv så är den absolut värd 3/5.

Nu har jag äntligen fått se en av de mest av mig efterlängtade filmerna under år 2014. Jag pratar förstås om "The Amazing Spider-Man 2". Jag ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen. Handlingen tar vid precis där förra filmen slutade. Efter händelserna som skedde där så har Peter Parker (Andrew (Garfield) börjat bli bekväm i Spider-Man dräkten och börjat att bli hyllad och erkänd som hjälte av New York-borna. Han är tillsammans med Gwen Stacy (Emma Stone) trots att han lovade Gwens döende far att inte träffa hans dotter mer för undvika att utsätta henne för fara. Detta är en konflikt som pågår inom honom vid sidan om hans sökande efter sanningen kring hans föräldrars död. Nya skurkar attackerar New York och Peter upptäcker att attackerna har sammanknytning till bolaget Oscorp där hans pappa arbetade och han börjar se ett samband som kanske kan ge honom svar i sitt sökande. Den här filmen har alla de ingredienser som en serietidnings baserad superhjälte film bör ha. Riktigt snygga actionscener, en bra story och ett högt tempo. Huvudkaraktärerna får ett större djup. Särskilt filmen kärlekspar Andrew Garfield och Emma Stone imponerar och ger mer färg åt sina åt sina roller. De har mer kemi än vad Kirsten och Toby hade i Sam Raimis filmer. Jamie Foxx är också väldigt imponerande som skurken Electro. För variationens skull är det en skurk som man verkligen får sympati för. Jamie Foxx är lysande i sitt gestaltande av en person som inte önskar något mer än att bli sedd av världen och har svårt att handskas med de krafter han får då han råkar ut för en olycka. Det nya stjärnskottet Dane DeHaan är även bra i rollen som Harry Osborne och jag gillar verkligen att de valt att ge honom superkrafter som han fått av gifter som i serietidningen istället för att som i Raimis filmer bara tilldela honom en dräkt som gör honom oövervinnerlig.