The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes 2023

Vilka är vi egentligen? Coriolanus Snow (Tom Blyth) intar scenen 64 år innan någon ens visste vem Katniss Everdeen var. För er som inte är med så är det ju Panems kommande, skrupelfria president som spelas av en eminent Donald Sutherland. Tom Blyth fyller i skorna, han har att gå in i bra och han görs sällskap av ett gäng begåvade skådisar. 64 år före Katniss så är det ett sönderbombat Panem vi har att göra med. Ätten Snow har sedan drygt 10 år tidigare förlorat sin patriark och med det sin rikedom. Coriolanus Snow (Tom Blyth) kämpar för att vinna ett pris som täcker kostnaderna för sina fortsatta studier men till sin besvikelse så är det inte meritpoäng som vinner dig priset utan den som lyckas bäst som mentor i kommande års Hunger Games. Intresset har dalat och siffrorna sjunkit, det gör att spelmästaren Gaul (Viola Davis) kommer med idén om mentorer. Coriolanus får till synes nitlotten, den svaga, fagra flickan från distrikt 12 Lucy Gray Baird (Rachel Zegler). Hur ska de lita på varandra för att båda få som de vill? Francis Lawrence som återigen står för regin har verkligen hämtat inspiration från de tyska staterna under 50-talet. Det är en estetik som genomsyrar bildrutan, såväl som byggnaderna och feelingen. Det är gamla kol-lokomotiv, det är ålderstigna tv-apparater och det är en vanlig gladiatorarena (hade den inte blivit sönderbombad hade väl spelen varit över på en kvart) som spelen äger rum i. Den feelingen passar alldeles utmärkt och kontrasterna till de vackra ängarna i distrikt 12 som kan liknas vid Brösarps backar är något som fungerar väl i Lawrences val att dela upp filmen i tre kapitel. Det valet underlättar när vi också hoppar i tiden. Det här med att ge origins till våra skurkar är något som känns igen. Anakin Skywalker, Jokern, Maleficent och t.o.m. Cruella De Vil har fått en. Karaktärer görs alltmer gråa och alltmer komplexa och det är något som går i symbios med det verkliga livet. Suzanne Collins bok är ju den verkliga mallen och filmen följer den väldigt noga. De tre delarna med förberedelser, spel och efterdyningar fungerar utmärkt och gör att handlingen får fart. Collins värld är väldigt mörk och den blir allt mörkare. Det är ett mörker och en ondska som omfamnar allting och som inte ger dig de där lugnare partierna och det är något du ser här. Det är ganska utmattande att sitta igenom men samtidigt så vill du inte gå därifrån då du hålls fast av spänningen. Tom Blyth lär nog bli nästa Hollywood-darling med flertalet erbjudanden och varenda tonårstjej efter sig. Han gör en habil insats med inslag av sorg, godhet, ondska, ilska och neutralitet. Varenda liten detalj sitter utan att den gör mer eller mindre. En kapabel skådis som definitivt har kapacitet för mer, kommer att bli intressant att följa hans karriär. Rachel Zegler har redan visat att hon besitter kapacitet och även här är hon väldigt kapabel. Jennifer Lawrence må vara några dimensioner vassare som skådis men Zegler kompenserar med en karisma som en besserwisser som Katniss inte kan matcha, något Lawrence också haft svårt med. Zegler är född för scenen och levererar en väldigt gråaktig karaktär (vilket jag älskar) med övertygelse och passion i allt från sorg till smärta. Det med en röst som heter duga och sitt sockersöta utseende. Otroligt synd att folk bedömer hela hennes personlighet baserat på några sekunder ur intervjuer tagna ur sin kontext och en åsikt om en gammal Disneyrulle. Viola Davis är en av de vassaste med sin genomruttna tolkning av en sadistisk spelledare. Fenomenal som vanligt och tillsammans med Peter Dinklage som Dekan Highbottom så visar de hur meriterade de är. Dinklage är sådär slemmig och mystisk som han kan vara. Shoutout till Jason Schwartzman som definitivt levererar de roligaste replikerna och som får agera comic-relief som programledare för spelen. Tillsammans med ett antal mer anonyma biroller så är det en ganska träffsäker cast utan någon som förtjänar hängning eller arena. Det går fint för det mesta men filmen byggs också upp på ett sätt som gör att allt snack om liv blir lite kontraproduktivt när man i stort sett glömt bort alla barn som satte livet till i spelen. Vissa dödsscener pillar vid R Rating men när någon t.e.x. blir spetsad så sker det rätt harmlöst samtidigt som de mer brutala scenerna inte visas i bild. Det tillsammans med en halvt krystad sista halvtimme och en relation mellan två huvudkaraktärer som trasas ihop lite för snabbt så är det inte en full pott. Jag har också efterfrågat mer spel i de tidigare filmerna men här blir det istället lite för mycket där väldigt lite händer med tanke på att Lucy inte får så mycket att diskutera med eller göra när hon är själv i arenan. En tydligare röd tråd hade uppskattats men som jag förstått det så är boken 517 sidor. De första två delarna är riktigt bra men den sista tredjedelen går lite för snabbt, förmodligen för att filmen inte ska bli för lång men det är det största problemet jag har med filmen. Lawrence sa förvisso att han funderade på att klyva filmen i två delar a la Mockingjay, men det tror jag inte hade fungerat i denna film. På ont och gott hade nog minst en kvart till varit till filmens fördel. Samtidigt så är det en vackert filmad rulle om människans natur (en nihilist som jag har en och annan tanke om det) och det inlindat i ett fint score av James Newton Howard och drygt 2,5 timme bort från världen och in i en dramatiskt, spännande och bedårande story gör den ändå helt klart bäst i serien. 8/10