The Battle of the Sexes 2014

Det var 1970-talet och den feministiska rörelsen hade satt igång på riktigt. Men vid sidan om den högljudda kvinnokampen på gator och torg kom en annan miljö att spela en otippat stor roll i sammanhanget - tennisplanen. Kvinnliga spelare hade under en tid kämpat med naglar och klor för likvärdig respekt och inte minst lön som sina manliga kollegor.

In kommer Bobby Riggs - ett pensionerat tennisproffs på 50+ med förlegade åsikter och bufflig attityd som offentligt hånade kvinnliga spelares försök att komma upp till samma nivå. När han utmanade valfri kvinnlig spelare i en match (med en saftig summa pengar som lockbete) kände Billie Jean King - en av de främsta ledarna av kvinnliga tennisspelare - till slut att hon var tvungen att anta utmaningen.

Även om man inte känner till den historiska matchen så känns finalen aningen självklar (även om man snyggt återskapar nagelbitarspänningen). Men vinnaren i matchen är egentligen rätt betydelselös för filmen. Det är en viktigt och tyvärr relevant dokumentär, där dåtidens kamp för kvinnors rätt till lika löner och abort fortfarande känns aktuell (åtminstone i USA). Den nedlåtande synen på kvinnliga sportutövare kan också speglas i exempelvis bespottningen av svensk damfotboll.

Även om det är en rätt traditionell dokumentär med kombination av arkivbilder och intervjuer (samt en del iscensatta närbilder för att bidra till den tidstypiska atmosfären) så är det en filmdramatiskt stark historia. Vi har en sympatisk, mänsklig hjältinna och en färgstark, underhållande skurk/motståndare. Ja, Riggs blir nästan en parodi med sina manschauvinistiska uttalanden och pompösa beteende (missa inte reklamfilmen för rakvatten där han refererar till sig själv som en "55-årig sexsymbol").

Intresset för tennis är helt irrelevant - det handlar om en frustrerad kamp för respekt och rättvisa, sporten i sig fungerar som en symbol. Att slippa pressen att ständigt behöva vara vacker och graciös. Som en speaker för en infofilm gällande tillspetsade tenniskläder för kvinnor så taktfullt uttrycker det: "De ska vara så glamorösa att ingen bryr sig om de spelar tennis eller inte". Att, liksom King som senare kom ut som lesbisk, slippa frågor om makens syn på det hela enbart för att hon gör karriär.

Det är ett starkt porträtt av en beundransvärd individ som gjorde en stor skillnad i kvinnokampens historia men samtidigt en underhållande och fängslande dokumentär, mycket tack vare lekfull användning av arkivbilder och musik (såväl Janis Joplins som Aretha Franklins stämmor får betona viktiga händelseförlopp). En intressant, historisk match hade kunnat bli ett konventionellt sportdrama i form av spelfilm men har istället förgyllts med en sevärd, dokumentär inramning.