The Day the Earth Stood Still 2008

Den mänskliga artens destruktivitet är ett tåg som inte går att stoppa. Lite lättare att se varje i skenet av finanskris, upplopp, global uppvärmning. Genom våra tv-apparater och tidningar tar vi del av förfallet till en latte. Frågan är om det, någonstans bortom vår planets horisont inte finns andra medvetetanden som betraktar samma sak och drar egna slutsatser. Här intar ett utomjordiskt intelligent väsen en och plötsligt vägs mänskligheten på en våg och bedöms vara för lätt. Moder jord ska rensas från ohyran som hotar hennes existens med dimmiga antydningar och uttryckslös min.

Ingen är nöjdare än jag om världsrymden anfaller biograferna, så länge det görs med stil.

Få saker är så sköna som civilisationens undergång på vita duken. När utomjordingarna attackerar med sina horder av teknologiska och organiska vidunder och CGI-effekterna haglar ler jag i mjugg. Bombastiska dystopier, masskaos och panik? Bring it on. På stora duken ter sig förstörelsefester som ”Världarnas krig” som aningen vackrare och bättre än de borde.

”The Day The Earth Stood Still” viftar skickligt med sina påfågelspröt i marknadsföringen – en aptitretande, närmast subtilt hotfull trailer och fejkade nyhetsklipp i tidningarna höjer pulsen inför filmens släpp. Tyngden i titeln antyder att det här är en katastroffilm med stil och klass. Trailern är återhållsam och ger mersmak. Det är smart. Men efter den starka öppningen i ett islandskap infrias inte det lockande löftet om episk alieninvasion.

Det finns två simpla grundskolor för en rymdrulle. Antingen satsar man på spänning, action och skräck där varje tentakel bör skjutas först och frågas sedan (”Independence Day”, ”Invasion”, ”Alien”) eller så kör man på den mer intellektuella approachen man filosoferar över själva möjligheten till utomjordisk intelligens, ett utforskande som också tvunget exponerar vår egen mänskliga essens – moral, förnuft och känsloliv (”Kontakt” och Kubricks ”2001”).

Ska man underhålla ska man göra det rejält och inte snåla eller vela. Tyvärr har filmens ansvariga fått för sig att det inte räcker med filmens snygga blågrönt skimrande rymdsfärer och invasionshot. Här ska göras en film med budskap som ligger rätt i tiden. Människorna har varit så stygga att de förtjänar att utrotas se, så därför hänger hela artens framtida överlevnad på om man lyckas få den avancerade livsformen och emotionellt frånkopplade livsformen Klaatu (cue till häftig inandning - en uttryckslös Keanu Reeves!) att finna några försonande drag hos oss.

Det blir den rådjursögda och intuitivt smarta forskaren (Jennifer Connelly) Helens uppgift att förhindra att vår slutgiltiga utplåning genom att visa vår inre godhet. Vilken exemplifieras genom operamusik och lite modersinstinktivt nojsande med den obligatoriska ungen - en styvson som krånglar (Will Smiths son Jaden drillas hårt till nästa barnstjärna men kommer undan med äran i behåll).

Regissören verkar själv gått vilse i en film som vill vara både katastrofrulle och samvetsdrama utan att lyckas med någotdera. Schablonerna i manuset får en att börja störa sig på saker man normalt kan låta passera (som att John Cleese pimpas ut för en obskyr småroll) men här är antalet substanslösa biroller över rekommenderad gräns. Castingen känns inte direkt vågad. Reeves och Connelly typecastas och birollerna har doften av kommersiell tomboladragning. Stackars Kathy Bates kämpar på mot omöjliga odds.

Värst är att spänningen överger filmens sjunkande skepp tidigt. Förödelsen är inte angelägen nog – filmens gigantiska robot påminner om en Oscarstatyett och största hotet är en svärm nanoinsekter som käkar metall så snabbt att man blinkar och så är det över. Det saknas är puls och panik, nerv och fruktan. Någonstans i konceptrymden har man gått från ”hotfull alien” och funnit ”tom och alienerad”.