The Fighter 2010

När man jämför trailer och film så inser man ofta att den förstnämnde inte är mycket mer än ett smart PR-knep för att locka folk till biograferna där de upptäcker att filmen inte lever upp till förväntningarna.  När jag såg trailern till "The Fighter" kände jag "snark" över hela boxningshistorien om den yngre brorsan som försöker slå sig ur skuggan av sin äldre framgångsrika bror.

När jag sedan såg filmen insåg jag att den är så mycket intressantare, så mycket mer nytänkande, så mycket mer underhållande - ja, så mycket mer allt!

I USA har den inte gått på bio länge alls, men blev direkt tippad att vara med i Oscarsracet. Framför allt för Christian Bales ("The Dark Knight") insats som boxaren Dicky Eklund. Och det är verkligen en skådespelarprestation värd att nämna.

Filmen börjar med fokus på Dicky. Ett filmteam från HBO följer honom i vardagen och han pladdrar på om att de ska dokumentera hans comeback. Han presenterar sin yngre halvbror Micky Ward (Mark Wahlberg) som en väldigt annorlunda "fighter" och som han för tillfället hjälper att träna. Men redan i nästa scen står Micky i boxningsringen och väntar medan Dicky röker crackkokain med sina polare i en knarkarkvart.

Fokuset byts här och hamnar mer på Micky. Är det någon som har en chans att bli en bra boxare så är det han. I alla fall om han insåg att en nerdekad brorsa till tränare och en white trashig mamma till manager kanske inte är de bästa förutsättningarna. I en bar möter Micky Charlene (Amy Adams) och hon har andra idéer om hur hans karriär ska ta fart igen, något som sätter honom i kollisionskurs med hela sin familj som förutom mamman och Dicky består av ett gäng ilskna systrar.

"The Fighter" är ett drama om en underdog som försöker lyckas mot alla odds. Det är en humoristisk skildring av en familj som inte växt upp i toppen av den amerikanska samhällsstegen och det är ett tragiskt livsöde som vi som publik får ta del av på ett mycket närgående sätt. Speciellt när det går upp för den drabbade själv när han (Dicky) till slut får se sin dokumentär på TV och inser vilken tragisk figur han har blivit. Det är ett gripande ögonblick.

Filmen fungerar på många olika plan samtidigt utan att kännas schizofren över valet av genre. Regissören David O. Russell ("I Heart Huckabees") har navigerat mellan de olika stämningarna utan att överge sin publik eller gå vilse i det överdrivna. Det känns ärligt hela tiden och filmen slutar aldrig att visa sitt stora hjärta.

Jag har redan nämnt Bales insats. Han visade tidigt under sin karriär att han kunde ta sig an vitt skilda roller. Har man sett "The Machinist" så behöver man ju inte förvånas över att han dessutom kan ändra sin fysik - eller rättare sagt få en stor del av den att försvinna. Även som Dicky är han deffad, men det mer iögonfallande är hans blick som är flackig och stirrig på samma gång och där ögonen ser ut att ha sjunkit in i sina hålor.

Om man ska nämna ett svagare kort i "The Fighter" så är det att Wahlberg framstår som en rätt ointressant skådespelare, men eftersom han omges av briljans håller filmen fanan högt rakt igenom i alla fall. Förutom Bale gör sig Melissa Leo ("Frozen River") lysande som brorsornas mamma som förstås vill deras bästa så till den grad att hon jagar fram Dicky ur cracknästet för att han ska följa med och se sin bror boxas. Amy Adams är också solklar som Mickys flickvän som är lite finare än hans systrar men som ändå inte drar sig för att slåss med knytnävarna när det behövs.

Ihop med den välskrivna storyn som förstås bygger på verkliga händelser men med ett par mer Hollywoodvänliga utsvävningar ger jag plus för hur snyggt verkliga TV-bilder från killarnas boxningsmatcher vävs in. Den sista scenen, när vi får se verklighetens Micky och Dicky sitta med skådespelarena, tjänar också sitt syfte i att visa att de godkänt att filmen gjorts - något som känns viktigt med tanke på de tragiska ögonblick som visas.

Allt som allt - finlir från början till slut.