The Hills Have Eyes 2006

Genom bortglömda ökenlandskap och i gassande sol färdas familjen Carter mot vad de tror och hoppas ska bli ett trevligt firande av föräldrarnas 25-årsdag. I bilen med tillhörande husvagn trängs skjutgalne Bob, religiösa Ethel, deras tre cyniska barn, äldsta dotterns make och nyfödda baby, samt två schäfrar. När de gör misstaget att lita blint på en skabbig bensinmackägares tips om en genväg genom bergen – ”it’s not on the map…” – står det genast klart att deras eventuella semesterminnen från den här sommaren blir allt annat än fina.

Bergen de blivit lurade till är nämligen tidigare platsen för amerikanska regeringens kärnvapentester - med radioaktivt nedfall och stor mörkläggning som följd. Det som lämnats bakom är missbildade skapelser som livnär sig på vilsna turister, och lyckligt ovetande om det dyker familjen Carter upp lagom till middagen.

Franske regissören Alexandre Aja skrämde häromåret slag på skräckfilmsälskare världen över med ”Haute Tension” (i Sverige utgiven på dvd som ”Switchblade Romance”), och det är tack vare den han blev upptäckt av sin barndomsidol och inspirationskälla Wes Craven. Craven som planerade att uppdatera sin gamla klassiker ”The Hills Have Eyes” från 1977 med en nyinspelning överlät både manusarbetet och regin åt den lovande Aja, men höll ett vakande öga över hela produktionen. Om det därmed är Craven som ska ha skäll för filmens brister, eller Aja som inte vågat ta steget fullt ut och sätta en personlig prägel på produktionen, vet jag inte. Men som ett stort fan av Ajas förra film, hade jag även nu hoppats på en rulle som inte föll tillbaka på gamla uttjatade klyschor. Billiga hoppa-till-effekter verkar vara standard inom genren hur mycket man än klagar och avskyr dem, så jag ska inte gå in mer på det, men att närmast heroisk musik spelas när en karaktär (i slowmotion!) rör sig bort från en nyss ihjälslagen mutant, är så överdrivet amerikanskt att det blir smått skrattretande. Detta i en film som vill framstå som USA-kritisk.

Men det är himla skönt att det för en gångs skull inte är en busslast med blonda cheerleaders och korkade rugbyspelare som står i centrum för läskiga monsterattacker, utan en helt vanlig familj – om än amerikansk – som ju ändå är lättare att känna sympati för och/eller någon slags koppling till. Inledningen är långsam och låter oss lära känna karaktärerna kanske mer än vi behöver, men när filmen väl drar igång så gör den det rejält. Och trots att klyschorna duggar tätt, lyckas ”The Hills Have Eyes” ändå leverera det mesta av vad man bör förvänta sig av en skräckfilm, och mer därtill. Att bli underhållen, skrämd, få äckelkänslor, tvingas vända bort blicken eller vilja hålla någon hårt i handen. Klippningen, ljudeffekterna och fotot samarbetar sådär lagom perfekt för att förstärka den krypande vidriga stämningen (som om inte de fula mutanterna vore alldeles nog i detta syfte), och det finns gott om både visuellt obehagliga scener och såna där som känns psykiskt påfrestande.

Om ”Switchblade Romance” drev hjärtdunkande spänning till nya, oanade nivåer, kommer ”Hills…” inte i närheten av att göra detsamma med sina gore och äckeleffekter. Det kanske inte var tanken heller, vilket är synd, för jag tror vår regissör har alla förutsättningar för att göra något nytt och spännande för genren. Men, det är trots allt en skräckis vi talar om, en genre där lyckade filmer är lika svåra att hitta som intelligent liv i Vita Huset, så för en skräckälskare blir ”The Hills Have Eyes” garanterat en tillfredsställande upplevelse.