6 skrämmande bra skräckremakes

Skräckfilm är på gott och ont en av de genrer som får flest remakes och reboots (med undantag för superhjältarna Spider-Man och Batman). Inte sällan rör det sig om asiatisk eller spansk skräck som får Hollywood-behandling för att tilltala de västerlänningar som avskyr undertexter, men lika ofta bestämmer sig studiofolket för att en älskvärd gammal slasher-ikon minsann behöver återuppstå för att mörda på nytt.

 

Resultatet varierar förstås. Ofta får vi rent skräp såsom "Fredagen den 13:e" från 2009 eller "Terror på Elm Street" från 2010, men ibland händer det otroliga. Ibland lyckas nämligen remaken av en gammal skräckis vara lika bra eller rentav mycket bättre än det gamla originalet. Titta bara på nytolkningen av bioaktuella "Suspiria" som vi belönade med fullpott i MovieZines recension.

 

Utöver nya "Suspiria" finns det en handfull andra nyversioner som visar var skåpet ska stå (eller "visar hur liken ska staplas", rättare sagt). Detta är de sex skräckremakes jag håller allra närmast mitt lättskrämda hjärta!

 

 

 

Färgfilter i filmer är vanligtvis ingen höjdare, då det kan ta fokuset från själva berättelsen och sticka i ögonen. Den blekt bruna nyansen som genomsyrar varenda tagning i Motorsågsmassakern-remaken är dock ett undantag. Det dystra färgvalet ger filmen en extra känsla av smutsig misär, vilket är precis vad ungdomarna råkar ut för när de stöter ihop med den minst sagt ruggiga familjen Hewitt. Deras sjaskiga herrgård (och Leatherface själv) blir ännu obehagligare tack vare det smutsbruna filtret.

 

Utöver en tätare atmosfär är även splattereffekterna och kameraarbetet mycket bättre än i originalet. Kameraåkningen genom liftarens huvud i början av filmen är både skitäcklig och tekniskt imponerande, för att inte tala om alla blodiga sysslor som Leatherface ägnar sig åt där nere i sin källare. När han hängt upp en av ungdomarna på en enorm köttkrok, går det knappt att titta. Eller när "polisen" Hoyt slår ut tänderna på den glasögonprydde Morgan och man som tittare föreställer sig hur ont det måste göra.

 

På tal om Hoyt, har nyversionen även bättre skådespelarinsatser än 1974-filmen. Jessica Biel i huvudrollen gör en långt mer trovärdig prestation än den skrikiga Sally från originalet. Jag hejar på Biel och vill att hon ska komma undan levande, medan jag mest störde mig på Sallys totala tafatthet i Tobe Hooper-versionen. Framför allt är det dock den lokala sheriffen Hoyt som sticker ut som filmens höjdpunkt. R. Lee Ermey är fantastiskt provocerande som den opålitlige polisen och hans handlingar är nästan lika hemska som alla bestiala mord Leatherface utför.

 

Läskigaste scenen: När Leatherface vänder sig om mot Erin och det visar sig att han har Kempers hela ansikte som ny mask. Vidrigt!

 

 

 

Ett forskarteam på Antarktis blir under filmens gång attackerade av en utomjordisk varelse ("The Thing") som kan ta över hela kroppar och förklä sig till precis vem som helst. Kan man önska sig ett bättre skräckmonster? John Carpenter fångar känslan av paranoia helt perfekt och det går aldrig att som tittare lista ut vilka som blivit förvandlade och vilka som fortfarande är mänskliga.

 

Sminkeffekterna är även de riktigt grymma och varje gång The Thing visar sig, är äcklighetsfaktorn uppskruvad till elva. Hela människor (och hundar) blir lemlästade inifrån när utomjordingen avslöjar sin riktiga skepnad, och det ser än idag ruggigt välgjort ut. Värst är själva blandningen av monster och människa, hur en forskares ansikte kan fortsätta se helt mänskligt ut medan resten av kroppen har blivit till en slajmig mix av piskande tentakler och spindelliknande ben.

 

Bäst av allt är dock musiken. Ennio Morricones kyliga synttoner (en tangent i taget!) gör att känslan av isolering hela tiden förstärks. Tack vare det atmosfäriska soundtracket blir det ännu mer tydligt hur avlägsna dessa stackars människor är och att det förmodligen bara är en tidsfråga innan allihop har blivit förvandlade till The Thing. Att musiken också drar igång igen vid precis rätt tillfälle innan eftertexterna rullar, gör dessutom att det tveksamma slutet blir ännu mer klockrent. Medan bilden blir svart, återstår bara frågan: vem är egentligen The Thing i slutändan? Det är något som skräckfans har spekulerat i under flera decennier.

 

Läskigaste scenen: Första gången The Thing visar sin riktiga skepnad, genom att på äckligast möjliga vis krypa ut ur den hund som utomjordingen har kamouflerat sig som. Hujedamej!

 

 

 

Sam Raimis riktiga genombrott kom i form av "Evil Dead" 1981, en lågbudgetrulle som trots låga produktionsvärden fortfarande står sig riktigt bra. Bruce Campbell är dunderskön i rollen som Ash och sminket är än idag riktigt imponerande, där den äckliga demontjejen som bankar på källarluckan sticker ut som filmens absoluta höjdpunkt. Det är alltid en fröjd att se ungdomarna åka ut till den där stugan i skogen och återuppväcka den gamla förbannelsen.

 

Nyversionen från 2013 är dock långt mycket läskigare än originalet. Till skillnad mot Raimi-klassikern, har nya "Evil Dead" faktiskt en relativt realistisk plott som gör filmen mer trovärdig. Huvudpersonen Mia är nämligen en drogmissbrukare och hela idén att sticka ut till en avlägsen stuga i skogen, är något som hon och hennes vänner gör för att Mia ska kunna bli av med sitt missbruk en gång för alla. När hon sedan blir besatt av de onda krafter som finns därute, tror kompisarna förstås att det bara rör sig om drogabstinens medan vi tittare vet hur det egentligen ligger till.

 

I motsats till originalet, saknas minsta inslag av humor i nyversionen av "Evil Dead". Istället får vi avkapade lemmar, litervis med blodutgjutelse och läskigt stirriga ögon från de besatta ungdomarna. Förbannelsen sprider sig snart till fler än bara Mia och all ond bråd död som äger rum under filmens gång är minst sagt slafsig. Originalet må vara roligare, men om du vill ha en riktigt splattig filmupplevelse är det ingen tvekan om att du ska se nya "Evil Dead" istället.

 

Läskigaste scenen: När en besatt och sargad Mia kryper upp från källartrappan i mörkret, varpå hon klyver sin egen tunga med en gammal kartongkniv. Usch!

 

 

 

George A. Romeros gamla kultklassiker har inte åldrats särskilt väl, utan "Dawn of the Dead" från 1978 lider tyvärr av alldeles för segt tempo och dåligt skådespeleri. När hjältarna snubblar stup i kvarten samtidigt som zombierna kommer gående i sakta mak mot dem, hoppas jag mest att de ska bli zombiemat allihop så att eländet kan ta slut någon gång.

 

Nä, då är nyversionen från 2004 ljusår bättre. Zack Snyder må vara en av Hollywoods mest ojämna regissörer, men att göra visuellt läckra filmer kan han åtminstone. I "Dawn of the Dead" använder han en massa intressanta kameravinklar och redan i introt fångar han min uppmärksamhet, när kameran är fastmonterad på en bil och vi får se hela världen stå i brand runtomkring. I nyversionen får vi dessutom ett vettigare manus och trovärdigare skådisar, samt mycket snyggare (läs: äckligare) zombier förstås.

 

Det allra bästa med Snyders "Dawn of the Dead" är valet att göra zombierna snabba. Istället för att hasa fram i långsam, oskrämmande takt, kutar de levande döda i ilfart när de får vittring på människorna. Zombiernas ökade hastighet ger filmen en påträngande, stressig känsla som förbättrar hela berättelsen och gör att det aldrig känns riktigt säkert för någon av personerna i köpcentret. Extra plus att vi får se "Modern Family"-pappan Phil Dunphy som zombie, också!

 

Läskigaste scenen: Introsekvensen när den lilla flickan kliver in i sovrummet och visar sitt hungriga zombieansikte. Otäckt!

 

 

När nyversionen av Wes Cravens kultskräckis "The Hills Have Eyes" släpptes 2006 kunde jag på förhand inte föreställa mig hur pass vidrig filmen faktiskt skulle vara, men det bleka omslaget med den där smutsiga handen på tjejens ansikte var en fingervisning om att något hemskt var att vänta. 1 timme och 47 minuter senare satt jag som förskräckt, totalt äcklad av denna obehagliga och ytterst våldsamma slasher-remake.

 

I "The Hills Have Eyes" får vi följa en familj som ska ut på roadtrip genom den amerikanska (kärnvapenavfallsfyllda) öknen, där muterade och vedervärdiga varelser lurar uppe i bergen. Givetvis går familjens fordon sönder och medan de är strandsatta mitt ute i ingenstans (självklart utan mobiltäckning), blir de snart attackerade av några av de vidrigaste varelser jag skådat på film. Det som följer är en massa horribla dödsscener som känns ännu värre på grund av att monstren i filmen faktiskt inte är något annat än vanställda människor, förstörda av det strålningslandskap de vuxit upp i.

 

Det är de tortyraktiga metoderna som gör "The Hills Have Eyes" såpass obehaglig som den är. När en av de muterade lantisarna siktar sin revolver mot en oskyldig bebis, är det nära att jag stänger av. För att inte tala om mannen som blir tillfångatagen, fastbunden vid ett träd och eldas upp så att ögonvitorna smälter. Eller fågeln som får sitt huvud avbitet och blir tömd på blod, eller... Ja, ni fattar. Filmen är kort sagt full av chockartade scener och många av de äckligaste ögonblicken i "The Hills Have Eyes" har (tyvärr) etsat sig fast på näthinnan för alltid. Se den, för all del!

 

Läskigaste scenen: Efter att bensinmacksägaren tagit livet av sig med ett hagelgevär, börjar en av mutanterna viska "Daaaaddy" flera gånger om. Obehagligt! 

 

 

 

Bli inte förvånad om du tittar på 1990-miniserien och inser att den inte alls är så bra som du minns den. Förmodligen kommer du idag lägga pannan i djupa veck åt hur fort allt sker under den relativt korta speltiden. Trots en karismatisk Tim Curry i rollen som clownen Pennywise, är det svårt att hänga med i svängarna när hela berättelsen fortskrider i ljusets hastighet och stora delar av boken utelämnas. Romanen är över 1300 sidor lång och att försöka få med allt på ynka tre timmar var kanske inte världens bästa idé.

 

Då är fjolårets remake oerhört mycket bättre, eftersom den endast fokuserar på barnens parti i berättelsen. Boken "IT" utspelar sig nämligen under två tidsperioder i den halvstora staden Derry, där kapitlen växlar mellan att handla om hjältarna i "Losers club" både när de är små och när de har blivit vuxna. Smart nog valde regissören Andy Muscietti att visa en tidsepok i taget och del ett handlar logiskt nog om barnens första möte med skräckclownen. Detta medan nästa års "IT: Chapter 2" kommer kretsa kring de vuxnas återkomst till Derry, när ondskan återuppstår efter 27 års slummer.

 

Förutom att vara långt mer trogen bokförlagan tack vare denna uppdelning av berättelsen, gör även Bill Skarsgård en bättre tolkning av Pennywise. Till skillnad mot Currys rätt tama variant, fångar Skarsgård verkligen essensen av bokens onda väsen och det är tydligt att han är något mer och mycket värre än bara en barnätande clown. I nyversionen framgår det att Skarsgårds Pennywise i själva verket är en hamnskiftare, som kan byta skepnad och anpassa sig efter vad dess offer fruktar allra mest. Precis som i den fantastiska Stephen King-boken, med andra ord.

 

Läskigaste scenen: När Pennywise pratar med Georgie nedifrån kloakerna och lockar honom med en röd ballong, i filmens (och bokens) allra första scen. Clownjävel!