10 otippade filmer baserade på en sann story

Filmvärldens definitioner av orden ”sann ”och ”baserad på”, är inte riktigt desamma som gemene mans. Bara för att postern glatt basunerar ut ”based on true case studies” eller ”based on a true story” så behöver sanningshalten inte vara nämnvärt märkbar. Att samma seriemördarsnubbe inspirerade manuset till både ”Psycho”, ”När lammen tystnar” och ”Motorsågsmassakern” talar för sig själv. Men visst ger det storyn extra tyngd när den bygger på en riktig händelse. Och vilka händelser sedan... 

Nu snackar jag inte snyftiga, tunga dramabiografier, de som alla känner till och som vinner alla Oscars. Nej, de försöker ju faktiskt skildra historien och säga oss något. Istället vill jag passa på att lyfta fram de lite mer udda filmerna som baserats på en sann historia eller inspirerats av en. Med alla de nypor flingsalt som du måste ta det med, för sanningen i vissa av de här fallen är nog sedan länge bortglömd. Främst har jag valt filmer som inte marknadsfört sig med att de är baserade på en sann historia. Även om vilken reklamare som helst skulle gråta över den wow-faktor som de därför missat, trots att en hel del av berättelserna är hyfsat groteska. 

När det kommer fram att skräckfilmer är baserade på en sann historia mår man alltid lite extra illa. Liksom med ”A Nightmare on Elmstreet” tog Wes Craven här inspiration av en sann historisk händelse. De få kvarvarande kannibalerna som lever idag verkar föredra att lite anonymt nätdejta, men under 1500-1600-talet i Skottland var de mer öppna med sin läggning. Mr. Bean (skratta inte) var en klanledare för 48 andra likasinnade dårar. Tillsammans mördade de och åt upp 1000 pers. Vissa vill påstå att det är mer av en legend, men jag skulle inte gå på en blind-date i närheten av höglandet. 

Filmen handlar om två marinsoldater som anklagas för att ha mördat sin kollega. Dålig reklam tänkte marinkåren och undanhöll sanningen för media. Jobbigt för dem bara att någon gick och gjorde en film om händelsen. ”You can’t handle the truth.” Eller? Nollning är ju kul, även om ens polare nästan dör på kuppen. En av spexarna som var med på misshandeln råkade tyvärr se  filmen på bio strax efter att han åkt dit för ”simple assault”. Klart han blir kinkig över att de snott storyn utan att fråga. För att lyfta fram sin sida av berättelsen gick han ut offentligt och snackade om vad som hade hänt. Tre månader senare hittades han tyvärr sönderpepprad i skogen. 

Filmen handlar om en narcissistisk seriemördare på vift i San Fransisco. Den riktiga Zodiak-mördaren rände runt, tog livet av folk och skickade krypterade meddelanden till polisen under 60-70-talet. Han postade även trevliga Halloweenkort med bokstaven Z på, tillsammans med den upplyftande texten ”Peek-a-boo, you are doomed”. Visst, det låter nästan för bra för att vara sant. Det mysigaste med den riktiga storyn är att de fortfarande inte lyckats hitta mördaren. Då tror de ändå att han bragt 38 pers om livet, varav sju stycken är bekräftade.  Enligt skissen bär han dessutom de beryktade seriemördar-glasögonen, gissningsvis med gulfärgat glas. 

Det är inte så vanligt att man gör en komedi om seriemördare, men så är fallet med denna gamla klassiker. I verkliga livet fanns det dock inte två mostrar, utan bara en. Den riktiga Amy Archer-Gilligan tog livet av minst 20 pers, men troligtvis upp mot 100 stycken inkluderat sin egen man. Hon var sjuksköterska och rådde om ett hem för äldre. Mellan 1907 och 1917 dog runt 60 pers under hennes vård, vilket till slut fick anhöriga att lyfta lite på ögonbrynen. Troligtvis förgiftade hon merparten av sina klienter. Hon agerade som en änglamakerska fast för pensionärer. Ålderdomshemmet fick även det hemtrevliga smeknamnet ”Mordfabriken”. 

Idén som filmen bygger på är faktiskt baserad på den sanna berättelsen om Phyllis Penzo och polisofficeren Roberto Cunningham. Under 24-års tid jobbade Penzo som servitör på en pizzeria i New York där Cunningham var stammis. Så år 1984 händer det, Cuningham ber Penzo om hjälp att välja en lott. De väljer tre nummer var och han lovar att de ska dela på den utopiska vinsten. Dagen efter besöker både Cunningham och hans fru pizzerian med vinstlotten i handen. De har vunnit 6 miljoner dollar och han står fast vid sitt ord. I dricks den kvällen får hon halva vinsten.

Här är påståendet ”baserad på” lite mer löst. Det som faktiskt har inträffat i filmen är den där underbara fikan mellan Robert De Niro och Al Pacino. Den riktiga skurken var en riktig buse och satt hela sju år på Alkatraz. Efter att ha härjat runt med sin rånarliga så satte sig Chicagopolisen, Chuck Adamson, ner med honom och tog en kopp kaffe. De diskuterade hur olika de var och fann en otippat respekt för varandra. Strax därefter jagade och sköt Adamson superskurken efter ett misslyckat inbrottsförsök. Adamson bytte livet som polis mot en karriär inom TV och träffade så regissören Michael Man. De blev sedan BFFs. 

Nu tänker ni kanske ”Nädå …” när ni borde tänka, ”Jo, men visst! Varför inte”. Här kommer vi till ett av de lite mer oklara fallen. ”The Blob” baseras på en rapport från 50-talet där en polis i Philadelphia påstår sig ha trillat över en darrande, lila klump ute på ett öppet fält. Naturligtvis kände han för att tafsa på den lite, och tydligen så  lämnad den efter sig skönt, klibbigt slem. Trots bristen på överlevnadsinstinkt, insåg polismannen ändå att det behövdes mer bevisföring. Därför tillkallade han fler poliser, men tydligen föll blobben sönder och smälte bort strax innan de hann anlända. Trovärdigt, nja, men det finns i alla fall en officiell polisrapport över incidenten. 

Filmen om hur Jim Carrey säger ja till allt baseras på en bok av mannen som faktiskt bestämde sig för att säga ja till allt under ett halvårs tid. Detta efter att en snäll tant på bussen sagt till honom ”Say Yes more”. Varför inte, tänkte han, livet blir bra mycket mer spännande så, och det blev det. Han fann sig bl.a. på ett möte med konspirationsteoretiker som påstod att utomjordingar byggt pyramiderna, och lyckades fiffla bort en lottovinst på 25000 pund genom att skrapa bort fel silverremsa. Fast det förde en hel del gott med sig också: ett bokkontrakt, ett filmkontrakt och en ny flickvän. 

Hard-core brud som dealar med nätpedofiler på sitt alldeles egna sätt.  Kanske mest känd som filmen som satte fart på Ellen Pages karriär, men bakom den unga hämnarens makabra metoder ligger ett uns sanning. Producenten David Higgins inspirerades av en nyhetsartikel om ett gäng skolflickor i Tokyo som lurade till sig kostymsnuskgubbar på nätet med löfte om sex. Tyvärr tycks inte producenten minnas var han läste artikeln, och i det här fallet är det gissningsvis lite mindre brutalt i verkligheten, även om de straffar männen genom att tortera och råna dem. 

Om någon av er var på Världskulturmuseet i Göteborg, 2011, och såg Voodooutställningen där så vet ni vad jag snackar om. ”Child’s play” är baserad på den sanna historien om en ruskig docka anno 1903. Rikemansungen Robert fick dockan i present från en av familjens tjänsteflickor, som självklart råkade vara grym på voodoo. Strax efter att dockan inträtt i Roberts liv hörde hans föräldrarna ungen snacka med dockan. De hörde inte bara sin sons röst utan även en obehaglig sjömansröst. Dockan fortsatte fnissa och rumstrera runt i huset under hela Roberts uppväxt, och även hans grannar säger sig ha sett den smyga omkring husknuten. Idag sitter den säkert på Key West Martello Museum där den fortsätter skrämma personalen med att flytta runt i glasburen på nätterna.