The Hurt Locker 2009

Efter floppen med det i mina ögon underskattade ubåtsdramat "K-19 The Widowmaker" stängde Hollywood dörren till Kathryn Bigelow. Hon betraktades som en regissör på dekis och spåddes in blek framtid i den mindre nogräknade tv-branschen. Därför är det inte utan en viss känsla av revansch som hon nu återvänder efter sju år i kylan med en rakt igenom suverän film som måste räknas till hennes bästa i karriären. Den stenhårt fokuserade "The Hurt Locker" kunde inte ha gjorts av någon annan än just Bigelow och är på gott och ont väsensskild från de andra filmer om Irakkriget som gjorts de senaste året. Hennes fascination för vad våld gör med människan har löpt som en röd tråd genom de filmer hon gjort under åren.

Här får vi följa tre amerikanska soldater i en bombdesarmeringsgrupp stationerad i Bagdad. Staff Sergant James (Jeremy Renner) är gruppens nyanlände ledare och tillika våghalsig bombexpert, Sergant Sanborn (Anthony Mackie) är en noggrann realist vars största mål är att överleva och Specialist Eldridge (Brian Geraghty) är den nervösa ynglingen i gruppen som hela tiden är på spänn. James gung-ho-stil och benägenhet att utsätta sig och sina mannar för risker sätter genast gruppens sammanhållning på prov. De högre officerarna ser mellan fingrarna på cowboymentaliteten (han har trots allt desarmerat 878 bomber som deras kommendant säger) vilket sätter Sanborn och Eldridge i ett knepigt dilemma. Med bara dagar kvar tills deras tjänstgöringsperiod är över är frågan om de kan stå ut med James riskbenägenhet och försöka klara livhanken eller ta saken i egna händer.

Manusförfattaren och journalisten Mark Boal arbetade som inbäddad reporter med en riktigt bombgrupp i Irak. Tidigare har han skrivit manuset till utmärkta "In the valley of Elah", en mer traditionell anti-krigsfilm som är i det närmaste raka motsatsen till "The Hurt Locker"s envisa fokus på soldaterna i bombgruppen. Bigelow ignorerar politiken och moralen, här finns ingen kontext, inget förklarande anslag. Kriget bara finns där som en kuliss i bakgrunden och soldaterna ifrågasätter inte varför de är där, de bara gör sitt jobb. Det som i filmen är Bagdad skulle lika gärna kunna vara en annan stad i vilket modernt krig som helst. Visst kan man kan tycka att Bigelow tar den lätta vägen genom att undvika att ta ställning men i slutändan handlar hennes film om vad kriget gör med soldaterna som utkämpar det och svaret på den frågan är knappast rosenskimmrande. 

Att bomber är ett utmärkt redskap för att skapa spänning är en gammal Hollywoodsanning, hur många gånger har man inte sett nedräknare stanna på sista sekunden och hjältarna pusta ut? Bigelow vet naturligtvis om det här men de många bombscener som finns med i "The Hurt Locker" överträffar allt jag sett tidigare just för att hon fokuserar på personerna mer än sprängmedlen. Sergant James dåraktiga modighet och hans kompanjoners desperata överlevnadsinstinkt gör varje scen laddad och smått ångestframkallande.

Skådespelarna är utmärkta rakt igenom, mest lyser Jeremy Renner som filmens drivkraft men även  Anthony Mackie och Brian Geraghty är utmärkta. Kända ansikten som Guy Pearce och Ralph Fiennes gör bra inhopp men har inte särskilt stora roller. Tillsammans med det rakbladsvassa manuset, det extremt effektiva kameraarbetet och Bigelows förmåga att iscensätta mardrömslika spänningsscener gör det den enkla berättelsen om tre soldater till en av årets allra bästa filmer.

"The rush of battle is a potent and often lethal addiction, for war is a drug.". Citatet är krigskorrespondenten Chris Hedges och inleder Bigelows mästerverk. I de 131 minuter som följer hamrar hon in budskapet gång på gång tills man sitter där och känner sig helt utpumpad av den cocktail av förvirrade män, nitroglycering och nära döden-upplevelser som är "The Hurt Locker".