The Messenger 2009

Ben Foster spelar Will Montgomery, en ung amerikansk soldat som skadas i Irak och skickas tillbaka hem, där han under sina sista månader i tjänst placeras att meddela anhöriga till soldater som inte hade samma tur som Will och överlevt. Utan varken utbildning eller tidigare erfarenhet, paras han ihop med den erfarne kaptenen Tony Stone (Woody Harrelson), som ska lära honom allt, inklusive de strikta reglerna för hur ett dödsbud ska levereras. Men regler är inte alltid lätta att följa, speciellt inte om man fattar tycke för en ung mamma och nybliven änka, och Will inleder snart en aningen för olämplig relation.

Ben Foster, ja. En aktör som går från klarhet till klarhet ("Six Feet Under", "3:10 to Yuma") och ständigt arbetar på gränsen till ett genomslag av den större sorten, han har mer än nog av talang för att förtjäna det ordentligt. Han passar perfekt att porträttera Will, med det militärt lugna, stela, yttre och ett argt, kanske till och med förvirrat, inre som bubblar och bara ibland tillåts brisera. Det till en början motvilliga accepterande av sitt nya uppdrag, osäkerheten kring hur han borde bete sig gentemot kvinnan som väckt av hans intresse, allt det som ständigt pågår hos Will.

Överhuvudtaget imponerar skådespelarensemblen i "The Messenger" stort. När Woody Harrelsons karriär generellt inte är den mest jämna, är det här ett exempel på hans bästa sida. Hans Tony Stone har givetvis drag av Will Montgomerys militära stelhet men med såväl mer professionalitet som en viss ledighet, effekter av erfarenhet. Samantha Morton, gestaltandes änkan Will faller för, har jag varit förtjust i sedan Lynne Ramsays fantastiskt fina "Ratcatcher" och Jena Melone kanske inte gjort alltför mycket väsen av sig sedan "Donnie Darkos" dagar, jag tycker ändå hennes lilla insats här är väl värd åtminstone ett stilla omnämnande.

Bäst av allt är kanske ändå Steve Buscemis inhopp som en av mottagarna av dödsbud, och sedermera en sörjande fader, ett inhopp som är lika starkt gripande som det är kort.

Fast filmen är naturligtvis mer än sina agerande beståndsdelar. I ett lagom långsamt tempo, till smakfullt sparsmakad och stämningsfull musik, med ett urvattnat vackert foto, följer vi Wills dilemma och hela känslospel. Dramat griper inte alltid lika hårt som man kanske förväntar sig, men jag är inte säker på att det är meningen. Såväl Will som Paul är personer som avskärmat sig, som inte har ordentlig kontakt med sina känslor, och filmens uppgift blir att skildra hur de lär sig medan vi observerar.