The Purge: Anarchy 2014

"The Purge" var en av fjolårets största besvikelser inom skräckgenren. Inte bara för att den liksom de flesta rysare var en ganska halvdan film utan för att den misslyckades med att leva upp till ett spännande upplägg. Handlingen utspelas inom en hyfsat snar framtid där man kraftigt reducerat såväl arbetslöshet som brottslighet genom att införa en dag om året där alla brott - inklusive mord - är tillåtna.

Självfallet resulterar det i att folk på denna dag, The Purge, flippar ur till den grad att de iklädda läskiga masker börjar lemlästa oskyldiga människor på gatan, och i första filmen Ethan Hawkes stackars överklassfamilj. Tyvärr irrade filmen bort sig från svidande samhällskritik till en sedvanlig kurragömmalek med tröttsamt tveksamt karaktärsbeteende.

Lyckligtvis har man till uppföljarens fördel gått en annorlunda väg och ovanligt nog lyckas del två finna sig överlägsen originalet, även om vi kanske inte höjer den till samma nivå som "Gudfadern del II". Filmen fungerar utmärkt utan att ha sett första filmen eftersom den fokuserar på själva temat snarare än enskilda karaktärer.

En av de största tillgångarna är att man nu riktar ljuset mot folk i underklassen och miljonprojekt snarare än rika, vita människor i jättevillor. Man bryr sig lite mer om en fattig, ensamstående mamma och hennes tonårsdotter i ghettot, speciellt när de utnyttjas av både sadistiska psykopater och hänsynslöst överklassfolk för deras morbida aggressioner.

Här finns även den starka, tystlåtna främlingen med hämnd i sikte samt ett vitt, heterosexuellt medelklasspar som är med mest för att... ja, det behövs väl alltid ett vitt, heterosexuellt medelklasspar? Det blir lite mer spännande när denna omaka grupp ger sig ut i natten i jakt på skydd då det inte är självklart vilka som klarar sig eller inte, speciellt med tanke på att de spelas av relativt okända skådespelare.

Även samhällskritiken har utvecklats och täcker tydligt inspirerad av flera 1970- och 80-talsklassiker (men även äldre film som "The Most Dangerous Game") både girighet, klasspolitik och ekonomiska klyftor. Det är laddat, ofta obehagligt och intensivt.

Samtidigt är den aningen ojämn, vilket gäller både skådespeleri, tempo och dialog. Rollfigurerna är ganska tunna och vissa repliker sticker i öronen. När Michael K. Williams dyker upp som spottfräsande, helgalen medborgarrättsaktivist blir det farligt nära parodi. Filmen är klart spretigare än sin förlaga, vilket även är till dess fördel - den vågar ta ut svängarna mer, röra sig utanför skräckfilmsklichéer och blir därmed en förvånansvärt sevärd thriller som kanske säger mer om samhället (och framtiden?) än vad vi är villiga att erkänna...