The Rocky Horror Picture Show 1975

Honey Ryder i “Agent 007 med rätt att döda”. Tony Manero i “Saturday Night Fever”. T-Rex i “Jurassic Park”. Det finns några entréer på film man minns bäst. Rollfigurer och skådespelare som med sin blotta närvaro fått oss att glömma allt annat som sker på duken. En sådan entré gör Tim Curry som Dr. Frank-N-Furter i “Rocky Horror Picture Show”. Och då finns det ändå väldigt mycket annat att titta på…

Det är den typen av film som är full av referenser och hyllningar till annan film men ändå inte liknar något annat. En film som är mer galenskap än en berättelse och gjord med så mycket kärlek, glädje och vansinne att det är näst intill omöjligt att inte älska den.

Regissören Jim Sharman (som efter uppföljaren “Shock Treatment” lämnade filmbranschen) sätter tonen tidigt i förtexterna där knallröda läppar sjunger om forna filmstjärnor medan blodiga bokstäver ger oss inte bara skådespelarna och deras roller utan även beskrivningar (En forskare! En hjältinna! etc.). Sedan inleds galenskapen.

Filmen vägrar ursäkta sig. Man driver med den helylleamerikanska prydheten när kärleksparet Brad (Barry Bostwick, borgmästaren i “Spin City”) och Janet (Susan Sarandon) sjunger hur kära de är framför en kyrka, en levande version av berömda målningen American Gothic samt stadsskylten “Denton - The Home of Happiness”. Vi vägleds sedan i deras resa av en kriminolog (Charles Gray - Blofeld i “Diamantfeber”), en absurd berättare i stil med Ed Woods gamla kalkonfilmer.

Via medvetna skräckfilmsklyschor som paret som får bensinstopp ute i ödemarken och måste söka efter hjälp under åska och regn hamnar vi i Dr. Frank-N-Furters ståtliga slott. Där pågår världens fest med ett gäng tveksamma figurer och självaste transvestitdoktorn har i likhet med “Frankenstein” skapat sin egen varelse - den blonda muskelhunken Rocky (Peter Hinwood). Det blir en kväll full av sex, våld och koreograferad dans.

“Rocky Horror Picture Show” tar varken sig själv eller sin publik på allvar, och det är hela poängen. Det är bisarr, queer och alldeles underbar underhållning på hög nivå. Skådespelarna spelar över, låtarna är catchy och danserna medryckande. Humorn är härligt svart (trots många höjdpunkter är en hejdlöst rolig obekväm middag nästan mest minnesvärd). Lekfulla ljudeffekter och övergångar spetsar till det hela ytterligare.

Sen har vi ju Tim Curry. Hela ensemblen är klockren men Curry fullkomligt äter upp varenda bildruta med sin ohämmat hysteriska, showiga prestation. Det är en kultfilm för både queer-, skräck- och musikalpubliken. En psykadelisk 70-talsvariation på “Frankenstein” och rysare som utspelas i hemsökta hus men med en sjungande transvestit som galen vetenskapsman, en “Magic Mike”-reject som monster och dans, sång och sex istället för blodiga mord (även om Meat Loaf blir vad han heter).

Filmens enda minus är att den tappar ett strålande tempo i slutet. Den blir lite tjatig och långrandig, och hur otroligt det än kan låta så tröttnar man stundtals på Dr. F & co under en pampig final. Avslutningen är dessutom mer pretentiös än kul. Men fram till dess finns inte mycket att klaga på. Speciellt inte om man vill se framtida Oscarsvinnaren Susan Sarandon sjunga låten “Touch-A, Touch-A, Touch Me”.