The Talented Mr. Ripley 1999

Jag är inte jätteförvånad över det faktum att författaren bakom boken, varpå ”The Talented Mr. Ripley” är baserad, inte är europé utan amerikan. För gestaltningen av Italien känns mer poetisk än realistisk, detta trots regissören Anthony Minghellas italienska påbrå. Kanske är det tänkt att klichéerna ska fånga tidsandan - ett 50-talets Italien sett ur en amerikansk dandys ögon? Och visst, miljöbeskrivningen påminner mig om min fars roadtrip-historier till Rivieran och hur man då, helt gratis, kunde få se Ray Charles på en romantisk, liten strandscen.

Trots den glassiga atmosfären har jag dock svårt att placera filmen. Först tror jag mig ana att det rör sig om en 90-talsversion av ”Whiplash”, att vi ska få följa en ung musikers strävan efter ett liv i rampljuset, men ganska snabbt visar det sig att jag hamnat mitt i en tragisk uppsättning av ”Rivierans guldgossar” och ”When in Rome” toppat med en lätt psykotisk huvudkaraktär vid namn Tom Ripley (Matt Damon). Det är hans färd vi får följa från fattigdom till ett liv i lyx när han nästlar sig in i den jämnårige sprätten och jazzentusiasten Dickies (Jude Law) liv. På Dickies fars inrådan har Tom blivit skickad till Italien för att locka hem den borttappade sonen. Tom har dock inga planer på att leverera det han lovat. Med sina tre talanger: att fejka namnunderskrifter, ljuga och personifiera andra, utnyttjar han istället situationen på ett vis som gynnar honom själv, åtminstone till en början. Och visst, det kunde blivit fängslande om inte tempot var så otroligt sävligt och svajigt. 

Ungefär en timme in i filmen vänder storyn helt, och det den gör med bravur, men sedan dör spänningen... och vaknar till liv, och dör, om och om igen. Det känns som att sitta på en konsert där publiken trevande börjar applådera vid flertalet tillfällen långt innan evenemanget faktiskt är slut. Jag undrar varför de valt att köra så många extranummer.

De intressanta karaktärsporträtten stärker dock filmen. Både Toms och Dickies utveckling är välgjorda och trovärdigt iscensatta. Precis som Louie i ”Djungelboken” har Tom ingen känsla för var gränsen går mellan ditt och mitt, och helst av allt vill han se ut som, och gå som, sina stalkeroffer. Och Dickie förvandlas sakteligen till den där tjejkompisen i lågstadiet som man inte pallade umgås med för att hon var överallt och ingenstans. Från att vara BFF:s blir det till slut dålig stämning helt enkelt. 

Repliken ”I'd rather be a fake somebody, than a real nobody” sammanfattar fint filmens budskap, men trots fantastiska skådespelarinsatser känns det ibland som en Dan Brown-bok. Då tänker jag särskilt på hur italienska polisen framställs som ”Kling och Klang” och hur Tom Ripley enbart klarar sig på grund av tur. Samtidigt tillhör den en genre, som likt ”Gone Girl”, har en alldeles egen berättarstil. Där den filmen briljerar med ett oerhört välskrivet manus och tydligt slut faller dock ”The Talented Mr. Ripley” på målsnöret och blir ändå i slutändan inget mer än en helt okej thriller light.