Wolf Man 2025

Medan zombies, vampyrer och andra monster fortsätter att stråla på skräckfilmens vita duk så lyser dugliga varulvsfilmer med sin frånvaro. Senast hade genren sin storhetstid på 1980-talet med titlar som ”The Howling” och ”En amerikansk varulv i London” medan sevärda, mer moderna varianterna ”Ginger Snaps” och ”Dog Soldiers” är 20 år gamla vid det här laget.

 

Därför är det kanske inte oväntat att det är Leigh Whannell som lyckas uppdatera konceptet när han liksom med 2020 års ”The Invisible Man” gör sin egen version av en gammal, svartvit klassiker. Originalfilmen (med svenska titeln ”Varulven”) från 1941 var en av Universals populära monsterfilmer under tidseran och cementerade Lon Chaney Jr. som en av genrens största stjärnor.

 

Den här nyversionen har liksom ”Invisible Man” inte mycket handlingsmässigt med föregångaren att göra. Kvar är egentligen bara den manliga huvudkaraktären drabbad av den håriga förbannelsen samt dennes dysfunktionella relationen med fadern. Men det är samtidigt tacksamt att se vad som faktiskt känns som en färsk, originell historia istället för en trött remake.

 

Familjemannen och arbetslösa författaren Blake (Christopher Abbott) får besked om att pappan, som han inte haft kontakt med på flera år, avlidit. Han tar med fru (Julia Garner) och dotter (Matilda Firth) till faderns hus i skogen för att tömma det på ägodelar men på blir på vägen dit attackerade av en mystisk varelse. Väl trygga i huset börjar den riktiga mardrömmen...

 

Även här bearbetas aningen tyngre teman som hur aggressivt beteende kan gå i arv och känslomässig skuld i generationer. Det känns inte lika genomtänkt och träffsäkert som skildringen av kvinnomisshandel i ”Invisible Man” men det är befriande med något mer än bara en monsterförvandling av standardsort.

 

Whannell satsar dessutom mer på psykologisk body horror än vanlig monsterfilm, något som kanske blir vanligare efter framgångarna med ”The Substance”. Det är gott om läbbiga äckeleffekter med diverse kroppsdelar - kanske inget banbrytande men det är som alltid en bonus med praktiska effekter framför tråkig CGI.

 

Bäst är dock filmen när man satsar på adrenalin-injicerad action i form av svettiga jaktscener. Här hjälper Benjamin Wallfischs (”The Invisible Man”, ”Alien: Romulus”) intensiva musik som effektivt bidrar till spänningen. Filmens största problem är dock när Whannell ska kombinera dessa toner, teman och genrestilar.

 

Det blir lite ojämnt och tempot haltar. Medan det kanske aldrig grävs ordentligt på det psykologiska djupet så blir det inte heller inte aldrig outhärdligt skrämmande. Det är lagom spännande fram till ett relativt förutsägbart slut.

 

Med lite dialog blir det i slutändan skådespelarna som får lyfta dramat. Familjedynamiken fungerar fint och det är särskilt inspirerat att man valt att låta mamman vara den mer frånvarande med trots allt starka föräldern medan pappan är den kärleksfulla med en avundsvärt nära relation till dottern.

 

Abbott (”Girls”, ”The Sinner”) är perfekt som den plågade titelkaraktären. Han har både utseende och utstrålning som passar för såväl faderlig värme som hotfullt mörker. En både emotionell och fysiskt starkt insats där han trots mot slutet täckt i smink lyckas 

 

Personliga favoriten Garner (”Ozark”, ”Inventing Anna”) är minst lika bra som en tuff men mänsklig mamma med både Sigourney Weaver- och Jamie Lee Curtis-kvaliteter. Firth (”Hullraisers”) är en sympatisk barnskådespelare tacksamt besparad med alltför mycket skrik och gnäll.

 

Whannell bevisar återigen att han är ett pålitligt namn inom skräckgenren. Från ikoniska manusdebuten med ”Saw” via underskattade ”Upgrade” till ”Invisible Man” så finner han nya sätt att leverera spänning och våld med tänkvärda teman. Men då han själv höjt ribban med sin senaste titel så landar denna på en sevärd men mer lättglömd plats i CV:et. Men som varulvsrulle är det absolut ett steg i rätt riktning - vila i frid, ”Twilight”-Jacob...