The Wolfman 2010

När hans bror försvinner, återvänder Lawrence Talbot (Benicio del Toro) för första gången på många år till sin far (Anthony Hopkins) och sitt barndomshem för att reda upp vad som har hänt. När brodern hittas, är det upptakten till en tid av skräck för byborna, och för Larry innebär det upptäckten av en oerhörd förbannelse.

"Wolfman" är egentligen inte överdrivet lång, en timme och 46 minuter är min information, men den känns för lång. Skulden ligger i klippningen, gissar jag, för man borde med några välplacerade klipp kunnat göra filmen tajtare, och även i manuset, då långa stunder kan kännas irrelevanta. Jag gillar visserligen David Self ("Road to Perdition", "Thirteen Days"), det är hans skrivarkollega som är den ojämne. Andrew Kevin Walker är, misstänker jag, egentligen inte en särskilt bra manusförfattare. Usel är kanske elakt, medelmåttig stämmer nog bättre. Ja, det är sant att han skrev det moderna mästerverket "Seven", men David Fincher sätter alltid sina tydliga avtryck i manusarbetet och kan, i det fallet, ha fått Walker att verka duktigare än han är.

Joe Johnstons ("Jumanji") regi tillhör hans bättre, om den saken är det inget snack, och trots att även han bär stor skuld - kanske den största - till filmens problem har han trots allt format allt som fungerar. Från det fartfyllda introt bär "Wolfman" på en stark intensitet, lite melodramatisk emellanåt men det passar in. Han har behållit känslan av gammal film, det doftar 40-talsproduktion, och placerat i ett större och dyrare format, riktat mot en modern publik med allt vad det innebär i form av blod och inälvor (jag blir alltid lika glad av att se inälvor). Med det, och med hjälp av ett ruskigt snyggt foto, har han skapat ett väldigt stämningsfullt skräckdrama.

Intressant att notera är hur mycket Benicio del Toro och Anthony Hopkins trots sina vitt skilda ursprung ser ut som far och son. En tveksam casting som nu känns klockren. Ja, tveksam endast ifråga om familjetrovärdighet, de båda herrarna är ju som bekant fasligt duktiga skådespelare och sviker aldrig här. I rollen som sonen med hundproblem hittar Benicio helt rätt, ett stabilt lugn med möjligheter till utspel.

Kudos också till den lyckade varulvsdesigen, av råklassiskt stuk utan att kännas dammig, och själva förvandlingen tillhör fortfarande den mest smärtsamma form av monsterförvandling jag skådat på vit duk.

Jag kan däremot önska att "Wolfman" tagit sig själv på mindre allvar. Vilket låter som en motsägelsefull önskan, eftersom jag också gillar att den tar sig själv seriöst. Vi ser för en gångs skull inte en postmodern, ironisk, dekonstruktion av en gammal omtyckt genre, och det känns oerhört befriande. Tyvärr är balansgången svår att vandra, svårt att veta var allvarsgränsen ska dras, speciellt för regissörer av Johnstons ej imponerande kaliber, och medan jag är tacksam att han inte gick ut för långt mot stupet är min invändning att det ibland blir för mycket. Där hittas orsaken till varför betyget, trots idel lovord, hamnar förhållandevis lågt.