Till sista andetaget 1960

”Till sista andetaget” var en av filmerna som startade den franska nya vågen i början av 1960-talet, och är fortfarande mest känd för de innovationer som då var banbrytande. En blandning av jumpcuts, inspelning på plats på Paris gator och ett generellt förakt och respektlöshet mot traditionella franska värderingar gör filmen till ett tidsdokument som heter duga.

Den franska nya vågens alla brott med traditionella och konservativa kulturyttringar införlivas i Jean-Luc Godards första långfilm ”Till sista andetaget”. Historien om en arrogant småtjuv som utan skrupler dödar en polis och sedan åker till Paris för att fixa pengar och träffa sin tjej är med dagens mått mätt inte särskilt kontroversiell eller omvälvande, men satt i ett historiskt och kulturellt perspektiv växer den till en av de viktigaste filmerna europeisk filmhistoria. I en tid då film spelades in i studior, och trenden förespråkade generiska kostymdraman utan någon som helst aspiration mot innovationstänkande så var en film som ”Till sista andetaget” fullständigt utan motstycke. Med sin uppenbara hyllning till amerikansk popkultur bröt filmen med allt som kunde anses typiskt franskt.

Den småkriminelle Michel Poiccard är en antihjälte i ordets sanna mening. Utan vare sig sympati eller förståelse för omvärlden verkar han tro att han kan komma undan med vad som helst, från snatteri till polismord. Han beundrar amerikansk film, och idoliserar särskilt Humphrey Bogart och hans hårdkokta karaktärer. Efter att ha stulit en bil i Marseille åker han mot Paris för att övertala amerikanskan Patricia, som han träffat av och till, att följa med honom till Italien. På vägen råkar han döda en polis, och blir efterlyst för mord. Väl i Paris visar det sig att Hans och Patricias förhållande inte är så okomplicerat. Mesta delen av filmen spenderar de med att smågnabbas, och Patricias ambitioner att bli journalist går rakt emot Michels planer att lämna Paris med henne.

Handlingen centreras kring Patricias och Michels samtal, där de ständigt tycks prata förbi varandra snarare än med varandra. Visst finns det kemi dem emellan, ett slags ömsesidig fascination för å ena sidan Patricias amerikanska sidor och å andra sidan Michels franskhet. Men när de väl försöker mötas i dialog når ingen av dem riktigt fram till den andra. Eller som Michel själv säger, ”När vi pratade, så pratade jag om mig och du om dig, när vi egentligen skulle ha pratat om varandra.”

Den okonventionella klippningen, som inte följer några kontinuitetsprinciper, illustrerar effektivt problemen som Michel och Patricia har att nå fram till varandra. Samtidigt visar det även på hur Michel, som inte passar in i det traditionella franska samhället, inte heller bara kan gå in i en ny kulturell och social identitet genom att anamma allting amerikanskt. Istället hamnar han på en tredje väg, någonstans mittemellan, men som i det långa loppet inte är hållbar. Det finns helt enkelt ingen plats för sådana som Michel.

Även om handlingen inte följer det traditionella orsak-verkanmönstret, är ”Till sista andetaget” en av Godards mer tillgängliga filmer. Den är varken så uppenbart politisk eller så skruvat irrationell som hans senare filmer, såsom ”Tokstollen” eller ”Utflykt i det röda”, utan har i jämförelse en mer realistisk verklighetsförankring i det samtida Paris. Det politiska i ”Till sista andetaget” ligger snarare i filmens brist på politik. Michels världsfrånvända attityd och ointresse för allt som inte främjar hans egna intressen och nöjen representerar en hel generations känsla av utanförskap på grund av samhällets svek. Även i det hänseendet är ”Till sista andetaget” symptomatisk för den franska nya vågen och den omvälvande tid som den uppstod ur. Den föregår ju till exempel ungdomsupproren 1968 med bara några år.