X-Men: Dark Phoenix 2019

Det finns något ytterst nostalgiskt i att som ett gammalt Marvelfan åter få se Phoenix resa sig. Inte bara i en återupplivad filmserie som för många var den första introduktionen till Marvels universum i och med Bryan Singers "X-Men" från 2000, utan också både en av de mer älskade karaktärerna i serierna som många av oss bläddrade bort vår barndom till.

Och just Dark Phoenix tillhör nog en av de viktigaste delarna i en dignande fantasivärld av hjältar och anti-hjältar, en som visserligen redan fått sin filmiska tolkning ("X-Men: The Last Stand", 2006) men där hajpen tycks något större när "Game of Thrones"-stjärnan Sophie Turner nu får en välförtjänt huvudroll. I synnerhet då X-Men-vane manusförfattaren Simon Kinberg är den som regisserar.

Redan som barn står det tydligt att Jean Grey är annorlunda. Inte enbart på grund av sina mutantkrafter utan också på grund av er sorgeraserat förflutet när hon omedvetet orsakar en bilolycka. Hennes inträde i X-Men blir hennes räddning. Familjen där hon tror sig ha hittat hem. När allt så går fel under ett räddningsuppdrag i rymden får hon, förutom nya fantastiska krafter, också nys om de mörka hemligheter som får henne att ifrågasätta allt.

Devisen ”Bigger is better” tycks vara ett genomgående tema för de flesta av 2019 års filmer hittills. Avengers, Godzilla och X-Men hamnar alla i den mer bombastiska actionkategorin med ett överflöd av mutanter, monster och inte minst specialeffekter. Den sortens film som inte kräver allt för mycket verksamhet mer än lite chipstuggande men lika gärna kan ge en dundrande huvudvärk. Gränsen är hårfin.

”X-Men: Dark Phoenix” hamnar någonstans däremellan. Actionscenerna är relativt subtila, ja ibland nästan lama med tanke på hur mäktig Jeans nya kosmiska kraft marknadsförs som. Detta och det faktum att speltiden närmar sig två timmar får en att tro att denna måttfullhet skulle bädda för en intressant karaktärsutveckling. Så är inte fallet. Storm fortsätter att få en biroll som lam distraktion alternativt ismaskin, medan en av karaktärernas bortgång kommer så nära en sad emoji man kan komma i filmiskt format. Även professor Charles har gjorts om till en arrogant gubbe med ett oinspirerat tal på lager for every occasion. Något som hamras in lite lätt när Raven (Jennifer Lawrence) splainar ”Det är alltid kvinnorna som räddar männen. Det kanske är dags att X-Men döps om till X-Women”.

Men det här är inget att böla manstårar över. Låt oss vara ärliga, kvinnorna har alltid varit de starka i X-Men-världen, men med det sagt så finns det annat att klaga på. För de ödesdigra rykten som omgärdat ”X-Men: Dark Phoenix” har varit många och tycks delvis stämma när budgetsaxen gått hårdare åt en bra film än en medioker marknadsföring. Kinbergs ambition lyser här och var igenom, inte minst i den smärta och inre strid som Jean genomgår men som lämnas alltför outforskat.

X-Men har alltid varit något mer än superhjältar. De har varit kämpar, de har haft superkrafter men de har alltid varit underdogs, hatade och fruktade av mänskligheten. De har helt enkelt symboliserat det allra mänskligaste inom en värld så fantastisk att det är just karaktärsbroar som dessa som har behövts, och som med all sannolikhet gjort Marvels filmer så framgångsrika. Mycket som Iron Mans sorg över en förlorad Spider-Man, Black Widows och Hawkeyes inre växande mörker och ja, till och med Thors ölmage. Aspekter som balanserar en annars så välpolerad hjälteyta.

Så det är oväntat för att inte säga olustigt att X-Men paketerats om till ett Happy Meal-vänligt hjälteteam som räddar dagen och drar hurrande fanskaror. Att desinficera bort det smort som gjort några av världens mest kända superhjältar så älskade, görs inte utan konsekvenser.

Här rusas det mellan scener som skulle behövt mer tid, mer tanke, mer omsorg. Utan vare sig mycket bakgrund eller innehåll blir ”X-Men: Dark Phoenix” mer en samling actiongubbar att leka av sig med och därefter lasta åt sidan. Synd då att den coolaste fightscenen sparas till sist, en som tyvärr inte lyckas väga upp resterna av en i övrigt medioker rulle.

Som ett gammalt fan är det enda jag gråter tårar över, en förlorad potential. Hoppet om att Phoenix åter ska resa sig får leva vidare.