10 episka filmer du måste ha sett

Själva ordet episk härstammar från grekiskans epos, berättelser på vers som ofta är hjältesagor. Inom film brukar termen episk användas för filmer som skildrar högdramatiska skeenden som utspelar sig över en lång tidsrymd, t.ex. över en livstid eller över flera generationers livstider. 

 

När vi tänker på episka filmer så tänker vi oftast, men inte alltid, på filmer som utspelar sig i historisk tid. Vad det gäller denna lista så avgränsar jag mig till filmer som utspelar sig i just historisk tid. Jag sätter gränsen vid år 1900 och tar endast med filmer som utspelar sig innan det årtalet, alltså inga episka filmer som utspelar sig under till exempel världskrigen (till exempel ”Den engelske patienten” eller ”Lawrence av Arabien”) eller episka science fiction-filmer (till exempel ”År 2001 – ett rymdäventyr”). Jag tar inte hellre med filmer som utspelar sig i fiktiva världar som påminner om historisk tid (till exempel ”Sagan om ringen”-trilogin). 

 

 

 

Lew Wallace roman om Ben-Hur från 1880 har blivit till film och tv-serie flertalet gånger, första gången som kortfilm 1907, men det är utan tvekan versionen från 1959, med Charlton Heston i huvudrollen, som har gjort det största intrycket på det kollektiva medvetandet. Heston spelar den judiske prinsen Judah Ben-Hur som blir förrådd av en romersk vän och säljs som slav, för att komma tillbaka som fri man för att utkräva hämnd. Under sina 3 timmar och 32 minuter så hinner filmen avhandla otal melodramatiska händelseförvecklingar och ikoniska scener finns det gott om, allra störst genomslagskraft har kapplöpningen med häst och vagn haft. Om man kan bortse från den oblyga kristendoms-propagandan och njuta av filmen som det påkostade Hollywood-spektakel den är, med vårtor och allt, så är detta storslagen underhållning.

 

 

 

Det finns många andra western-filmer, till exempel ”Så vanns vilda västern”, som säkert hamnar på fler episk film-listor men för mig så är detta en av de allra bästa och viktigaste episka filmerna. Man kan säga att den är John Fords ursäkt för hur han i många av sina tidigare filmer behandlat indianer, eller amerikansk ursprungsbefolkning om vi använder en bättre term. Många av Fords western-filmer är, precis som resten av hans filmer, fantastiska men innehåller ofta en tveksam behandling av den amerikanska ursprungsbefolkningen (i likhet, tyvärr, med många andra filmer i western-genren). I filmen få vi följa Cheyenne-folket (filmens original titel ”Cheyenne Autumn” är mycket bättre än den svenska titeln) när de försöker återvända till sina förfäders marker efter att ha blivit illa behandlade och satta i reservat av den amerikanska regeringen. En lång resa baserad på verkliga händelser som spelar som en episk elegi för den amerikanska ursprungsbefolknings sätt att leva. 

 

 

 

Ofta så beklagar vi barbarismen hos gladiatorspel när vi ser dem, som här, iscensatta i filmer om romartiden. Och visst är det hemskt att våld, där verkliga människors liv på spel, var populär massunderhållning men man kan fråga sig hur mycket bättre dagens massunderhållning är? Ta som exempel våra reality-serier där människor sätter sina liv, om än inte bokstavligt, och rykten på spel för 15 minuters kändisskap eller sporter som boxning och amerikansk fotboll där unga personer (ofta från fattiga bakgrunder) ofta får skador som ger dem men för livet och, i värsta fall, leder till för tidig död. Sådana här frågor om våld som underhållning väcks på intressanta sätt av ”Gladiator” (2000) som berättar om den romerske generalen Maximus, minnesvärt spelad av Russell Crowe. Han blir förrådd och tvingas kämpa sig igenom en gladiators hårda och farliga liv för att få chans att utkräva hämnd på sin nemesis Commodus, perfekt porträtterad av Joaquin Phoenix. 

 

 

 

”I am Spartacus” är ett citat som ekar i evigheten för alla som har sett denna Stanley Kubrick-film om ett slavuppror lett av titelfiguren. ”Spartacus” (1960) visar snyggt på hur människor kan stå upp mot övermakter om de arbetar tillsammans. Filmens slutgiltiga budskap om styrkan i kollektivet får nackhåren att resa sig, speciellt efter filmens föregående händelseförvecklingar där hjälten Spartacus, levandegjord av en stoisk Kirk Douglas, har handlat så mycket om den enskilde hjältens styrka och dennes förmåga att förändra och forma historien. 

 

 

 

Det amerikanska inbördeskriget i den, relativt, unga nationen USA mellan 1861 och 1865 formade landets utveckling och spelar fortfarande i dag en roll i landets samhällsdiskussion. ”Borta med vinden” (1939) berättar svepande episkt och melodramatiskt romantiskt om tiden ifråga, på sätt som har gjort outplånliga avtryck i populärkulturen. Filmen är fortfarande, om man justerar för inflation, den film som har spelat in mest pengar vid den amerikanska box officen. Scarlett O’Hara och Rhett Butler, spelade av Vivien Leigh och Clark Gable, står för många odödliga citat som lever och frodas både i minnet hos alla som sett filmen och i de många tv-serier och filmer som citerar denna episka klassiker.  

 

 

 

Pionjärregissören D.W. Griffith skapade med sina episka filmberättelser ett språk som inte tidigare hade setts på den vita duken, bland annat var hans klippning revolutionerande. ”Intolerance” (1916) är ett mäkta ambitiöst projekt vars handling spänner över 2500 år och berättar om intolerans och ”kärleks kamp genom tiderna”. Vi får följa tematiskt sammankopplade historier i bland annat Babylon och det med filmen samtida USA (jag tar med filmen trots mina avgränsning om när filmerna på listan får utspela sig då merparten av filmens nästan 3 timmar och 30 minuter utspelar sig före år 1900). Allt i mastodontstumfilm, från kulisser till högtravande budskap, är episkt stort och omvälvande storslaget. 

 

 

 

Med ett filmspråk fullt av följsamma kamerarörelser i en tid då filmkameran nästan alltid var statisk så skapar Abel Gance en film som både är episk i sitt försök att dissekera personen Napoleon och genom ett överflöd av anslående vyer, som är så visuellt vackra att de lever kvar i minnet hos alla som har haft fröjden att beskåda detta mästerverk. Gance använde sig av en rad innovativa tekniker för att ro sin storslagna vision i hamn, resultatet inspirerar än till denna dag filmskapare som drömmer om att realisera sina filmer på en bred canvas där endast fantasin sätter stopp för vad som kan verkliggöras framför åskådarnas ögon. Francis Ford Coppola och Franska Nya Vågen-regissörena är bara några av de filmskapare som talat varmt om filmen och dess arv. 

 

 

 

Andrej Tarkovskij hade inte tillnärmelsevis lika mycket pengar som många av de andra filmskaparna på den lista när han gjorde detta episka mästerverk, om den ryske ikonmålaren Andrej Rubljov, men kreativ ambition och kontroll över ett närmast fulländat filmspråk hade han desto mer av. Genom titelfigurens öde får vi följa maktkampen i 1400-talets Ryssland och bjuds på en resa som utforskar komplexa frågor om konsten, livet och döden. ”Den yttersta domen - livsdramat Andrej Rubljov” (1966) är full av smarta kompositioner som är några av de elegantaste bilderna som filmhistorien har gett oss. Andlighet undersöks på totalt filmiska vis där vi får uppleva den, genom bildernas kraft och språkets subtilitet, snarare än att det berättas om andlighet för oss. 

 

 

 

”Cleopatra” (1963) har kallats mastodontfilmernas mastodontfilm och en av de största missräkningarna i filmhistorien. Cleopatra som rollfigur har setts på film flera gånger men denna version från 1963 är den mest kända. Filmens produktion var kantad av svårigheter och byten av nyckelpersoner och allt blev till slut väldigt, väldigt dyrt. När filmen stod klar så var det den dittills dyraste filmen som producerats, kostnaderna var nära att få 20th Century Fox att gå under. Filmen måste inte ses för att den är så bra utan för att den på många sätt är definitionen av episkt Hollywood-spektakel och överdådigt slöseri utan särskilt mycket substans. I dryga 4 timmar får vi se och höra Elisabeth Taylor, Richard Burton och Rex Harrison medan de, ofta på skrattretande underhållande vis, leker egyptisk maktkamp. 

 

 

 

Denna intellektuellt och tematiskt episka berättelse tar oss med på conquistadorers, ledda av den spanske soldaten Lope de Aguirre, jakt på det mytiska Eldorado. Filmen kan vad det gäller dialog och plot kallas minimalistisk men det övergripande anslaget är episkt. Klaus Kinski, i huvudrollen, har sällan varit bättre. Det är i händerna, som här, på regissören Werner Herzog som Kinski har uppnått sina bästa skådespeleriprestationer och varje liten gest eller blick antar här episka proportioner (om man vill se fler episka samarbeten mellan de båda så se ”Fitzcarraldo”). ”Aguirre – Guds vrede” (1972) utforskning av den vite mannens erövring av andra världsdelar diskuterar smart en problematik som har funnits, och finns, i vår historia och nutid och den avslutande scenen är knäckande oförglömlig. 

 

Filmerna ovan bjuder på en stor tidsrymd av underhållning med otal dramatiska livsöden och omvälvande skeenden. Dessa episka filmer är inte bara storslagna gällande vad de vill berätta om mänskligt liv i historien utan har också ofta en lång speltid. Förvänta er därför många timmar av underhållning med stora gester och visuell överdådighet!