10 filmskurkar vi älskar att hata

På säkert avstånd bevittnar vi gladeligen de fulaste och otäckaste av ondskor. Och inte sällan utvecklar vi en ömhet, en dyrkan för skurkarna. Denna förvirrande attraktionskraft kan tänkas bero på att skurkarna bryter sociala normer och gör det vi inte får. Skurkarna griper an i primitiva sidor av den mänskliga naturen och skapar en säker yta för oss som tittare att utforska och diskutera dessa.

 

En bra skurk är också med nödvändighet nyanserad, ofta mer än protagonisten själv. Det krävs inte något milslångt rättfärdigande till varför en karaktär gör det storsinnade goda, men varför någon utför de fruktansvärdaste av handlingar kräver en omsorgsfull fallstudie.

 

Fenomenet är spännande: hur kan vi älska och hata en karaktär på samma gång? Denna lista presenterar 10 filmskurkar som ingjuter just den tilltrasslade känslostormen. Här är 10 filmskurkar vi älskar att hata.

 

 

 

Jason Isaacs spelar den iskalle krigsöversten William Tavington, en fiktiv karaktär i ett historiskt krigsdrama – det amerikanska frihetskriget 1776 – som karaktäriseras av total moralisk frånvaro och sadistiska drifter.

 

I ett blodigt krig där människor ber för fred befinner sig William Tavington i sitt esse. Vidriga krigsbrott och kollektiv tortyr är något av det bästa han vet. Och när han får stirra in i sina döende offers ögon kokar blodet under den kalla huden. Han älskar sina fienders smärta.

 

Ett citat från filmen som sammanfattar ovanstående beskrivning väl lyder: ”You know, it’s an ugly buisness doing one’s duty… but just occasionally it’s a real pleasure.”

 

William Tavingtons empatilöshet, grymhet och listiga framåtdriv gör att vi håller andan när han beträder skärmen. Vi hatar honom, men vill se mer av honom.

 

 

 

Gary Oldman är en minst sagt mångfacetterad skådespelare. Han har varit Winston Churchill, Gothams egna Gordon och Dracula – men så också skurken Norman Stansfield, en av tidernas mest minnesvärda skurkar.

 

Från den första minut vi spenderar med Norman Stansfield – när han står med ryggen mot kameran och lyssnar på klassisk musik samtidigt som hans lakejer håller förhör i bakgrunden – förstår vi att detta är en riktig fuling.

 

Norman Stansfield är konstant svettig, labil och iklädd dyr kostym och har till synes oändligt med lojala anhängare till sitt förfogande. Han kan också ”sniffa” sig till en lögn vilket är sinnessjukt obehagligt. Stundvis känns Norman Stansfield nästan överspelad, som någon typ av anime-karaktär, men det funkar ändå. Det spär liksom på galenskapen. Norman Stansfield kan sammanfattas som en bättre version av Tuco Salamanca från ”Breaking Bad”.

 

 

 

Lord Voldemorts (Ralph Fiennes) susande, nästan väsande ton, den studsande satsmelodin, det obehagliga, men ändå märkligt tillfredställande rena utseendet, det hejdlösa mugglarhatet och den extrema ideologin gör honom till en kraftfull magnet; vi bara kan inte låta bli att häpnas när denna ondska i svart skynke dansar in på skärmen.

 

När jag försöker komma underfund med varför Voldemort är en så bra skurk, varför jag älskar att hata honom, kommer jag på två bärande faktorer. För det första är han intimt sammankopplad med protagonisten, minst lika komplicerad som Harry Potter själv. Det löper en tunn skiljelinje mellan ondskan, som förkroppsligad i Voldemort, och det goda, som förkroppsligat i Harry, beståendes i blotta åsikter om rätt-fel, gott-ont.

 

För det andra hör vi mer om Voldemort än vad vi ser honom – och det är läskigt. Ärren som Voldemort anbringade världen löper så djupt att man inte törs nämna honom vid namn. ”Du-vet-vem” är också blygsam med sina framträdanden. Det är inte ens i alla filmer vi får se honom, men hans ondska är ständigt närvarande. Vi ser honom sällan, men känner honom alltid. (Voldemort norpade platsen på listan från Darth Vader och Sauron.)

 

 

 

Disney har genom åren producerat många ikoniska skurkar – Cruella de Vil, Scar, Kapten Krok, Gaston, Jafar, etcetera – men jag måste ändå sätta Ursula som etta på listan.

 

Ursula, en ondskefull undervattenshäxa vars sikte är inställt på att ta tronen från sin bror Triton, kan anta vilken skepnad som helst med en fingerknäpp, men väljer ändå att simma runt som en toksminkad, muterad jättebläckfisk. Det i sig självt är otäckt, utstrålar självförtroende, men är också någonstans lite charmigt?

 

Vidare är Ursula inte någon brutal massmördare eller slug manipulatör, ingen ondskefull stereotyp. Tvärtom är hon faktiskt ganska reko och rakt på sak, rätt så ärlig. När Ariel signerar kontraktet som postulerar att hon i utbyte mot ben ger upp sin röst, må Ursula vara något övertalande och pådrivande, men Ariel gör ändå ett eget val. När Ariel sedan ångrar sig kommer Ursula simmandes för att påpeka att en deal är en deal. Vem är det egentligen som gör fel här?

 

Ursula är en otrolig skurk för att hon är oskygg och ärlig, en förhandlare, en skurk vars motiv är begripliga; hon skulle egentligen dela tronen med sin bror men bannlystes. Och nu vill hon ha det som utlovades. Ändå rimligt någonstans?

 

Ursula är absolut inget helgon. Hennes beteende är många gånger förkastligt, men ”mänskligheten” finns alltid ett stenkast bort. Och det bygger ett karaktärsdjup som jag uppskattar.

 

 

 

Denna är knappast förvånande. Heath Ledgers Joker i “The Dark Knight” är fullkomligt enastående och ovedersägligen en topp tre skurk genom tiderna. För många är han den orubbliga ettan.

 

Jokern som skurk debuterade 1940 och har sedan dess tagits i olika riktningar, både i serietidningar och på duken, Den kaotiska och svårdefinierade energi som är Jokern har tolkats av många skådespelare genom åren – Jared Leto, Jack Nicholson, Mark Hamill, Cesar Romero, med flera – men ingen har givit karaktären form som Heath Ledger.

 

Heath Ledgers Joker består i en serie motsatser. Han är tanig, men stark, kaotisk, men planerad, intelligent, men impulsiv, målmedveten, men utan syfte, komplex, men enkel. Han är liksom allt: kaos, anarki och oförutsägbarhet på en och samma gång.

 

 

 

Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) äter människor tillsammans med gott vin, befinner sig två standardavvikelser upp från genomsnittsintelligensen och verkar aldrig, även när han är tillfångatagen, befinna sig i underläge. På ett psykologiskt plan är han alltid först, alltid drivande och skarp.

 

Sadism, fetischism och psykopati är liksom undermåliga ord för att rubricera denna skurk. Han är något mer, och som publik älskar vi att se detta monster in action.

 

 

 

Anton Chigurh (Javier Bardem) kan vara den bästa skurken som någonsin funnits. Om inte är han är i alla fall den läskigaste och mest nervkittlande skurken genom alla tider, (eventuellt att Hannibal Lecter är med och tävlar om den platsen). Jag stöter hellre på Ursula och Jokern samtidigt i en mörk gränd än Anton Chigurh på blanka dagen.

 

Javier Bardems Anton Chigurh är sylvass, bottenlöst mörk och eggande filosofisk. När den robusta kartelltorpeden ambulerar ökenlandskapen i Texas med en slaktmask i handen, bestämdhet i blicken och ett mynt i fickan som han singlar för att avgöra vem som ska leva och vem som ska dö, så är jag uppslukad, hänförd och livrädd i någon absurd känsloblandning. Men jag vill alltid se mer.

 

Pausa filmen i scenen när Anton Chigurh stryper ihjäl en polisman med ett par vassa handklovar i början av filmen och säg mig att det du ser inte är den målmedvetna ondskans väldiga ansikte. Jag fullkomligt älskar att hata Anton Chigurh.

 

 

 

Standartenführer Hans Landa (Christoph Waltz) är en övertrevlig och charmig supernazist som gärna leker med sina offer innan han tar deras liv. Precis som Christopher Nolan i sin ”Batman”-trilogi gillar att introducera filmerna med en scen som presenterar och sammanfattar skurkens personlighet, tilldelas Hans Landa i ”Inglorious Basterds” en obehaglig och uttrycksfull introduktion.

 

När Hans Landa, efter att ha mottagit uppgifter om att en familj på landsbygden undangömmer och huserar en judisk familj, beger sig ut för att undersöka informationen, får vi som publik ta del av en lång, nagelbitande scen.

 

På plats i huset håller Hans Landa ett långt förhör med den anklagade, samtidigt som den judiska familjen bevittnar dialogen genom glipande träplankor från källaren. Konversationen är ytligt trevlig och prydd med anekdoter, kirurgiskt dikterad av Hans Landa, och som publik tror vi genuint att allt kommer lösa sig. Men icke. Vi inser snart att den utdragna konversationen bara var en lek – Hans Landa har hela tiden varit medveten om familjen under plankorna. Allt var bara ett spel.

 

Hans Landa är artig, charmig och så förbannat ond. Fantastisk kombination.

 

 

 

Den mörka anden Kaonashi, eller No-Face som han kommit att kallas på engelska, är en synnerligen unik skurk i det att vi som publik stundvis sympatiserar med denne. No-Face pendlar mellan extremer; från att vara gullig och omtänksam till att tygellöst äta andra och springa runt på fyra ben. Och vi som publik pendlar likaså mellan att älska att hata och att hata att älska. Unikt och mästerligt.

 

 

 

Ralph Fiennes får vara med på listan igen för sin ruggiga porträttering av den nazistiske befälhavaren Amon Göth, en historisk karaktär vars ondskefulla gärningar liksom transcenderar ord. Amon Göth var en homofobisk, anti-semitisk fanatiker vars avhumaniserande av judar ledde till fullständigt otänkbara aktioner.

 

Enligt rapporter från förintelseöverlevare ska Amon Göth ha mördat fångar vid koncentrationslägren med egen hand på daglig basis. Han ska ha skjutit folk från sitt fönster när han tyckte slavarbetet gick för långsamt. Han hade också två gigantiska hundar som han tränat till att döda och äta människokött.

 

Jag kan inte säga att vi älskar att hata detta monster. Men påverkar oss gör han. Och när han intar kameran stannar tiden. Att denna djävulska individ funnits på riktigt gör det hela desto otäckare och intressantare.

Vilka skurkar har jag missat? Kommentera gärna.