Barbarer och magi eller framtida dystopier? När man nämner fantasyfilm är det snarare det förstnämnda de flesta tänker på. Definitionen av genren är dock lite mer flytande än man tror. Det enda som skiljer fantasy från sci-fi är egentligen att fantasyfilm syftar till något som inte kan inträffa; med andra ord en inte helt tydlig gräns beroende på din världsbild. Samtidigt brukar fantasy-rullar dra in mer monster och magi i ploten och har ofta en lite glättigare grundton (se bara vad skojigt de har det i "Game of Thrones").
Med några undantag fokuserar vi dock på mer klassisk fantasy nedan, om än okänd och undervärderad sådan.
Drakdödaren (1981)
En bortglömd pärla från Disneys mörka period, med Kalle Anka-mått mätt. Storyn är hyggligt rättfram och okomplicerad: brud i nöd behöver räddas och trollkarlslärling med skön krullfrilla och svärd ämnar göra just detta. Titeln är ingen svår metafor över en ung mans kamp mot sina inre demoner så oroa er inte; det finns en drake med i bilden också. En ruggigt välgjord sådan med hänsyn till produktionsår.
Spawn (1997)
Lönnmördaren Al Simmons blir själv mördad och sluter ett avtal med hin håle: för att få återse sin fru tvingas Al leda Satans armé på jorden. Ok, innan ni läser vidare: Jag påstår inte att filmen är något mästerverk. Trots bra källmaterial genom Todd McFarlanes serietidning blev slutresultatet sisådär. Director's Cut-versionen av filmen är dock bättre och som ett tidsdokument från en period före superhero-boomen är "Spawn" rätt intressant. Att Hollywood ännu inte gjort en remake är en gåta när man rebootar "Spider-Man" och "Fantastic Four" strax efter att filmerna slutat gå på bio.
Kungasonen (1982)
Dar, spelad av Marc Singer, skall hämnas sin mördade far i detta festliga epos mer känt som "The Beastmaster". Snillrik svensk titelöversättning som sig bör under 80- och 90-talet. Hursomhelst kommer Dar under sitt hämndtåg påpassligt nog underfund med att han kan kommunicera med djur, därav originaltiteln. “Mannen som kunde tala med illrar” är en fantastiskt ostig fantasyfest fylld av svärd, monster, djur och oprovocerad nakenhet.
Bubba Ho-Tep (2002)
Elvis Presley och en svart JFK, båda i livet och boendes på ett ålderdomshem i Texas ställs öga mot öga med en mordisk mumie. Fortfarande inte övertygade? Bruce Campbell spelar Elvis. You don´t fuck with the king.
Ladyhawke (1985)
Riktigt skönt fantasymys med alltid lika pålitliga och underskattade Rutger Hauer. Matthew Broderick spelar… Matthew Broderick som bara han kan göra. Han är en tjuv på flykt från fängelset och stöter på Rutger och hans tjej, spelad av Michelle Pfeiffer. Tillsammans slår de följe för att hämnas på sin gemensamma fiende. Som om det inte vore nog förvandlas Rutger till en varg på natten och Michelle till en hök på dagen. Med andra ord blir det ingen kvalitetstid tillsammans i mänsklig form; allt på grund av en taskig förbannelse. Bara en sån sak…
Doomsday (2008)
Inga drakar eller demoner men desto mer av futuristisk apokalypsstämning blandat med medeltida övervåld. Neil Marshall, mannen bakom de lysande "Dog Soldiers" (2002) och "Instängd" (2005) har med "Doomsday" skapat ett filmiskt lapptäcke bestående av "Mad Max", "Flykten från New York" och "Resident Evil". Det är inte omöjligt att en drakjävel var med i någon scen också… Lika delar underhållande som förbisedd förtjänar "Doomsday" en titt eller två.
Warlock (1989)
Sådär ja, nu börjar det likna något. En häxmästare från 1600-talet reser till år 1989 för att leta rätt på djävulens bibel som sägs avslöja guds riktiga namn. Yttrar man det händer dåliga saker. En häxjägare hakar dock på tidsresan för att sätta stopp på “Satans son” som taglinen hävdar. En bortglömd skräckfantasy skriven av David Twohy, mannen bakom "Riddick"-filmerna.
Vargarnas pakt (2001)
Baserad på en legend om ett monster som sägs ha dödat fler än hundra personer i Frankrike anno 1765. Tag lika delar historiskt kostymdrama, varulvsskräck och martial arts, släng ner i mixern och ut kommer "Vargarnas pakt". Så vitt jag vet en relativt nischad genre. Lika fånig som underhållande bjuder filmen på två roliga timmar du bör investera i. Blir ni sugna på att se mer av Mark Dacascos, som spelar kampsportskunnig indian i filmen, kan jag varmt rekommendera "Drive" (1997). Sjukt snygg fighting och oerhört krystad komik i härlig symbios. Ingen Ryan Gosling dock.
Dark City (1998)
Var vänlig läs ingressen innan ni blir alltför upprörda över att "Dark City" är med på listan. Förvisso mer sci-fi än fantasy men med tanke på många av dess beståndsdelar platsar den på listan. Eller på vilken lista som helst över bra filmer för den delen. En man vaknar upp utan minne i en mörk och allmänt pissig värld. Han är efterlyst för ett antal mord och försöker pussla ihop hur allt hänger samman. Genom detta stöter han på det mystiska gäng varelser som styr staden och som även har förmågan att förändra vår fysiska veklighet. Tyvärr överskuggad av "Matrix" som kom året efter och vars första hälft har en hel del gemensamt med "Dark City".
Big Trouble in Little China (1986)
John Carpenters finaste stund även om konkurrensen är hård. Monster, magi, slagsmål och dåliga one-liners från en Kurt Russell i högform. Gengremix deluxe och 80-talsostig som få; "Big Trouble in Little China" saknar motstycke. Efter "Halloween" (1978) hade Carpenter en redigt produktiv och framgångsrik period under 80-talet. "Dimman" (1980), "Flykten från New York" (1981), "The Thing" (1982) för att nämna några av pärlorna med lika kort produktionstid som högt underhållningsvärde. Uppenbarligen var 80-talet lika magiskt som jag minns det; sedan 1988 har Johns produktivitet minskat i samma takt som kvaliteten har sänkts. Uppföljaren till "Flykten från New York" som kom femton år efter originalet gjorde ingen glad, förutom möjligen teamet för specialeffekter. De verkar ha haft kul.
Vilka är dina favoriter bland fantasyfilmerna? Tipsa i kommentarerna nedan.
