Som av en kosmisk slump handlar dagens ämne också om just rymdfilmer; mer okända sådana som trots sina kvaliteter aldrig nådde en storpublik. Dessa rymdpärlor skall vi nu kika lite närmre på.
När jag i skrivandes stund, parallellt med att sammanställa denna lista, halvblänger på "En snut på hugget" som TV:n inatt så generöst bjuder på, fascineras jag av filmmediet. En film kan ta oss till vilken plats och epok som helst; från ett ångestmättat köksbord till en outforskad planet i vårt solsystem. Personligen föredrar jag det senare; ångestframkallande köksbänksrealism kan jag med ganska enkla medel återskapa i vardagslivet. När det gäller film är det därför betydligt trevligare med en rejäl dos verklighetsflykt och inget (möjligen bortsett från "En snut på hugget") skriker väl verklighetsflykt mer än en rymdfilm?
Den stora biopubliken verkar gå igång på det mesta med ”Star” i titeln men likt rymden själv finns det så mycket mer att upptäcka därute. Så, efter att ha kollat klart på en "Snut på hugget" och med stor sannolikhet dess två uppföljare, presenterar jag nedan ett gäng mer okända rymdfilmer som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än de fått.
Med snittbetyget 3.3 på IMDb kan man lätt tro att del fyra i "Leprechaun"-serien inte håller samma klass som föregångarna. Kan 3606 användare verkligen ha fel? Såklart de kan. Ploten är relativt invecklad men det hela går kortfattat ut på att Leprechaun vill gifta sig med en rymdprinsessa, blir sprängd av marinsoldater för att sedan återuppstå och hämnas på den galna Dr. Mittenhand. Missa för all del inte de övriga delarna i serien där Leprechaun bland annat besöker Las Vegas och hänger i tha hood (två gånger faktiskt, så mycket diggar han ghettot). Filmserien i sig anses så odödlig att WWE Studios bara för någon månad sedan släppte "Leprechaun: Origins".
En karbonkopia av "Flykten från New York" (1981) fast med Guy Pearce istället för Kurt Russell och rymden istället för New York. Byt även ut ”rädda presidenten” mot ”rädda presidentens dotter” och du har "Lockout". Trots filmens oförmåga att skilja mellan inspiration och stöld är slutresultatet inte så jäkla illa. En film jag gillar trots kassa effekter, återanvänd komik och obefintlig logik. En uppumpad och storrökandes (usch, cigg är så 90-tal Hollywood) Guy Pearce i en lika oväntad som kul hjälteroll lyfter rymdspektaklet till B-nivå ++. Underhållning i dess enklaste form; något som inte behöver vara en dålig sak.
Alien 2: Sulla Terra (1980)
För er därute som tyckte att James Camerons "Aliens" (1986) var lite för påkostad och bra. Redan sex år tidigare kom den ohyggligt inofficiella uppföljaren till "Alien"; en ultravåldsam italiensk tolkning (läs stöld) av Ridley Scotts klassiker året innan. Eller som "Alien 2":s synopsis uttrycker det ”A space module lands back to Earth after a failed mission, but the astronauts have been replaced by hideous creatures that can penetrate people's bodies and make them explode”. Visst är det tröttsamt när filmbolagen skriker stöld så fort någon försöker uttrycka sig kreativt? 20th Century Fox försökte stämma de stackars italienarna på tio miljoner dollar varpå regissören grävde fram den obskyra boken "Alien" från 1930 och hävdade att deras film baserades på den. Schack matt.
Duncan Jones pärla till film är så långt ifrån fläskiga rymdbataljer man kan komma med sin modesta budget på fem miljoner dollar. Sam Rockwell spelar astronauten som helt solo tjänstgör på månen. Mot slutet av sitt treårskontrakt, där den enda ”mänskliga” kontakt han har haft är via datorn GERTY (tänk HAL:s son om datorer kunde reproducera) börjar skumma saker att hända. Allt är inte som det verkar, låt oss lämna det där. Se filmen istället vetja; den är spännande, smart och ger lappsjuka en ny innebörd.
En film som var tänkt att bli tre men som inte drog in tillräckligt med stålar på bio. "Pandorum" kom och försvann lika snabbt vilket är synd då den faktiskt är spännande och välgjord. En given rulle för er därute som planerar det årliga filmmaratonet för klaustrofobisk rymdskräck. Det hela börjar med att två besättningsmedlemmar (Dennis Quaid och Ben Foster) vaknar upp ur hypersömn på en rymdfärd utan att minnas vare sig vilka de är eller vad deras uppdrag är. Otrevliga saker har hänt och kommer att hända på skeppet; mer än så skall inte avslöjas om handlingen. Hypersömn verkar för övrigt vara en rätt dålig deal; det är sällan något positivt händer efter att man slaggat länge i rymden.
En rymdexpedition undersöker en nödsignal från en mystisk planet. Allt står inte rätt till och utomjordiska varelser bosätter sig i kroppen på några i besättningen. Låter det bekant? Det är lätt att glömma att även klassiska, trendskapande filmer i nio fall av tio hämtat inspiration från tidigare verk. Inte sällan handlar det om regelrätta rip-offs men så länge filmskaparna ändrar lagom mycket och gör allt lite bättre (jag tänker inte på dig "Alien 2: Sulla Terra") verkar det fungera. "Planet of the Vampires" är inte så lätt att komma över, men trots det: en science fiction-film som var löjligt långt före sin tid och är värd en titt.
Ett av Paul. W.S. Andersons tidiga verk, innan han bestämde sig för att prygla skiten ur "Resident Evil"-serien. Med rätt förutsättningar kan han göra rätt kul filmer, vilket vi återkommer till senare på listan. En klassisk ”guilty pleasure” som jag egentligen inte borde gilla men… nog fan gör jag det ändå. Kurt Russell spelar stenhård supersoldat av utgående modell. Ersatt av en ännu mer stenhård (not really) supersoldat dumpas Kurt, som alla tror är död, med övrigt skräp på någon slags Renova-planet bebodd av rymdens mindre önskade samhällsklasser. Då "Soldier" inte var filmhistoriens dyraste kortfilm överlever dock Kurt och socialiserar så gott han kan med sina nya kompisar. När militären senare återvänder för att spränga hela planeten (skittaskigt för övrigt) blir det payback modell grövre när en svinsur Kurt går loss på sina gamla soldatkollegor.
Kuriosa: Tjugo miljoner dollar i gage och 104 yttrade ord i filmen innebar att Mr. Russell fick betalt dryga 192 000 dollar per ord.
Originaltiteln "Lifeforce" bedömdes, med all rätt, vara för svår för 80-talets biopublik. Utgivarna ville (ungefär som jag i denna artikel) få in ordet rymd på något sätt och således bjöds vi på rymdvampyrer istället. Precis lagom 80-talsmysigt med en lite porrig klang. Tobe Hooper var fortfarande in the zone efter "Poltergeist" och fick en med dåtida mått fet budget på tjugofem miljoner dollar att lattja med. Resultatet är minst sagt ojämnt men samtidigt så over the top att alla små blessyrer lätt förlåts. ”The greatest naked space vampire zombies from Halley's Comet running amok in London end-of-the-world movie ever made”. Just det, Patrick Stewart är med också.
Skäl till att se filmen:
1 ) Den handlar om en rymdkrigare som kraschlandar i Norge under vikingatiden. Med på farkosten är ett intergalaktiskt monster som rymmer och ställer till med jävelskap i den norska landsbygden.
2) Jim Caviezel spelar rymdkrigaren.
3) Monstret heter Moorwen.
Det är svårt att inte gilla Jim Caviezel, mannen som verkar välja roller genom att kasta manus på väggen för att se om något fastnar. Gissa Jims nästa projekt; I dare you. Oavsett film är han dock alltid höjdpunkten och förtjänar betydligt mer cred än han får. Outlander får trots detta ändå betraktas som ett lite större avsteg i karriären jämfört med övriga roller.
Att lyckas få med två av Paul W.S. Andersons alster i en topp 10-lista över bra filmer får ses som lite av en bedrift. Jag kommer fortfarande ihåg när jag såg filmen för sisådär arton år sedan. Creepy shit. År 2047 skall en räddningsexpedition i rymden (duh, se titeln på artikeln) bärga det sedan länge försvunna skeppet som delar filmens namn. Det visar sig dock att skeppet varit på läbbiga villovägar; något som inte gynnar räddningspatrullen bestående av bl.a. Laurence Fishburne, Sam Neill med flera. Visst spårar filmen en del men på ett bra sätt. En av de bästa inom slafsig rymdskräck.
Vilka är dina favoritfilmer i rymden? Tipsa oss nedan!
Peter Lithell
