"11.22.63" – Stephen Kings nya tidsresar-serie kan bli riktigt bra

Stephen King är en av vår tids mest populära författare. I skrivande stund har han publicerat 54 romaner och nästan 200 noveller. Många av hans verk har filmatiserats eller gjorts till serier. Det är alltid lite av ett frågetecken när något av hans verk filmatiseras; kommer det att vara outhärdligt kasst, som ”The Mangler” och ”Graveyard Shift”, eller kommer det bli ett mästerverk i stil med ”Stand by Me” och ”Nyckeln till frihet”? 

Efter att ha sett första avsnittet av ”11.22.63”, miniserien som är baserad på boken med samma namn, kan jag konstatera att den lutar åt den bättre sidan.

Serien handlar om gymnasieläraren Jake Epping (James Franco), som får chansen att åka tillbaka i tiden med målet att hindra mordet på John F Kennedy, som alltså ägde rum den 22 november 1963, datumet som gett boken och serien dess namn (amerikanerna skriver sina datum på ett annat sätt än exempelvis Sverige). Jake gör sin resa genom en portal som finns i hans favoritfik. Fikets ägare, Al Templeton (Chris Cooper), har redan gjort resan ett par gånger. Han förser Jake med anteckningar om hur han ska gå tillväga för att hindra mordet. Jakes största problem är att han, hur han än gör, alltid kommer anlända den 21 oktober 1960, vilket alltså gör att han måste vänta i tre år innan han kan göra något för att hindra mordet.

Första gången jag läste en bok av Stephen King var 2006, när jag tänkte ge den gamle skräckförfattaren en chans. Innan dess hade han alltid varit mannen vars namn sitter på många av skräckgenrens värsta filmer; har ni inte sett ”The Mangler” har ni lyckats undvika en av filmhistoriens sämsta filmer. Men jag visste även att King låg bakom romanförlagorna för riktigt bra filmer, som ”Nyckeln till frihet”, ”Stand by Me” och ”Den gröna milen”. Den första boken jag läste var ”Cell” (svensk titel: ”Signal”), som även den blivit film nu.

King har ett väldigt speciellt språk och en likaledes speciell berättarstil. Den är ledig, engagerande och han kan skriva karaktärer som få andra författare jag läst. Efter ”Cell” var jag fast. Alla hans böcker är, så klart, inte lika bra. Men det finns ett antal guldkorn bland hans många böcker, vilket gör det värt att fortsätta läsa hans verk. Än så länge har jag läst kanske hälften av hans romaner och alla utom hans senaste novellsamlingar.

Det krävs en speciell förmåga att översätta Kings berättarstil till film eller TV. Själv är han inte vidare bra på det; miniserier som ”Desperation” och ”Pestens tid”, som han skrivit manusen till, är extremt platta saker, där det känns som att karaktärerna är lite slöa i skallen. Frank Darabont, som både regisserat och skrivit manusen till både ”Nyckeln till frihet” och ”Den gröna milen”, är en av de personer som förstår sig på att överföra Kings ord från boksidan till manussidan och levande bilder.

Går man in och tittar på vilka som skrivit manus till ”11.22.63” kommer man att finna Kings namn där. Men man finner också ett antal andra namn. Jag antar att det är dessa människor som sett till att manuset till serien fungerar så pass bra som det gör. Dialogen fungerar bra, särskilt när Jake pratar med Al Templeton, den döende mentorn, som gör sitt bästa för att övertyga den unge gymnasieläraren att det är viktigt att hindra mordet på JFK. Franco och Cooper ger oss prov på hur bra dialogen kan vara i en serie baserad på en bok av King.

När min far försökte läsa boken, stängde han den efter tjugosju sidor och vägrade fortsätta läsa. Anledningen till detta är att han skyr science fiction som en LCHF-bantare skyr en tallrik med pannkakor. Här tyckte jag att min gamle far gjorde ett misstag. För premissen må bygga på att det finns en portal som gör det möjligt att resa tillbaka i tiden. Och även om det finns ett antal element i historien som utvecklar science fiction-elementen, exempelvis hur ”tiden trycker tillbaka”, är detta i första hand en historia om en man som försöker sätta saker och ting tillrätta, genom att hindra händelser. Dessa händelser äger rum i en vanlig värld och befolkas av mångfacetterade karaktärer.

Det som gör boken så bra är dess många sidohandlingar. Jake Epping kan ju inte bara sitta och vänta på att 1963 ska komma; han måste göra något med sin tid. Min förhoppning, när jag satte mig ner och skulle börja titta, var att dessa sidohandlingar inte skulle ignoreras; mordet på JFK ska vara en löpande tråd, men inte seriens enda fokus.

Första avsnittet är lika långt som ett dubbelavsnitt, det vill säga cirka åttio minuter långt. Mycket fokus läggs på Jake Eppings möte med den, för honom, nya världen. Detta har gestaltats bra. I boken, som är skriven ur Jakes perspektiv, får vi hela tiden veta hur han tänker och känner. De hade kunnat lösa detta på det lata viset, det vill säga med en överflödig voice-over. Det finns visserligen en voice-over, men den tillhör Al, mentorn som försåg Jake med nödvändig information innan han åkte. Detta ger oss ofta ett extra perspektiv på händelserna; Jake och Al är två mycket olika människor. Kulturkrocken som Jake råkar ut för har porträtterats genom att Jake är en smula klumpig, klumpigare än han är i boken, vilket är ett föredömligt vis att presentera serien på; vi är lika vilsna som Jake i det förflutna.

Även om första avsnittet var lite halvsegt, fanns det tre sekvenser som stack ut lite extra. Två sådana sekvenser var när Jake inleder sin undersökning i JFK:s mördare, Lee Harvey Oswald (Daniel Oswald) genom att skugga George de Morhenschildt, som misstänks vara Oswalds hanterare, som planerade mordet. Jake vistas nu i närheten av maktens korridorer, och får ögonen på sig, vilket gör att han hamnar i ett sånt där litet rum dit man tar skumma typer. Han klarar sig dock ur situationen genom att spela dum. Vid ett annat tillfälle får vi se prov på hur ”tiden trycker tillbaka” när han näppeligen undviker att bli bränd levande enda stunden och i nästa stund nästan får en lampkrona i huvudet. Det är dock den tredje sekvensen som var bäst. Han försöker ringa sin far i Chicago. Då ”trycker tiden tillbaka” ordentligt genom att orsaka en olycka där en bil kraschar rakt igenom telefonhytten han precis använt. Det är en dramatisk scen som påminner oss om att det Jake försöker göra inte är naturligt.

Jag började bli en smula orolig efter ett tag, eftersom nästan allt fokus i första avsnittet läggs på just dessa assimilationsproblem som Jake har. Det känns väldigt fattigt på sidohandlingar, vilket jag tror en serie på åtta avsnitt kommer behöva. Personligen tyckte jag att bokens största styrka låg i just dessa sidohandlingar. Mot slutet av avsnittet står det dock klart att vi i alla fall kommer få min favorit bland sidohandlingarna berättad för oss. Denna sidohandling handlar om hur Jake kommer försöka sätta stopp för ett massmord. Och jag misstänker att vi kommer få se fler prov på hur ”tiden trycker tillbaka”. Och det kommer troligtvis bara att bli värre (eller bättre, om man så vill). Det ska även bli intressant att se hur Jake börjar stadga sig i det förflutna och bryter mot en av Al Templetons kardinalregler; ”inled inte några nära relationer (det slutar alltid illa)”.

Serien sänds via den amerikanska streamingtjänsten Hulu. Serien kommer sändas i svenska FOX med start 11 april.