11.22.63 2016

Serien handlar om hur gymnasieläraren Jake Epping (James Franco) färdas tillbaka till 1960 för att hindra mordet på USA:s president, John F Kennedy. Till sin hjälp har han anteckningar skrivna av Al Templeton (Chris Cooper), hans döda mentor. Det är ett farofyllt uppdrag han tar sig an. Samtidigt som han under tre år övervakar Lee Harvey Oswald, den troliga mördaren, måste han hålla låg profil som gymnasieläraren Jake Amberson i en liten stad i Texas. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. För trots att Templeton har varnat honom för att inte skapa djupgående relationer, är Jake inte mer än människa.

Vi börjar med det som är bra. När Epping anländer till småstadsamerika den 21:a oktober 1960, är det en tid för politiska spänningar men även en tid då maten inte hade några kemikalier i sig och en tid innan folk var upptagna av teknologin. Dekoren och fotot sprakar av liv. Allt ser skarpare ut och vi kan nästan känna smaken av maten Jake åtnjuter.

Det finns även en hel del spänning i denna serie. Templeton varnar Jake för att tiden kommer att ”trycka tillbaka”. Detta gör ”den” i form av att sätta hinder i vägen för Jake när han försöker ändra händelseförlopp. Det mest effektiva exemplet kommer redan i första avsnittet när Jake försöker ringa sin far. Först bryts samtalet. Sedan kraschar en bil rakt in i den telefonkiosk Jake använde bara ögonblick tidigare.

Serien handlar inte bara om hur Jake försöker sätta stopp för mordet på John F. Kennedy. Han tar sig även an uppdraget att rädda en familj från att bli mördad. Familjens (blivande) mördare är Frank Dunning, mannen i huset. Han spelas av Josh Duhamel, annars mest känd för lättsmälta roller i serien ”Las Vegas” och de tre första ”Transformers”-filmerna. Dunning är en väldigt obehaglig karaktär; Duhamel bevisar med denna långtifrån lättsmälta karaktär att han kanske är något underskattad som skådespelare.

T.R. Knight, annars mest känd som den nördige läkaren George O’Malley i ”Grey’s Anatomy”, spelar även han en obehaglig karaktär, som sätter käppar i hjulet för Jake. Denna karaktär spelar kanske inte i samma liga som Dunning, men han spelar inte heller i ett korplag direkt. Knight har inte synts så mycket sedan den skandal som så småningom ledde till att han lämnade ”Grey’s Anatomy”. Med den obehagligt smilande Johnny Clayton uppvisar han inte bara bredd utan även skicklighet.

Några av seriens bästa scener utspelar sig i flashbacks (eller flash forwards, beroende på hur man ser på det) mellan Franco och Cooper när deras karaktärer diskuterar Jakes uppdrag. Här får vi se prov på den talang som gjort att båda skådespelarna varit nominerade för Oscars. Det är synd att de inte fick fler scener tillsammans.

Det som gör Kings bok så bra är de många sidohandlingar som hjälper att gestalta tiden och Jakes liv. Jake träffar den unga läraren Sadie (Sarah Gadon) och blir kär i henne. Han finner sann glädje i sin roll som lärare på skolan han jobbar på. Han producerar bland annat en skolpjäs och knyter starka band till sina medarbetare.

Jag förstår att man kanske inte kan ha med allt från en bok när man gör en dramatisering; det finns inte tid och utrymme för allt. Jag kan förstå att pjäsen inte kom med. Problemet är bara att alla relationer han skapar på skolan han jobbar på är ordentligt underutvecklade. Det är nästan så att man, som läsare av boken, känner sig lite sviken. Har man inte läst boken, misstänker jag att man bara är lite uttråkad av dessa bitar. Med tanke på hur viktig relationen till Sadie är, både i boken och serien, är det nästan skamligt hur dåligt den är gestaltad och utvecklad i serien. Denna relation hade de inte kunnat låta bli att ha med i serien. Så de borde ha ansträngt sig mer.

Karaktären Bill Turcotte, spelad av George MacKay, fanns inte med i boken. I alla fall inte så som han är i serien (han kan ha nämnts i förbigående). Det är inget fel på att ändra och lägga till händelser och karaktärer i en dramatisering av en bok. Problemet här är att han inte tillför mer än små hinder på vägen för Jake. Det hade varit en sak om han faktiskt hade tillfört något, antingen som en nyttig hjälpreda eller ett stort hinder. Som det är, är han endast ett irritationsmoment.

Den klassiska definitionen av en optimist kontra en pessimist är frågan om glaset är halvfullt eller halvtomt; optimisten säger att glaset är halvfullt medan pessimisten säger att det är halvtomt.

Det står mellan en tvåa och trea i betyg här. Egentligen tar de sega, underutvecklade och halvtråkiga delarna upp mer speltid. Saken är den att de bra delarna är så pass bra att serien ändå landar på det högre betyget, särskilt när man även tar fotot och dekoren med i beräkningen. Avsnitten med Josh Duhamel som Frank Dunning skulle till och med landa på en fyra om jag skulle sätta betyg på avsnitten individuellt. Det är synd att serien inte kunde hålla samma höga klass rakt igenom.