"Ensam hemma 5", någon? Vi kollar in de bortglömda uppföljarna

Och jag som inte ens gillade originalet…

 

Däremot gillar jag booby-traps. Mycket för att ordet låter lika roligt som fällorna de beskriver, och booby-traps är det gott om i samtliga ”Ensam hemma”-filmer.

 

Piano-i-huvudet-humorn pendlar dock mellan att vara charmigt cartoony och regelrätt fördummande. Och hade du väckt mig en morgon för två år sedan och sagt att jag skulle skratta åt ”Ensam hemma 5” skulle jag trott att det föregåtts av någon form av lobotomi, men tydligen fungerar bebismoderskapet lika bra som hjärnkirurgi. Sömnbristen man ackumulerar ger en inte bara en sexig glans, den sänker dina förväntningar på allt och tio månader senare sitter man där och fnissar högt åt en ”Skriet”-allegori skrivet av samma snubbe som gjorde hinderbana-programmet ”American Ninja Warrior”.

 

Men låt oss inte gå händelserna i förväg. 

 

Förutsättningar: Jag och min vän Emelie kör alla filmerna efter varandra, med start klockan 09:00.

 

 

Skurkarna har dubblerats sedan tvåan och arbetar denna gång åt en nordkoreansk terroristgrupp. Ett chip med amerikanska underrättelser ska smugglas, läckert förklätt som en radiostyrd bil. Men via en bagageförväxling hamnar bilen hos den oskyldige förortspojken Alex, vars bästa kompis är en råtta.

 

Den hemtama gnagaren är en briljant idé som manusförfattaren kommit på för att Alex dialoger med sig själv inte ska bli alltför märkliga. Detta till skillnad från Alex systers (spelad av Scarlett Johanson) öppningsreplik, ”Alex slammed the toilet seat down on his thing again!”

 

 

Men inget skriker sent 90-tal lika mycket som de tekniska prylarna. De svarta polotröjegangsterna (med rysk brytning) har minikameror inbyggda i sina skinnhandskar, stoltserar med bärbara skanners och snackar faxnummer. Till slut undrar jag när det onda Internet-monstret ska dyka upp.

 

Som tur är kompenseras denna teknofili av fler fällor. Booby-trapsen bjuder på elstötar, snubbeltrådar och självutlösande boxhandskar. Jag vill tycka riktigt illa om filmen, men finner mig själv vara ganska nöjd. Den för tankarna till en lågbudget, barnvänlig ”Die Hard” och kvalitén bjuder på en nostalgisk VHS-tripp. 

 

Antal skurkar: Tre män och en brud. Tänk ond Mr. Gadget i vintercamo.

 

Juldekoration: Mr. Scrooge-snålt, max en julkrans och en ljusslinga.

 

Macaulay Culkin: Mindre störig än originalet, men ingen ”Sjätte sinnet”-kid precis.

 

 

 

En kanna kaffe senare ger vi oss på glöggen. Klockan är nu 10:30 på förmiddagen. Efter första filmen känner vi oss rätt lugna. Värmd av glöggen och lagom morgondisig tänker jag att det här kommer fortlöpa smärtfritt. Men då inser jag att ”Ensam hemma 4” tar vid där tvåan slutar.

 

Förvirringen är total (lite som när de ohämmat bytte ut skådisar i ”Sunset Beach”). Kevins föräldrar har skiljt sig och han bestämmer sig efter ett bråk med syskonen för att fira jul med pappan och dennes nya donna istället. Kort därpå stöter Kevin ihop med skurken Marv som denna gång är tillbaka för att kidnappa en random royal-unge som ska besöka paret över julen.

 

 

De första minuternas julmys förgrinchas tvärt när mamman läxar upp en familjenostalgisk Kevin med visdomen att man ska uppskatta det man har istället för det man inte har. Hårda ord till någon som är typ sju. Denna typ av moraliserande och kärnfamiljsdyrkande floskler genomsyrar hela filmen. 

 

Filmfotosnubben verkar dessutom leva i illusionen att han arbetar med en Avril Lavigne-video och kör punkiga in- och utzoomningar vid slumpmässigt utvalda tillfällen. Skådespelarinsatsen för tankarna till mellanstadieteater och sliskigheten kulminerar med ett ”Jingle Bells” montage, i typ en The Pussycat Dolls-version, där far och son klär julgranen. För att citera min kumpan Emelie: ”det ser ut som en tysk chokladreklam”. 

 

SPOILER! Det hela avslutas med en fistbump där Kevin, efter att ha tittat in i kameran, pratar med sin Siri-fjärkontroll och säger ”snow fall” - och så börjar det snöa. Ingen annan ska behöva uppleva det här.

 

Skurkar: Marv, hans tuggumibrud och Marvs mamma.

 

Juldekoration: Känslan av en grådisig julskyltning.

 

Macaulay Culkin: Påminner om Brendan Fraser insats i ”Djungel-George”. 

 

 

 

Inför sista filmen äter jag pepparkakor som om det vore chips och när glöggen är slut går vi genast på julmusten. 

 

”Ensam hemma 5” ger dock ett bättre första intryck. Jag fnissar till lite redan vid parodin på originalfilmens poster, som är en version av målningen ”Skriet”, och lyckas räkna till åtminstone två popkulturella anspelningar  genom filmens gång. 

 

Här har de dessutom lyckats muta några riktiga skådisar att vara med (d.v.s jag känner igen dem) och manusförfattarna har bemödat sig med att göra något så intrikat som en dubbelbottnad story. Inte bara handlar den om ett gäng konsttjuvar som ska sno en tavla från huset där Finn (filmens Kevin) bor utan de tror att han är ett spöke och vice versa. 

 

Här drivs det dessutom med tyngre ämnen så som förvuxna onlinevänner och kidnappning av tjejer att ha i källaren. Humorn håller en förvånansvärt hög nivå (tror jag, det kan vara att jag är så sockerhög och mammatrött att det är lite som när man spenderat för mycket tid på loppis och börjar tycka att en porslinsbjörn skulle göra sig fint i fönsterkarmen.) 

 

 

När eftertexterna rullar tänker jag det här är en okej film. En okej julfilm, det vill säga. Julfilmer behöver som bekant inte hålla särskilt hög kvalité för att fungera som underhållning till grötglufsandet och ”Ensam hemma 5” är definitivt den juligaste av de tre. Här har de gått så långt att booby-trapsen förvandlar konsttjuvarna till en tomte, Rudolf och en julklapp.

 

Och nog skulle jag, liksom mammans chef i filmen, vilja kunna hyra in landets mest trovärdiga tomteimitatörer till att servera äggtoddy på min julfest (även om det skulle bli något awkward eftersom jag arbetar själv). 

 

Skurkar: En brud, en snubbe och en gammel-snubbe.

 

Juldekoration: Känslan av att hälsa på tomtens mamma. 

 

Macaulay Culkin: Skulle lätt klara en audition till svenska julkalendern.

 

 

Inte för att jag kan rekommendera ”Ensam hemma 5”, det vore att begå socialt självmord. Men om det står mellan den och originalet kanske, eventuellt, möjligen det går att våga sig på något nytt i år. Den har trots allt hela 3,7 på IMDB.