Är det en fågel? Är det ett flygplan?
Nej, det är de fyra klassiska Superman-filmerna, som precis landat på Max!
Christopher Reeve spelade huvudrollen i dessa ikoniska filmer av blandad kvalitet. Vi fick se honom ta sig an allt från Lex Luthor (briljant spelad av Gene Hackman), och General Zod, trotsar till och med tid och rum, samt hinner med sin highschool-återträff där han dansar till Earth Angel av The Penguins…. vänta lite nu? Nåja, läs mer om det nedan.
”Superman – The Movie” från 1978 är regisserad av actionlegenden Richard Donner och är i mitt tycke en av de bättre sci-fi-äventyren från 70-talet. Egentligen är det nog den enda riktigt bra av de här fyra filmerna också får jag nog påstå. Christopher Reeves dubbelspel mellan karismatisk hjälte och lågmäld kontorsarbetare är slående och Gene Hackman som Lex Luthor är den perfekt överdrivna ärkefienden. Marlon Brando har en härlig mindre roll också som huvudkaraktärens pappa.
Många pekar på ”Spider-Man” eller ”Batman som filmerna som drog igång det moderna superhjältefenomenet, men vill man gå ännu längre tillbaka är denna film inte helt orimlig att ha i åtanke. På vår lista över 10 bästa superhjältefilmerna hamnade den på plats 10. Effekterna och actionscenerna är oerhört snygga för sin tid och John Williams musik är som alltid högst minnesvärd.
”Superman II” släpptes två år senare, 1980, och är både en av de bästa och en av de sämsta Superman-filmerna. Filmen regisserades till en början även denna gång av Richard Donner, som ville avsluta sitt Stålmannen-epos, men studion var inte nöjd och projektet togs över och klipptes om bortom igenkänning av Richard Lester. Tonen och potentialen känns inte alltför långtifrån den första filmen, men den är otroligt rörig och ointressant rakt igenom.
Terence Stamp har ett uppskattat inspel som General Zod och Gene Hackman är alltid kul att se, men båda dessa blir tyvärr åsidosatta för scener mellan Clark Kent och kärleken Lois Lane som inte direkt leder någon vart. Som DC-fans sett på senare år är det däremot inte helt omöjligt att rädda filmers potential i klipprummet och likväl som ”The Snyder Cut” av ”Justice League” kunde förbättras kunde även ”The Richard Donner Cut” ge mer rum åt de bra delarna för ”Superman II”. Bioversionen av filmen är inte alltförmycket att hurra för, men är ändå inte helt dålig. Bara något av en besvikelse utifrån vad den kunde ha blivit.
”Superman III” (eller ”Stålmannen går på en krypto-nit” som den roligt nog heter på svenska) finns det inte alltför mycket att säga om. Filmen är inte särskilt minnesvärd, har en rätt tråkig skurk som bleknar mot Gene Hackmans underbart onda geni och lägger lite väl mycket tid på ifrågasättbara och utdragna segment. Där kommer Clark kents highschool-återträff in, som tar upp väl länge i filmens första akt och låter karaktärerna dansa tryckare till lite härlig 50-talsmusik. Ingen dum idé i sig kanske, men är det verkligen därför vi ser en ”Superman”-film? Nåja, Christopher Reeve är alltid trevlig att se och effekterna har sina stunder.
”Superman IV: The Quest for Peace” heter på svenska “Stålmannen i kamp för freden”, gillade man inte numreringen i de svenska titlarna? Nåväl, detta blev sista filmen med för Christopher Reeve i hjälterollen och det kan vara den sämsta i serien. Richard Lesters något långtråkiga men ändå ambitiösa regi ersätts av Sidney J. Furie, som säkert gjorde sitt bästa men nog inte var redo för en storfilm i den här skalan. Supermans uppgift i denna film är att en gång för alla stoppa kärnvapenkrig och mot sig har han Lex Luthor (Gene Hackman är lyckligtvis tillbaka igen) och hans kompanjon Nuclear Man.
Effekterna börjar kännas något billiga och tonen och karaktärerna löjliga. Filmen är snarast kul att se utifrån ett ”så dålig att den blir bra”-perspektiv. Det är dock som alltid en fröjd att se Gene Hackman och Christopher Reeve i sina roller en sista gång.
Därefter blev det inga mer ”Superman”-filmer på nästan 20 år och nu är vi snart inne på ännu en tappning i James Gunns kommande film.
Trots något ojämn kvalitet finns det dock en charm i samtliga av dessa filmer som gör alla klart sevärda. En slags oskyldighet som inte tog sig själv på för stort allvar och perfekt fångar 70- och 80-talskänslan. Det blir lite samma känsla som några av de mindre bra uppföljarna till "Alien" eller "Hajen", där man kan njuta av originalets storslagenhet och samtidigt underhållas av uppföljarnas lättsamhet och mer bisarra stil.
