5 orsaker till att spel var bättre förr

Ofta är jag ganska positiv när det gäller spel. Året än så länge har bjudit på galet många bra speltitlar. Men det går inte att ha orken att alltid tycka att allting är så himla fantastiskt. Många gånger saknar jag hur enkelt det egentligen var med spel förr i tiden. Innan stjärnskådespelare som gjorde stora roller och multimiljoner som sköts in i femårsprojekt.

 

Idag är en sådan dag. När jag mest bara avskyr vad spel till viss del blivit, och trånar efter hur det var. Hårdhandskar och nostalgi-glasögon på.

 

Här är fem orsaker till varför spel var bättre förr, eller kanske varför spel idag suger:

 

 

 

I tanken är “Early Access” fint. Det vill säga att spelmakare låter dig köpa dig in billigt när spelet fortfarande är tidigt i utveckling. Dels får du spelet, även sedan när det är klart, till ett bättre pris - men du får även vara med och testa och diskutera vad som fungerar samt kanske vad som kan förbättras.

 

Ett gyllene exempel är Sveriges stolthet “Minecraft” som släpptes i en väldigt naken version för närmare 100kr, men som snabbt blev den utvecklade gigant alla barn och deras moster spelar idag. Men vad detta har utvecklats till är ett en enorm uppsjö av halvfärdiga spel, som sällan ens blir klara, där stora fantastiska världar utlovas. Det är dock mer en regel än undantag att vad som levereras är samma trötta överlevnadskoncept med nya halvtaskiga tvistar. 

 

Förr i tiden släpptes det färdiga spel. Gilla det eller lämna det, det var vad du fick. Mer fokus lades på att se till att buggar försvann, och inga tankar på att “fixa det sedan” fanns på kartan.

 

 

 

En otroligt frustrerande trend, som jag inte tror kommer försvinna, är mikrotransaktioner i alla dess former. Det vill säga att i spelet du köpt, säkerligen till fullpris på runt 500kr, erbjuder dig olika möjligheter att köpa extra tillbehör till spelet för riktiga pengar.

 

Detta kan dels ske i form av endast kosmetiska varor, såsom ett nytt utseende till din favorithjälte i “Overwatch” eller “Dota 2”. Men det finns även i formen av faktiska övertag du kan köpa till dig, så kallat “Pay to Win” (en förlängning av gratisspel som kallas “Free to Play”). Detta är kanske absolut populärast i mobilspel såsom “Candy Crush” där du endast kan spela en viss mängd försök per dag, och ska du fortsätta (eller ens ha en chans på många senare nivåer) så behöver du köpa ytterligare försök med dina hårt förvärvade kontanter.

 

Sådant här nästlar sig in i alla möjliga sorters spel, exempelvis den populära spelserien “Call of Duty”, och det förgiftar spelvärlden. Men eftersom folk faktiskt köper detta så är det en trend som är här för att stanna. Jag vet att jag själv är skyldig till detta, speciellt i Blizzards “Overwatch” där jag spenderat mer pengar än jag vågar erkänna.

 

 

 

Den här punkten fortsätter utveckla på idén om att spel inte släpps i färdiga format längre. Ärligt talat är det en död häst jag slår på, då det har skrivits otaliga krönikor om just detta tidigare, men jag kan inte hålla tyst om hur sjukt beteende detta är. DLC, eller downloadable content, är extra innehåll till spel som i tanken ska utveckla på originalspelets innehåll. Någonting som tidigare kallades “expansioner”.

Men idag har detta blivit mer standard än undantag, och redan vid spelsläpp har du ofta möjlighet att köpa ett “Seasonpass” som ger dig tillgång till allt kommande innehåll till en billigare peng. Detta istället för att släppa ett faktiskt färdigt spel. Ett mardrömsexempel är spelet “Star Wars: Battlefront” som kostade cirka 500kr vid släpp, men som direkt erbjöd ett Season Pass för lika mycket pengar för att ta del av kommande innehåll. Och vad var detta innehåll? Jo ytterligare kartor att spela på, när huvudspelet endast innehöll 8 stycken. Varav bara en handfull var värd din tid.

 

 

 

Det här kan argumenteras för att vara någonting positivt om en verkligen vill. Men spel har överlag blivit alldeles för lätta, och skulle du springa in i några svårigheter så kommer spelet snabbt berätta för dig exakt hur du ska göra.

 

Förr i tiden så låg det på dig ifall du inte kunde ta dig förbi ett hinder i spel. Idag så får du i regel ofta svaret till ett pussel förklarat i detalj innan du ens hunnit testa. Istället för att utmana så ber spel om ursäkt för att de ställer till med problem för ditt allmänna flöde genom spelupplevelsen.

 

Kanske tråkigast är detta i spel såsom “Uncharted”-serien, där du får bläddra igenom en anteckningsbok om antika artefakter för att lista ut hur du ska vända och vrida statyer för att komma in i en dåld kammare alá “Indiana Jones”. Men så fort du tar upp anteckningsblocket muttrar huvudkaraktären Nathan Drake ut de steg du behöver ta för att klara av det.

 

Det bör tilläggas att denna trend börjat motarbetas med spel såsom “Dark Souls”, "The Legend of Zelda: Breath of the Wild" eller “Axiom Verge”. Men de tillhör fortfarande minoriteten, och det förtroende som spelutvecklare kan visa dig som spelare känns ofta ganska nedlåtande.

 

 

 

Det här är kanske vad som irriterar mig mest. Det var inte överdrivet länge sedan som det bara var att stoppa in ett spel i din konsol, trycka på start och sedan komma in i spelet på stört. Idag hamnar du i regel i en startskärm för konsolens operativsystem. Sedan måste du navigera till ditt spel, trots att skiva sitter i. Efter detta är det kalibreringar för att spelet skall se bra ut på din skärm och till sist en enkel genomgång av spelets regler som allt som oftast är identiska med andra spel som du spelat hundra gånger tidigare.

 

Ta mig tillbaka till att blåsa i kassetten, trycka på start och hoppa på svampar. Då blir jag glad.