5 orsaker till varför "The Marvels" floppar på bio

Marvels senaste storslagna äventyr öppnade inte till några toppensiffror, och fortsatte i samma riktning. Både premiärhelgen och andra helgen var den sämsta premiärhelgen och andra helgen i Marvels filmuniversums femtonåriga historia. Men varför? Beror det helt enkelt på att “The Marvels” är så kass?

 

Jag tror inte det. Jag tror att den här floppen har väldigt lite med faktiskt kvalitet att göra. Här är istället min analys, i fem punkter utan inbördes ordning.

 

 

 

Missförstå mig rätt - jag tycker mångfald är bra. Vare sig det gäller kön, etnicitet eller annat så behövs bättre representation i film och på tv, och tvärtemot vad högljudda röster verkar tro påverkar det oftast inte slutresultatet negativt.

 

De där högljudda rösterna hörs i vilket fall, mer mot Brie Larson än någon annan inblandad och så har det varit sedan "Captain Marvel". Jag tror egentligen inte de är tillräckligt många för att själva göra någon större påverkan, men tillsammans med listans övriga punkter lär det spela in. 

 

 

 

Förutom tidiga rykten om uselhet så var förhandssnacket från kritiker inte alltför lovande. Numera är det samlade intrycket mer positivt, då filmen på Rotten Tomatoes har nått fräsch status med 62 procent bland kritikerna (och ligger ännu bättre till hos publiken med 83%), men det går inte att bortse från att förhandssnacket gjorde sitt för att skada “The Marvels” slutliga siffror. Because first impressions last, som reklamen en gång sa.

 

 

 

Marvel har knappast varit ensamma om att producera superhjältefilm, men deras höga produktivitet är svår att jämföra med något annat bolag. Särskilt efter att de kom igång med tv-serier för Disney+. Det blir mycket, även för ett inbitet fan.

 

När det gäller “The Marvels” tror jag inte man behöver se så många grejer som vissa påstår. Varken “Secret Invasion” eller “WandaVision” känns nödvändiga, och “Ms. Marvel” är viktigare men får å andra sidan en bra genomgång.

 

Men vad gör det när Marvel Studios byggt upp sitt universum på kopplingar mellan alla projekt, pratat om hur viktigt det är att se vissa saker. Då är det inte konstigt om publiken tror på dem, och inte konstigt om det känns övermäktigt efter runt 40 filmer och tv-serier. 

 

 

 

Inflationen rusar, allt blir dyrare, och att lägga stålarna på biobesök är inte lika attraktivt. Speciellt inte när vi inom en snar framtid kan se filmerna i hemmets lugna vrå, på en streamingtjänst som i månaden kostar mindre än vad en enda biobiljett gör.

 

Det är ett beteende som filmbolagen och streamingtjänsterna lärde oss framför allt under och efter pandemin, som ett sätt att ta tillbaka publik som inte kunde eller ville gå till biograferna, eller för att locka prenumeranter. Nu slår det tillbaka.

 

 

 

Årets strejk bland Hollywoods skådespelare påverkade inte filmens kvalitet på något vis, men det påverkade möjligheterna att göra reklam för filmen. Och hur ska folk i bred skala veta att det är dags att dra sig till biosalongerna, om ingen vet att det är dags att dra sig till biosalongerna?

 

Intervjuer har kommit igång sedan strejken upphörde men inte det här fallet (och återigen i kombination med övriga punkter) blir det för lite och för sent. 

 

 

 

I slutändan beror “The Marvels” sviktande siffror inte på en enda sak. Jag må vara en av filmens försvarare (och därmed förstår jag om det här låter som ursäkter och bortförklaringar), men oavsett tror jag kvaliteten i det här fallet har väldigt lite med utfallet att göra. Det finns inte mycket Nia DaCosta och Kevin Feige hade kunnat göra med själva filmen för att rädda situationen.

 

Andra filmer i MCU:s historia har lyckats dra in tillräckligt med strålar trots anklagelser om woke, skräpmanus eller okända karaktärer. Nu var det för mycket annat som talade emot.