I filmvärlden är det inte helt ovanligt att uppföljare sällan lever upp till sina föregångare. När det kommer till spel är det däremot snarare standard att uppföljare bygger vidare på - och förbättrar - sitt grundmaterial.
Men så kan det såklart inte alltid vara. Ibland är även speluppföljare riktigt rysliga. Såsom exempelvis:
1. “Zelda II: The Adventure of Link”
Det första “The Legend of Zelda” är onekligen en klassiker av rang. Det kan gå att lista ut ålder på gamers beroende på vilket “Zelda” de tycker är bäst. Men den första uppföljaren till denna tungviktare var verkligen inte något vidare. Det innehåller rollspelselement ingen bett om, legendariska buggar och påminner väldigt lite om den formel vi kommit att älska med “The Legend of Zelda”.
2. “Assassin’s Creed III”
“Assassin’s Creed” är skumt. Det första spelet är verkligen sådär - men trots detta fick det en uppföljare i “Assassin’s Creed II” som blev toppen! Detta tillsammans med dess två egna uppföljare (som inte fortsatte på siffror i titeln) gav en väldigt genomarbetad och framtidssäker känsla. Men charmen försvann för mig i samband med “Assassin’s Creed III” där lönnmördandet tog plats under den amerikanska revolutionen. Tidigare hade vi fått utforska platser med spännande arkitektur och enorma byggnader. Här fick vi istället mest härja runt i skogen eller utforska mjäkiga och intetsägande städer.
3. “Bioshock 2"
Det första “Bioshock” har ett av de mest iögonfallande miljöerna i spelvärlden. En stad vid namn Rapture som är byggt på havets botten för att fly undan stat, kyrka och befolkning. Men någonting har gått fel, stadens invånare har via genmodifiering blivit både galna och enkelspåriga.
I “Bioshock 2” besöker vi åter igen staden när den försökt byggas upp på nytt, men det leder verkligen ingen vart. Vad som borde varit ett kärt återseende blir en trött repris. Och de tvister och handling som briljerade i originalet lyser med sin frånvaro.
4. “Doom 3”
“Doom” och “Doom 2”, som släpptes inom ett år från varandra, satte standarden för hur spel skulle se ut och kännas under det tidiga 90-talet. Dagslägets otroligt populära “förstapersonsskjutare” kallades under väldigt många år för “Doomkloner”. Det är med andra ord ett spel som lämnat med sig ett arv. Därför var det så synd när “Doom 3” till slut släpptes, 10 år efter sin föregångare.
Istället för snabbt tempo, en hagelbrakare och en hord av fiender så bjöds vi på ett långsamt skräckspel med väldigt mycket handling. Mörka och trånga korridorer, där du behövde växla mellan ditt vapen och en ficklampa. “Doom 3” var allting som de första två spelen inte var, och med dess släpp försvann helt plötsligt lite av den magin som var knuten till spelserien sedan tidigare.
5. “Duke Nukem Forever”
Det här må vara ett öppet mål, men samtidigt lika självklart. “Duke Nukem Forever” släpptes 2011 efter 14 års utveckling. En uppföljare på Duke Nukem 3D som, på sin tid, var ett spel i världsklass. Men då utvecklingen inte gick så bra, och helt nya versioner av spelet visades upp i tid och otid, så blev “Duke Nukem Forever” snabbt ett skämt.
När jag gick i högstadiet skämtade vi om att “Forever” aldrig skulle släppas. Detsamma i gymnasiet. Det var på riktigt en skräll att spelet till slut skulle bli färdigt, och vara någonting en kunde ta på under sin livstid. Det skulle inte bli inställt!
Reslutatet då? Ptja, en medioker skjutare med långa laddningstider och plumpa, torra skämt. Det kändes verkligen som ett 14 år gammalt spel, trots att versionen vi fick spela ändå var relativt nyutvecklad. Men vad hjälper det om en lever på meriter från 90-talet?
Vad tycker du, finns det någon annan riktigt dålig uppföljare som vi missat?
