5 sätt att återuppväcka magin i J.K. Rowlings stora värld

Harry Potter-prequel-spinoffen “Fantastiska vidunder”, som nyligen blev en trilogi, har i sin helhet stött på både bu och bä under sina hittills verksamma år. Å ena sidan anser somliga att den aldrig riktigt kommer att nå upp till sin föregångares kultstatus, men å andra sidan vallfärdar en hel drös trogna fans till biograferna ändå. De hoppas innerligt att få en glimt av den där helt spektakulära trollkarlsvärld som författarinnan JK Rowling en gång började krafsa ner sittandes på ett café i Edinburgh.

 

Mycket har hänt sedan dess, och med nu över 20 år senare blåser magins vindar fortfarande stark. Filmserien “Fantastiska vidunder” om magizoologen Newt planeras totalt att bli hela fem filmer, men har redan varit i blåsväder vid ett flertal tillfällen och risken är att det kanske är här som det tar slut.

 

Efter J.K Rowlings märkliga och transfobiska uttalanden, ersättandet av Johnny Depp som Grindelwald samt Ezra Millers arresteringar känns det nästan som att det vilar en förbannelse över hela franchiset. Det som ska bestå av spännande monster och mystiska varelser har nu överskuggats av något medelmåttiga storylines och allehanda skandalösa händelser.

 

 

Förutom “Fantastiska vidunder” har det gjorts ett flertal försök att dra i nostalgitrådarna. Mobilspelet “Harry Potter: Hogwarts Mystery” lanserades 2018, men fick generellt negativ kritik trots sin spännande och nytänkande historia både blev enformigt och hängdes alldeles för mycket upp på spelaren måste lägga in egna pengar för att hålla spelet flytande.

 

I höstas släpptes game-showen “Harry Potter: Hogwarts Tournaments of Houses” där de olika husen fick tävla mot varandra i Harry Potter-kunskap - en show som - trots en mysig Helen Mirren som programledare - kändes fejkad och rent ut sagt tramsig. 

 

En lyckad adaption av Harry Potter-världen var däremot den härliga Harry Potter-återföreningen “Harry Potter 20-årsjubileum: Tillbaka till Hogwarts”. Den sentimentala, nästan 2 timmar långa dokumentären som sändes på nyårsdagen fick säkert åtskilliga glädjetårar att fällas.

 

Vad kan vara nästa steg för vårt väldiga Harry Potter-universum? Häng med nedan. 

 

 

 

Vi har redan kastats tillbaka i tiden en gång genom att vi genomgående i “Fantastiska vidunder” har njutit av vackra 1920-talsmiljöer. Men magi är ju tidlöst - och det finns ännu äldre historier att ge sig kast med.

 

Den anrika trollkarlsskolan Hogwarts grundades omkring år 993 av två häxor och två trollkarlar; Rowena Ravenclaw, Helga Hufflepuff, Godric Gryffindor, och Salazar Slytherin. Den senare valde under dramatiska omständigheter att bryta samarbetet då han helt vägrade att ha med mugglarfödda att göra - en åsikt som delas av en del efterföljande trollkarlar såsom den ökände Lord Voldemort själv. 

 

Men berättelsen kvarstod - hur såg vägen ut fram till att just dessa fyra magiker grundade den numera berömda skolan? Här skulle jag gärna gräva mig ned i en tung tv-serie om turerna kring hur det magiska samarbetet uppstod, och få se på när den sluga Slytherin som i en hämndaktion byggde och förseglade sin Hemligheternas Kammare.

 

Här finns dessutom därefter århundraden av historia att spinna vidare på - det finns ju en anledning till att Hermione citerar ur Hogwarts historia i princip varenda en av de sju böckerna.

 

 

 

JK Rowlings magiska värld om Harry Potter började snällt och vänt med en liten 11-årig pojke, och slutade i en kaskad av explosioner, dramatik och dödsfall. I ruinerna stod en betydligt mer uppvuxen ung man - så på ett sätt är kanske Harry Potter den ultimata coming-of-age-serien för just vår generation. Många av oss växte upp jämsides med just Harry och för en del är det till och med dags att lära upp våra barn om den fantastiska värld vi redan länge drömt oss bort till.

 

En önskemål från mig som fan, är att få avnjuta en gnistrande vacker animerad film- eller tv-serie som kan riktas mot de små, eller mellanstora barnen. Framför mig ser jag en tindrande värld à la Pixar där historierna är lite djupare än vad många andra barnfilmer kan vara utformade.

 

Här kan glänsande enhörningar, gulliga nifflare, tuffa hippogriffer och många fler allihop samsas och gå på upptäcktsfärd. Historierna kan vara vackert färgglada men ändå vara fyllda med viktiga poänger - jag ser till exempelvis framför mig en gripande historia om testraler som kan på ett snällt och försiktigt sätt förklara för barn om hur döden fungerar.

 

Animation i Harry Potter-världen är ju faktiskt redan på tapeten. Redan nu följer vi det kommande och mycket emotsedda Harry Potter-spel “Hogwarts Legacy” (som i dagsläget verkar vara försenat till 2023). I den interaktiva öppna värld-simulationen får vi ta del av det som alla vi potterheads alltid ha velat göra - gå på upptäcktsfärd kring Hogwartsslottet, och själva få uppleva den där förtrollande känslan av att med lite magi är allting möjligt.

 

 

 

"Fantastiska vidunder" har alltid, oundvikligt, levt i skuggan av sin föregångare Harry Potter. Oavsett vad som sker har den lite otacksamt alltid haft enormt stora skor att fylla, tja, ungefär som att Newt har försökt dra på sig skor i halvjätten Hagrids enorma skor. Däremot har “Fantastiska vidunder” refererat vilt till den amerikanska trollkarlsskolan Ilvermorny, en skola som verkar skilja sig en hel del ifrån Hogwarts sätt att lära ut, inte minst genom att insorteringen till de olika husen var markant annorlunda - här valde husens maskotar vilka studenter de ville ta in.

 

I en bortklippt scen ur den första “Fantastiska vidunder” ser vi häxorna Queenie och Tina på ett lättsamt och roat vis sjunga trollkarlskolan Ilvermornys skolsång, något de lärt sig under sina studentår. En scen som med fördel hade kunnat lämnas kvar - den ger en kort inblick i tjejernas roliga och upptågsrika skolgång - något som egentligen hela Harry Potter är upphängt på; den spännande tiden att gå från barn till tja, nästintill vuxen.

 

Via just Harry Potter får vi även stifta bekantskap med andra skolor såsom Beauxbatons (fransktalande skola) och Durmstrang (mest känd för att quidditchstjärnan tillika bulgaren Viktor Krums skola). Jag skulle gärna få ta del av samtliga skolor och akademier ännu mer, kanske en smart och välspelad tv-serie i ungdomsanda? Men om den ska vara en amerikansk produktion, så är dock kravet att de håller sig mycket långt bort ifrån att göra Ilvermorny till det värsta tänkbara - en klyschig high school-såpa.

 

 

 

Idéen med “Fantastiska vidunder” har ju varit, som namnet antyder, att berätta om alla de magiska djur och varelser som finns i den magiska världen. Så här vid tredje filmen är det faktiskt stundtals svårt att tyda att Newt Scamanders historia från början endast var känd som en av Harry Potters skolböcker. Filmerna har allt mer trillat in på Dumbledore och Grindelwalds historia, intressant i sig förstås, medan jag saknar de riktigt häpnadsväckande varelserna som vi vet finns där och lurpassar i skog och bland berg. 

 

I den fjärde Harry Potter-boken får vi stifta bekantskaper med olika sorters magnifika drakar, allt ifrån kinesiska eldklot till ungerska taggsvansar. Skulle vi möjligen kunna få hänga med på berättelser från alla drakarnas härkomster? Som ett exempel så verkade Rons bror Charlie Weasley leva rena drömlivet, om än aningen farligt, i Rumänien där han studerade och födde upp olika mystiska draksorter.

 

Fler varelser och vidunder finns de gott om i hela häxvärlden, det är egentligen bara att välja och vraka. En trend på senare år i filmvärlden är att superskurkar får sin alldeles egna film eller tv-serie att få växa fram ur, à la “Joker” eller “Cruella”. Med rätt manus och med en lore i nordisk mytologi skulle en originalfilm om den otäcka varulven Fenrir Grårygg kunna bli något att bita tag i.

 

En annan potentiell berättelse, även den lite mörkare i tonen, hade kunnat vara en film eller tv-serie om trollkarlsfängelset Azkaban. Under alla filmer och böcker nämns inte ett positivt ord om Azkaban, utan det benämns endast som “den värsta plats som finns på jorden”; vaktad av själlösheten själv, varelserna som kallas dementorer. Ett stort önsketänkande från mitt håll är att vi skulle få serverat en riktigt ryslig Azkaban-skräckis med 15-års gräns, och att vi därmed får se hur fasansfullt livet bakom de höga murarna egentligen är.

 

 

 

Både “Fantastiska vidunder” och “Harry Potter” rymmer hundratals olika karaktärer, en del återkommer medan andra bara skymtas vid flyktigt. Vi har nu rätt ingående fått ta del av Harrys, Newt och Dumbledores historia, så nu är det hög tid för sidokaraktärerna att få skina.

 

I “Fantastiska vidunders” värld har vi redan nämnt en önskan av att se ännu mer av Queenie och Tinas uppväxt och skolgång på amerikanska Ilvermorny.

 

I den senaste filmen “Dumbledores hemligheter” får vi även lära känna Eulalie Hicks bättre; en tidigare Hogwarts-lärarinna som slår sig ihop med Newts följe i kampen mot den onda Grindelwald. Hicks är mugglarfödd och mycket begåvad, varav hon hade kunnat liknas vid en amerikansk Hermione. Hicks egna resa ifrån vanlig mugglare till kraftfull häxa - och med alla motgångar och överraskningar det för med sig! - hade kunnat ge en ny kvinnlig representation som är så efterlängtad i den mer manligt dominerande trollkarlsvärld vi känner till.

 

Om vi kikar på hela “Harry Potter”-världen så är många som håller den originella Luna Lovegood varmt om hjärtat. Det märktes inte minst under höstens Comic-Con i Stockholm där Lunas skådespelerska Evanna Lynch var ett av de absolut största dragplåstren.

 

Lunas historia, där hennes excentriska pappa var den som lärde ut legenden om Dödsrelikerna och där Luna själv fick uppleva sin mammas olycksamma död, vore ett intressant kapitel att få höra mer om. Den korta, gotiskt animerade sekvens om Dödsrelikerna som vi stiftar bekantskap med i “Harry Potter och Dödsrelikerna” är något av det mest estetiskt tilltalande genom hela filmserien, vilket säger en del när vi tampas med svischande drakar och svepande tagningar av storslagna slott. Får vi höra mer om Dödsrelikernas tragiska historier, som knyts ihop med den fängslande Luna och pappan Xenophilius Lovegoods historia tror jag att vi är något på spåren.