7 ljudeffekter och dess roliga ursprung

De flesta känner idag till det legendariska ”Wilhelm-skriket”. Troligtvis är det en man vid namn Sheb Wooley som ligger bakom det hjärtskärande avgrundsvrålet. Sammanlagt ska skriket ha använts i upp emot 300 filmer då de blivit ett internskämt bland filmskapare. Ursprunget kommer från ”Distant Drums”, men det har också använts i  ”Star Wars” och ”Indiana Jones”-serien. 

Idag skulle man däremot kunna tro att alla ljudeffekter görs med hjälp av diverse high-tech datamaskiner, men vid en snabb överblick kan jag konstateras att så inte är fallet. 

Efter att ha plågat mig igenom halva bollywoodfilmen ”Himmatwala” så uppskattar jag extra mycket när ljuden är trovärdiga och förstärker snarare än förlöjligar scenerna i en film. Nu snackar jag inte om svepande pianoslingor utan alla småljud som ska till för att ge den rätta känslan. Allt från fotsteg till köttiga splattersekvenser. Att pyssla med detta kreativa yrke kallas foley efter Jack Foley som sysslade med ljud under stumfilmseran i början av förra seklet. Nog är det kreativt alltid.

 Låt oss ta en titt på några av de mer udda men också minnesvärda ljudeffekterna genom tiderna. 

Här trodde jag definitivt att ljudet kom från en Commodore 64 eller en snitsig Roland synthesizer, men icke. Ljuddesignern Ben Burtt som jobbat med bland annat ”E.T” och ”Willow” tyckte inte det var tillräckligt häftigt. Istället gjorde han det mest självklara. Han klättrade upp i närmsta radiotorn och slog sönder en av kablarna med sin hammare. Efter lite fixande och trixande har vi ett ljud som vem som helst kan höra utan att höra det. Samma teknik ska tydligen ha använts 1953 i ”Världarnas krig” då utomjordingarna skjuter ut sin gröna dödsstråle.

För att få till det där alldeles speciella ljudet när Bullseye slickar Woody i ansiktet så var det en snubbe i ljudcrewet som lät smeta in sitt ansikte med jordnötssmör. Därefter gick han till närmsta kohage och lät en ko slicka rent hans feja igen. Allt för att få till det där rätta, mumsiga slurpet.

Vid en närmare eftertanke är det självklart att ingen kan veta hur en dinosaurie låter. Förutom Gary Rydstrom då som uppfann deras monstervrål i  samband med ”Jurassic Park”. Enligt vetenskapen ska dinosaurier snarare gurgla än ryta, men det vore såklart inte särskilt effektfullt på film. Rydstrom bestämde sig för att experimentera lite. För nog var de inte så enkelt som att spela in valfritt läskigt rovdjur och sedan applicera det på dinosaurien. Nej, Tyrannousarus Rex är till exempel ett hopkok av valsång, ett lejon som ryter, en alligator, en tiger , en elefant och en koalabjörn. Någonstans ska de ha släng in ett kåt sto också. Ungefär samma mix fungerade som Chewbaccas tal också i ”Star Wars".

I vanliga fall brukar regissörer nöja sig med en typ av slagsmålsljud. I ”Rocky” används samma ljud om och om igen vid alla fajtingscener utan att man tänker på det. Men till ”Fight Club” krävde David Fincher en hel uppsättning olika läten. För att få fram hela orkestern av knytnävesslag och sparkar lekte ljudkillarna mycket med kycklingar. De stoppade kycklingarna fulla med olika saker, som valnötter, och slog sedan på dem med brännbollsträ. Självklart användes också stora stycken kött som de pucklade på med grisfötter. 

Det gurglande ljudet i ”The Grudge” får nog vem som helst att rysa. Inte nog med att filmmakarna skapat ett hiskligt hörselminne för livet, de var också smarta nog att integrera ljuden från skräckscenerna även i de ”mysiga” vardagsscenerna. Allt för att man som tittare ska befinna sig i ständig skräck under filmens gång. Dock är källan till ljudet inte särskilt märkvärdigt, det är helt enkelt regissören själv som redan som barn brukade gurgla på sina polare för att irritera dem. Störigt värre.

Drakar, demoner, kentaur och Balroger, ja även fantasifoster låter ju. Se om klippet där Gandalf möter Balrogen och lyssna extra nog. Denna gång föreställ dig ett cementblock som du drar längsmed ett parkettgolv i lite olika hastigheter. Addera sedan stenar som du gnider mot varandra och - Voilá! Du har ett av de mörkaste odjuren på planeten. Ni som sett 2014 års ”Godzilla” minns säkert det ett dovt morrande från filmen. (Ett ljud som sedan blivit populärt att använda i flertalet trailers för den rätta domedagskänslan.) Det är tyvärr hemligt hur David Farmer skapade Godzillas ryt, men för Muto krävdes inget mindre än: en gummisko som gnuggades mot ett trumskinn, plockande på en bassträng, vickande på en strykbräda och en hatthylla samt ett gråtande åsneföl.

Ja, det skulle kunna varit en muterad humla som zappas av en elpistol. Men faktum är att det berömda ljudet är en kombination av en helt vanlig TV och en 35mms projektor. Ben Burtt har såklart varit i farten igen. Då han tidigare jobbat som maskinist hade han upptäckt att en av motorerna gav ifrån sig ett najs hummande. Några dagar senare råkade han fånga upp störningar från TV:n med en bruten mikrofonsladd. Dessa två ljud ihop blev de tidlösa svischandet från lasersvärden.

Bonus: Här kan du se två kortfilmsdokumentärer om foley. En från 70-talet och en från 2011, och yrket har inte förändrats så mycket som man skulle kunna tro.

Passa på nästa gång att lyssna riktigt noga när du hör ett utomjordiskt monster morra, ett rymdskepp spränga världen i bitar eller en älva kuttra. Vad är det du faktiskt hör?

Alla ni som stängt av ljudet när ni tittat på en skräckfilm vet hur stor betydelse det har för helhetsintrycket. Därför passar vi på att ge en liten applåd till alla duktiga foleyartister därute.