8 förföriska kostymdramer att sukta till

 

Ludvig den fjortonde lär ha sagt ”Kläderna är historiens spegel” och nog blir det sällan så tydligt som med kostymdramat – en genre där kläderna bör attrahera publiken minst lika mycket som storyn. Miljön kan variera från slottens balsalar till tjänstefolkets korridorer och tidsmässigt från det medeltida Skottland till 60-talets New York. Jag förknippar dock kostymdramat främst med tiden från renässansen till 1900-talet. Atmosfären får gärna vara viktorianskt tillknäppt och hemligt sensuell. De hårt snörda klänningarna blir ett sätt att strypa köttets och hjärtats lustar.

 

Trots att deras litteratur nästan är synonym med genren har jag aldrig varit ett Jane Austen- eller Charlotte Brontë-fan. För mig är det visuella, det vill säga kläderna, scenografin och hantverket som lockat, även om de  smäktande kärleksdramerna även mättar romantikern i mig. Det är också ett dramaturgiskt plus om dialogen är lika stel som ett syfilissmittat lillfinger och den stora balen lika hormonstinn som ett högstadiedisco. Kostymdramat är en genre som inte ska synas alltför mycket i sömmarna utan helst avnjutas på ytan och till den här listan har jag fokuserat på filmer producerade på 80-talet och framåt.

Filmen bygger på en pjäs som bygger på den franske författaren Choderlos de Laclos skandalösa roman ”Farliga Förbindelser”. Det är 1780-tal i Frankrike och Vicomte de Valmont, spelad av John Malkovich och Marquise de Merteuil, gestaltad av Glenn Close, sporrar varandra till ett farligt spel. Insatsen är en ung jungfru som genom förförandets konst frivilligt ska ge upp sin oskuld. En barock ”The Game”, kan man säga. De sockersöta rosetterna, spetsarna, blommorna och pärlorna i pastellfärger fungerar som utmärkt kontrast till de erotiskt frisläppta undertonerna.

Bästa kostym: Marquies mörkblå klänning med allt för mycket rosor och rosetter. Kontrasten mellan det mörka och det ljusa representerar den svulstiga epoken väl, men kan också ses som en synonym för det sexuella rovdjuret och dess offer. 

Kostymdesigner: James Acheson

Äktenskapet har över historiens gång utvecklats från att vara ett av valfri gud välsignat arbetskontrakt till en kärlekshandling och hyllning till tvåsamheten. I slutet av 1870-talet likställdes dock fortfarande den sakrala förbindelsen med Guds vilja och att bryta mot den ansågs djävulusiskt. Särskilt om du var kvinna. Filmen förtäljer historien om furstinnan Anna Karenina och hennes utomäktenskapliga förhållande med gardesofficeren greve Vronskij.

Manuset lyckas tyvärr inte förmedla Tolstojs skarpa intellekt, men fotot är vulgärt vackert och kostymerna briljerar med sina perfektionistiska skärningar. Efterhand som Anna faller allt djupare för passionen blir färgen på hennes klänningar mörkare och mustigare. Designern Jacqueline har också beskrivit hur olika kjollängder påverkar huruvida vi uppfattar kvinnan som barnslig eller kulturellt världsvan. Det finns mycket att fördjupa sig hos den avskalade 1950-tals inspirerade looken som genom sin anakronism blir ett sätt att förtydliga för publiken att filmen inte strävar efter att vara historiskt korrekt, samtidigt som den kan antas vara ett uttryck för viljan att locka till sig en bredare målgrupp.

Bästa kostym: Under balscenen när hon bär en svart klänning som förebådar de destruktiva i relationen, men samtidigt tillsammans med Vronskijs vita kostym förmedlar en attraktion mellan två motsatser. 

Kostymdesigner: Jacqueline Durran

Nu ropar väl historienördarna ”Off with her head”, men eftersom kostymerna är i fokus vore inte listan komplett utan denna sockervaddssliskiga over-the-top-film. Här får vi en annan synvinkel på den hatade drottningens liv och hon gestaltas som ett fotografi att beundra i senaste numret av Vogue. Kakorna, modetygerna och champagnen flödar. Sofia Coppola är extremt duktig på att fånga känslan av tristess och de materiella tingens menlöshet. De tuggummifärgade kostymerna talar nästan mer än dialogen. Både de luxuösa bakverken och Maries kjoltyg kan ses som ett utlopp för hennes sexuella frustration då hon blivit bortgift med en man som bara tänker på jakt.

Kostymerna är inte alltid historiskt korrekta. Ibland har designern medvetet brutit mot Rokokons trender. Ett exempel är Marie Antoinettes svarta maskeradklänning i tyll med en genomskinlig tunn bindel för ögonen som också påvisar hennes önskan om att få ligga. Designen och materialvalet påminner om erotiska underkläder.

Bästa kostym: Den ljusblå klänningen med rosa rosetter som hon bär vid parets offentliga frukost. Uppståndelsen kring denna vardagliga händelse tillsammans med deras överdådiga kostymer förvandlar karaktärerna till två clowner på cirkus.

Kostymdesigner: Milena Canonero

Trots att Jane Austen ”bara” skrivit sex böcker har det gjorts fler än tio gånger så många filmatiseringar av hennes verk. Två systrar, den ena pragmatiker och den andra romantiker, försöker guida varandra genom kärlekslivets berg- och dalbanor. Äktenskapet står i fokus för kvinnans ekonomiska överlevnad och självklart vägs gull mot guld. Detta är ett av Ang Lees tidiga verk med både Hugh Grant, Kate Winslet och Emma Thompson i huvudrollerna. Här symboliserar bonnettarna och de enklare empireskurna klänningarna känslan av att det svärmas mer än det förförs. 

De diskreta prickiga och randiga mönstren återspeglar familjens sociala status, likaså de faktum att klänningarna faktiskt återanvänds vid flera tillfällen i filmen.

Bästa kostym: Systern Mariannes bröllopsklänning som visar på hennes romantiska ådra med vackra små gulddetaljer men också den hatt syster Elinor bär på hennes bröllop som är dekorerad med färgglada band och blommor som en indikation på att hon släppt in kärleken i sitt liv. Jodå så sliskigt är det.

Kostymdesigner: Jenny Beavan 

Kvinnans kropp är ofta fokus för kostymfilmen. Detta då våra kroppar under stora delar genom historien tillhört mannen, vare sig den ägdes av ens far, bror, trolovade, man eller älskare. Att bryta mot denna norm är början på konflikten som driver berättelsen. Oftast rör det sig om hädiska känslor, men i Elizabeth fall handlar det främst om att självmant få styra sitt land. 

I detta historiska drama får vi följa drottning Elizabeths, spelad av en ung, lysande Cate Blanchett, första år som regent. Klänningarna återspeglar hennes stegrande ansvar och blir alltmer snäva och kvävande med filmens gång. Förvisso är vi nog alla överens om att man inte går i mysbyxor till jobbet, och inte vet jag hur en kraglös drottning uppfattades på 1550-talet men nog tycks det annorlunda att använda sig av Jungfru Maria som modeikon.

Bästa kostym: Klänningen och sminket hon har i slutet som visar hur viktigt det var för hennes manliga undersåtar att hon var ”The Virgin Queen” men också att det är en kostym hon ofrivilligt måste bära för att få regera ensam. 

Kostymdesigner: Alexandra Byrne

En djupdykning i rasism från slutet av 1700-talet. Vi får följa Dido, dotter till en amiral och en slavinna, som mot alla odds tillåts växa upp hos sin aristokratiske farbror. Hon får adekvat utbildning men tvingas likväl äta vid annat bord när familjen får främmande besök. Tillsammans med sin kusin får hon uppleva den tidens syn på rasism, klassamhället och sexism. 

Då som nu blir den exotifierade kvinnan en sexfantasi för de tillknäppta männen. Här får kostymerna nästan en omvänd roll. Det kvittar om Dido bär samma mode som sina vänner och familj, hon kommer ändå aldrig uppfattas som deras jämlike. Ingen make-over i världen kan göra det orättvisa rätt.

Bästa kostym: En babyrosa klänning med brodyr på som påminner om hennes kusins. Den förstärker just intrycket av att man inte kan köpa sig förståelse, att ytan är tillsynes oviktig men väldigt viktig när det passar.

 

Kostymdesigner: Anushia Nieradzik

Martin Scorses tar sig an Pulitzerpris-vinnaren Edith Whartons societetskritiska roman med samma namn. Vi befinner oss i New York i slutet av 1800-talet. Det bjuds på storartade middagar och baler med liveviolinister. Frosseriet, lyxen och flärden gäller allt förutom äktenskapet som fortfarande är mer av ett formellt kontrakt än en passionerad kärleksaffär.

Newland är förlovad med den timida unga May. Något han förlikat sig med tills den dagen han träffar hennes kusin Ellen. En kvinna som nyligen gjort något så skandalöst som att skilja sig. Skillnaden mellan kvinnornas sexuella frigjordhet återspeglas i kontrasten mellan den enas röda klänningar och den andras vita. De är som två separata målgrupper hos de stora klädkedjorna – den ena romantiskt Shabby Chic, den andra en explosiv trendsättare.

Bästa kostym: Ellens blå klänning i operascenen som i snittet klart skiljer sig från sin kusin Mays vita skira.

Kostymdesigner: Gabriella Pescucci

Redan innan jag ens visste vem Jane Austen var hade jag hört talas om Mr. Darcy, mannen som är lika mörk på insidan som sitt svallande hår. Med sitt svårmod och tillknäppta attityd blir han som ett georgianskt ärke-emo. ”Stolthet och fördom” är en klassisk kärlekshistoria om den stolta, levnadsglada men likväl sämre ställda Elizabeth Bennet och hennes möte med den blyge herren Mr. Darcy som fortfarande tror på klassamhället. 

För att orka se denna film krävs troligtvis en stark tro på den stora kärleken, men man kan också avnjuta de stilfulla kostymerna. Dessa hör inte alltid tidsandan till men genom sina trendbrott förstärker de olika rollernas karaktär. Elizabeths klänningar är oftast nedtonade i utsmyckning och till balen bär hon inga handskar. Detta för att matcha hennes pojkflickiga attityd.

Bästa kostym: En blå alldaglig långklänning med en brun kappa till som fint samspelar med Elizabeth Bennets avslappnade attityd. Den står också i direkt kontrast till hennes systrars mer drömlika kreationer.

Kostymdesigner: Jaqueline Durran

Vill man dyka lite djupare ner i de mörkare lustarnas vrår och inte räds en skvätt blod rekommenderas ”From Hell” om Jack uppskäraren, ”Quills” om Marquies de Sade, fantasythrillern ”Perfume”, förra årets förföriskt snygga ”Crimson Peak” och franska ”Drottning Margot”. Tipsa gärna om era favoriter!