Burton blandar gotik med lättsamhet, tunga ämnen med häpnadsväckande estetik. Han är en av våra få levande regissörer som vi kan benämna som en helt egen genre – hans filmer är helt enkelt Burtonesque. Burtons filmer tros tilltala ett så stort antal personer för att de känner i mångt och mycket att de ÄR Burton. Vi växte upp lite annorlunda, i en värld där det inte premieras att sticka ut – du ska vara dig själv, men inte för mycket. För oss som klottrade ner historier med udda karaktärer och fyllde kollegieblock med konstiga tecknade figurer. Burton är en förebild för oss med fartfylld fantasi och som aldrig vill växa upp.
Varför måste vi egentligen växa upp? Varför är vårt samhälle uppbyggt kring att du ska vara barn till en viss gräns, sedan passar det sig inte längre? Och varför påtvingar vi våra barn rosa fluffiga drömmar – istället för att faktiskt tala om och förklara realistiska händelser, såsom döden?
Burton har länge lekt med gränserna mellan det som klassiskt betecknar en ”vuxen” och ett ”barn”. Han har inte alltid varit jämn i kvaliteten, men en av mina personliga favoriter som ofta glöms bort när man talar om Burton är "Big Fish" (2003). Den har inte den lika glasklara gotiska, svarta, känslan som brukar beteckna Burton men skrapar man lite på ytan så är den precis lika underbart knäpp som många av hans andra filmer. Det är en film som överskrider barn-vuxen-gränsen – den tillåter även vuxna att få vara ”omogna” för stunden.
En annan underskattad pärla är Burtons remake på sin egen kortfilm – "Frankenweenie" (2012). Här får vi en stop-motion-animation där en pojke blir utsatt för att hans älskade hund avlider. Döden är en så självklar del i Burtons värld att han inkluderar den för alla hans tittare – stora som små. Han censurerar inget, utan låter barnen ta del av den tragik som faktiskt kan uppstå i livet.
Burton har på många sätt gjort ett stort avtryck i filmvärlden, och har fått oss besynnerliga barn att känna oss betydligt mer välkomnade. För alla oss som ibland känt oss som Edward Scissorhands troligen kände när han anlände till den pastellfärgade förorten, så har Burton alltid funnits där för oss.
Charlotte Brange
