Häromdagen såg jag Dave Chappelles omtalade comedy-special "Dave Chappelle: Sticks & Stones" på Netflix. Jag måste erkänna att även om jag sett roligare skämt levereras från både Dave själv och hans humorkollegor, så var det en uppfriskande dryg timme där allt från vapen, droger och inte minst PK-kultur avhandlades på typiskt Chappelanskt manér. När nu Bill Burr, en av mina favoritkomiker, släppt sin "Paper Tiger" som beskrivs som snäppet ”värre” tycks just stå-upp-komiker vara de som tar tydlig och rimlig ställning i den identitetspolitiska cirkus som de senaste åren utspelat sig inom filmvärlden.
Och med risk för att förtjäna det klassiska gnällgubbsepitetet tycks film idag handla om för mycket mer än bara underhållning. Jag vet, jag har själv skrivit om det ett flertal gånger. Bristen på kvinnliga förebilder, frånvaron av etnisk mångfald samt skamlös historieomskrivning, som alla tyvärr utgör en realitet som inte går att förneka och tål att upprepas. Borta tycks de dagar då vi kunde slötitta på en film utan djupare analys medan vi vilade ena handen i chipspåsen och den andra mellan skrevet. Det är som att bioduken de senaste åren blivit en gigantisk ideologisk debatt som försöker klämma sig in i nittio minuters projektionstid. Något även jag bär ansvaret för.
För alltid finns det någon som har en åsikt om vad som görs, hur det görs och varför det görs och när tonläget redan från början är på American Psycho-nivå verkar de flesta redan vid förtexterna ha tröttnat på en nödvändig diskussion. Istället är känslan av krossade äggskal uppenbar inte bara inom filmvärlden utan också bland komiker där nu senast Shane Gillis fick sparken från "SNL" för sina rasseskämt. En underkastelse av den identitetspolitiska populism som många företag idag tycks hänge sig åt och inte minst ett försök att begränsa något så oumbärligt gränslöst som komedi.
Som homosexuell man med utländskt påbrå är det en smått schizofren tillvaro att skriva om film idag. När fascinationen för fantastiska historier och skådespelarkonsten hamnar i kollisionskurs med en obalanserad samtid där vi hellre fokuserar på vem som säger vad än vad som faktiskt sägs, blir det lätt... splittrat. Och det är väl det som är tjusningen med film. Att den inte bara för samman olika människor utan också olika perspektiv. Och jag erkänner, jag är absolut den som skrattar åt ett mansgrisigt, rasistiskt och översexualiserat bögskämt oavsett vem som råkar vara avsändaren eller ser en vit Scarlett Johansson rolltolka en transman på bio. Har man problem med detta så har man glömt allt vad komedi och film faktiskt har som huvudsyfte – att underhålla.
Och med risk för att förtjäna det klassiska gnällgubbsepitetet tycks film idag handla om för mycket mer än bara underhållning. Jag vet, jag har själv skrivit om det ett flertal gånger. Bristen på kvinnliga förebilder, frånvaron av etnisk mångfald samt skamlös historieomskrivning, som alla tyvärr utgör en realitet som inte går att förneka och tål att upprepas. Borta tycks de dagar då vi kunde slötitta på en film utan djupare analys medan vi vilade ena handen i chipspåsen och den andra mellan skrevet. Det är som att bioduken de senaste åren blivit en gigantisk ideologisk debatt som försöker klämma sig in i nittio minuters projektionstid. Något även jag bär ansvaret för.
För alltid finns det någon som har en åsikt om vad som görs, hur det görs och varför det görs och när tonläget redan från början är på American Psycho-nivå verkar de flesta redan vid förtexterna ha tröttnat på en nödvändig diskussion. Istället är känslan av krossade äggskal uppenbar inte bara inom filmvärlden utan också bland komiker där nu senast Shane Gillis fick sparken från "SNL" för sina rasseskämt. En underkastelse av den identitetspolitiska populism som många företag idag tycks hänge sig åt och inte minst ett försök att begränsa något så oumbärligt gränslöst som komedi.
Som homosexuell man med utländskt påbrå är det en smått schizofren tillvaro att skriva om film idag. När fascinationen för fantastiska historier och skådespelarkonsten hamnar i kollisionskurs med en obalanserad samtid där vi hellre fokuserar på vem som säger vad än vad som faktiskt sägs, blir det lätt... splittrat. Och det är väl det som är tjusningen med film. Att den inte bara för samman olika människor utan också olika perspektiv. Och jag erkänner, jag är absolut den som skrattar åt ett mansgrisigt, rasistiskt och översexualiserat bögskämt oavsett vem som råkar vara avsändaren eller ser en vit Scarlett Johansson rolltolka en transman på bio. Har man problem med detta så har man glömt allt vad komedi och film faktiskt har som huvudsyfte – att underhålla.
Absolut, det är en åsikt grundad på en känsla. Ni vet de där som blir så sårade av att inte bara vita skådespelare snor åt sig minoritetsroller utan också att Disneys nya Ariel är svart. Ofta uttryckta av de som inte enbart vill lyfta sin egen smak över alla andras, en dundrande ironi uttryckt av en filmskribent, utan även förvisa det som inte faller däri till någon sorts kulturellt koncentrationsläger.
Så när filmvärlden tycks mer upptagen kring vem som regisserar eller vem som spelar vad, har humorn blivit en sista helig bastion där en svart komiker som Chappelle skämtar om transsexuella medan en blek heterogubbe som Bill Burr går loss på MeToo. Jag kanske inte alltid skrattar men jag kan inte annat än älska det. Krassa, smaklösa och hysteriskt roliga bögskämt, sexskämt och rasseskämt haglar som svalkande regn när världen tycks brinna i både bokstavlig och retorisk mening. För aldrig har jag längtat så mycket efter att underhållning bara ska vara ren jävla underhållning.
Så när filmvärlden tycks mer upptagen kring vem som regisserar eller vem som spelar vad, har humorn blivit en sista helig bastion där en svart komiker som Chappelle skämtar om transsexuella medan en blek heterogubbe som Bill Burr går loss på MeToo. Jag kanske inte alltid skrattar men jag kan inte annat än älska det. Krassa, smaklösa och hysteriskt roliga bögskämt, sexskämt och rasseskämt haglar som svalkande regn när världen tycks brinna i både bokstavlig och retorisk mening. För aldrig har jag längtat så mycket efter att underhållning bara ska vara ren jävla underhållning.
