Det är lätt att falla djupt ner i melankolins abyss när man reflekterar lite över att det finns hela generationer som förknippar ordet "action" med filmskapare som Michael Bay, Pierre Morel och Olivier Megaton. Från det perspektivet präglas action av osympatiska karaktärer, konventionella storys och makalöst dålig klippning. Missförstå mig inte nu, riktigt vass action produceras fortfarande, men det känns ändå som att genren späds ut med mer och mer skräp för varje år som går.
Med det i tanken är det skönt att blicka tillbaka lite, att hitta tillbaka till tryggheten i de gamla, goa actionklassikerna som har följt med en genom hela livet. John McTiernans mästerverk "Die Hard" är exempel på det, och den glänser lika vackert nu år 2016 som år 1988 när den kom. Den är med andra ord en lika stor succé nu som då. Det gedigna hantverket håller ofattbart bra och varje gång man ser den blir det mer och mer tydligt hur många gånger dess framgångsrika grundkoncept har kopierats i andra filmer.
Men vad betyder det egentligen? Vad innefattar det grundkonceptet? Youtube-kanalen Rossatron släppte nyligen en videoanalys som rör just detta, vad det är som gör "Die Hard" så framgångsrik och narrativt effektiv. Bland annat tittar de på briljansen i den trovärdiga, färgstarka och långt ifrån perfekta huvudkaraktären John McClane. Det är lätt att identifiera sig med honom och engagera sig i hans kamp. Lägg sedan till Nakatomi Plazas tydliga geografi och Alan Rickmans ikoniska Hans Gruber och en klassiker föds.
Se klippet nedan:
Håller ni med om att "Die Hard" är den ultimata actionfilmen, eller finns det någon annan ni håller högre?
