Både bu och bä för nya "Ronja Rövardotter" som anime

Avsnitten följer Astrid Lindgrens bok kapitel för kapitel. Det var enligt regissören Goro Miyazaki en av poängerna med att göra boken till TV-serie och inte till långfilm. Det tycker jag är en bra idé, då det ger mer utrymme för att göra hennes fantastiska värld och många karaktärer rättvisa.

Precis som de gamla lyssningsböckerna som min generation fick höra inlästa av Lindgren själv på kassettband på 90-talet, inleds och avslutas varje avsnitt av TV-serien med några rader ifrån en berättarröst (Iréne Lindh) – vars röst i alla fall jag tycker har samma varma, trygga klang som författaren själv. Den här touchen bidrar till nostalgin och tar dig direkt till barndomen. Detta kanske är en bra knuff för de som tycker att det känns konstigt att titta på Barnkanalen efter att de fyllt tolv – när berättarrösten inleds så känner du dig som fem år igen på det bra sättet.

Om du är bekant med Ronja-berättelsen genom boken eller filmen, är det lugnt att läsa vidare där jag petar i avsnitten var för sig i detalj. Serien är trogen boken, nästan ord för ord. Om Ronja är outforskad mark för dig är det tryggt att hoppa direkt till resten av recensionen.

På grund av att historien är uppdelad över 26 avsnitt är framåtrörelsen långt långsammare än vad vi blivit vana vid med amerikanska, flashiga dramaserier. Hela det första avsnittet, ”Åskvädersbarn”, som är just under en halvtimme långt, handlar egentligen bara om att hela Mattisborgen sitter och väntar på att åskvädersbarnet Ronja ska komma till världen. Medan de väntar satsar gubbarna sina bästa ägodelar på att det ska bli en pojk och bara den karl som genom följande avsnitt visar sig ska föreställa den dumme klanten i gänget som alltid gör något fel satsar sin dyrgrip – en död padda – på att det blir en tös. Alla andra blir förvånade. Nu är det ju inte igår jag läste Ronja eller såg Tage Danielssons filmatisering heller för den delen, men jag minns inte den här biten. 2016 känns det ju tveksamt att barn ska se en sådan scen, men om det nu stod så i boken så ska man väl heller kanske inte gå in och pilla i det nu, 35 år senare.

Nästa avsnitt, ”Första turen till skogen”, inleds med att Mattis ger upp sitt rövande i skogen för att komma hem och mata sin bebis-hövding med gröt. Det var nog främst här jag började känna av vilken långsam progression det var i serien – Ronja är ju fortfarande bebis och har inte blivit Ronja än! Men efter att det starka bandet mellan far och dotter verkligen har cementerats 45 minuter in på seriens totala längd får vi oss ett snabbt montage och Ronja växer upp. Hon är den som livar upp hela Mattisborgen och allt är frid och fröjd. Men det skaver i pappa Mattis. Det är dags för Ronja att börja utforska skogen på egen hand, en värld hon inte visste fanns. Det här avsnittet är egentligen helt onödigt. Vi fattade redan i första avsnittet hur stark allas kärlek till Ronja var i och med att en hel borg full med vilda rövare alla mjuknade medan de samlades runt Lovis för att se henne öppet och oblygt amma sitt barn (bra där, Lovis, du står emot alla haters som skulle kalla dig äcklig på sociala medier!). Det enda som händer här är att hon går ut ur Mattisborgen och det är precis där det tredje avsnittet tar vid. Vad var då poängen?

Så nu har Ronja fått höra allt om hur hon ska passa sig för vildvittror, grådvärgar och förrädiska floder och med lugnt självförtroende ger hon sig iväg ut i den vilda naturen på upptäcksfärd i avsnittet ”Skogen, stjärnorna och grådvärgarna” - en mening som sammanfattar hennes upptäckter om världen. Hon lovar såklart sin oroliga far att vara hemma innan skymningen. Självklart kommer hon inte att vara det. Naturskönt får vi se ett 15-minuters montage av urskuldsfullt lekande en perfekt solig dag där det jagas ekorrar och hoppas mellan stenarna i bäcken medan Ronja fnittrar och tjuter på typiskt anime-manér. Efter en dag med lek och matsäck råkar hon somna i solens sista strålar och vaknar upp till en klar stjärnhimmel. Hela borgen oroar sig. Nu när hon har lekt i skogen och sett stjärnorna är det såklart dags för grådvärgarnas entré – och de ser faktiskt sjukt otäcka ut och ger en kalla kårar! De är snarlika de vi såg i Ronja-filmen men med en rödögd, skön ghibli-touch. Jag hade skrikit lika högt som Ronja. 

Från något sorts manus-perspektiv är det väl ett ganska märkligt avvägt val när man lägger ett halvt avsnitt på att visa någon hänga knäveck på en gren och kasta kottar, för att sedan bara ha några minuter på sig att hinna visa henne i fara, bli räddad, dra lärdomar och klämma in eftertexterna på resten av tiden. Vi lär oss inget nytt om varken Ronja eller världen hon lever i. Och så var det ju det där avsnittet som inte behövdes. Men det gör mig ärligt talat inte så mycket. Det är rätt skönt med en serie som inte har myror i brallan och som ständigt är på väg mot nästa stora kick, utan som precis som naturen den hyllar har en lugnande effekt och tvingar dig att stanna upp ett ögonblick.

Ett stort plus i min bok är att man valt att hålla sig nästan ordagrant till bokens originalrepliker. Allt är detsamma, inga moderniseringar av språket eller omskrivningar. För mig är det ett kulturarv och att se det kulturarvet giftas med japansk kultur är en ren fröjd. Och är det inte häftigt att Lindgren fortfarande efterfrågas, och berör, även internationellt! Det gjorde du bra, Astrid.

Animationen ser inte helt ”typiskt Miyazaki” ut. Man har valt att använda en sorts 3D-teknik, fast som ändå mer eller mindre ser 2D ut. Det är en mix av bägge - 2,5D? Det är förstås lite synd, då estetiken är vad så många älskar med tidigare Studio Ghibli-produktioner, så som ”Uppe på vallmokullen” och ”Legender från Övärlden”. Men jag har också sett kritik från folk att ”ska det vara 3D, då är det inte ens värt att titta på”! Det hänger jag inte med på riktigt, det är ju inte 3D som i ”Toy Story” precis? Jag tycker fortfarande att estetiken är vacker nog och tycker att det är spännande att se Ronja belyst ur ett japanskt perspektiv.

Musiken är tyvärr rätt jobbig – särskilt på svenska. Serien är tänkt att vara riktad till vuxna som barn och uppskattas av alla, precis som Lindgren-böckerna. Då undrar jag lite varför man har valt att skriva musiken så uppenbart riktad mot barn – för mig låter det verkligen som något som bara kan vara inledningen på ett barnprogram. Visst, resten av serien behandlar ju föräldra-barn-relationen som hela familjen kan relatera till, men till vilken nytta om man i den första minuten av avsnittet ger intrycket av att det här bara är för den yngsta publiken? Hur man inleder och vilket första intryck man ger är ju så viktigt när man gör film och TV. På originalspråket japanska sjunger 28-åriga Aoi Teshima som åtminstone har en lite djupare och mognare röst och även om det instrumentala i sig fortfarande låter otroligt lekis, blir hennes röst en stor räddning för signaturmelodin. I översättningen sjunger 11-åriga Laura Jonstoij Berg och då hon förstås är väldigt begåvad och har en ren och klar röst, går det inte att komma undan att den också är väldigt ung och ljus, vilket jag inte tycker gör sig lika bra.

Skalle-Per och Mattis är nog de karaktärer som är sig mest lika fortfarande. Birk och Borka har vi inte fått se ännu, tre avsnitt in, men den karaktärsdesign jag har sett av Birk osar rätt karaktär. Ronja själv kan man undra varför hon har fått på sig en liten rosa tunika då hon på framsidan av Ronja-boken bär gul-brunt. Är det fel att anta att omslaget på Lindgrens bok måste ha varit skapat i samtycke med henne själv? Det är i och för sig ingen självklarhet att en regissör ska hålla sig till en författares vision, men i det här fallet har ändå Goro Miyazaki valt att göra en serie - inte film - för att vara boken trogen, så varför inte löpa linan ut? Ronja ser också yngre ut än de 10 år hon är i större delen av boken. Men vad gör det när hon ändå har spunk och ohämmad äventyrslyst som den Ronja vi känner?

Allt sammantaget tycker jag om den nya Ronja-serien. Det är kanske inte riktigt samma religiösa upplevelse som att se de gamla klassiska Ghibli-verken, men jag tycker om karaktärerna och jag tycker om att tjoa i skogen ihop med Ronja. Jag tycker om att inget har morderniserats och att det gamla språket behålls. ”Borka-ätten, den går det rakt åt pipsvängen med!”.

Jag hoppas att vuxna inte skräms bort eller skäms för att titta bara för att det är animerat och på Barnkanalen. Vem tittar ärligt talat inte på Svamp-Bob fortfarande? Eller Pixar-filmer? Mysfaktorn är stor så om du gillar Miyazaki och Ronja, skräms då heller inte bort av att du hört att det är 3D eller för att det är svensk dubbning. Mamma Lovis säger att det är bäst att inte vara rädd för det man är rädd för.