Berlin i februari är kallt och dessutom stort.
Visserligen är staden oavsett när man åker dit enorm, men just i februari känns den om möjligt ännu större.
Ett ständigt travande längs dåligt skyltade långa, grå gator som hela tiden ledde oss fel blev visserligen till den motion vi aldrig fick under förra året, men gav också våra fötter viss smak av asfalt. Dock var det alltid lika skönt att till sist hitta rätt biograf, i något som förvisso varje gång kändes som fel ände, och att där sedan få sjunka ner i en varm och mjuk fåtölj för att fly verkligheten för stunden.
Detta var vår första resa till Berlin, vilket så klart innebar mängder av olika intryck. Dagarna var hektiska och mycket intensiva, precis som alltid under en filmfestival.
Mycket av tiden spenderade vi kring Potsdamer Platz där presscentret och flera av de stora salongerna med de neonblinkande skyltarna fanns. Men vi fick också leta oss ut till andra områden av staden och alternativa filmlokaler där. Det tog tid och energi att lära känna omgivningarna och få grepp om hur festivalen fungerade, men det var värt mödan då vi till sist med en lättad suck lyckades landa i det som var.
Här kommer våra top 3 filmer som vi såg under festivalen:
”45 Years” – Andrew Haigh är regissören bakom favoritfilmen ”Weekend” och tv-serien ”Looking”. Här gör han en lågmäld, intim och otroligt välspelad drama om ett 45 års långt äktenskap. Båda huvudrollsinnehavarna, Charlotte Rampling samt Tom Courtenay, belönades vid prisceremonin i lördags.
”Nasty Baby” – En fin och skruvad film om ett homosexuellt par som försöker skaffa barn med hjälp av bästa vännen spelad av Kristen Wiig. Rapp och smart dialog bidrar till flera skratt under filmens gång. Otroligt underhållande och välspelad med oväntat tvist mot slutet.
”Woman in Gold” – Årets motsvarighet till ”Philomena”. Helen Mirren är makalös i rollen som Maria Altmann. Även Ryan Reynolds visar ett djup i sin karaktär och gör en stark insats. Det här är ett gripande drama som leder till flera skratt och mycket tårar.
Och besvikelserna:
”Angelica” med Jena Malone. En otroligt usel film som saknar det mesta och känns väldigt amatörmässig. Från skådespel till manus. Lägg sedan till dåliga specialeffekter och ytterst löjlig intrig, som härsken grädde på dåligt kryddat mos och ingenting blir bättre. Vi vill helst glömma upplevelsen.
”Knight Of Cups” – Terrence Malick är tillbaka med sin nya film som bäst beskrivs med ordet: upprepande. Vi får se pooler, kvinnor, stränder, hotellrum, lyxvillor och stora landskap. Sedan lite mer av allt det nämnda. Det är otroligt fina bilder men till slut blir man bara väldigt uttråkad.
”Every Thing Will Be Fine” av Wim Wenders. Filmen börjar starkt men faller sen platt. Konfliktupptrappningen är alldeles för långsam och ett engagemang saknas i historien. Man får heller aldrig någon som helst känsla för karaktärerna och James Franco gör tyvärr inte mycket rätt.
Filmen var en enda lång gäspning. I 3D. Och då allt förstärks i 3D, blev gäspningen till och med ännu längre.
Höjdpunkter under festivalen
Erik:
”Det var när jag fick intervjua regissören Andrew Haigh. Han var en otroligt soft snubbe att prata med, väldigt enkel och ödmjuk. Intervjun publiceras senare. Men jag kommer även minnas när jag som hastigast fick uttrycka min kärlek till Darren Aronofsky som var juryordförande för årets festival. Han dök nämligen upp på röda mattan till ”Knight Of Cups” och signerade favoritfilmen ”Requiem For A Dream” åt mig.”
Jonna:
”Intervjun jag gjorde med Maisie Williams! Så kul att träffa denna unga och lovande skådespelerska från en av mina favoritserier - Game of Thrones. Sedan var det rätt häftigt att befinna sig några meter från James Franco under två presskonferenser. Dessutom lyckades jag efter en kortare blackout och en otroligt intensiv, från min sida i alla fall, ögonkontakt, ställa en fråga till honom och kan numera säga att jag har typ pratat med karln. Yey.”
Berlin i februari är kallt och dessutom stort.
Men Berlin är också, oavsett när man åker dit, en stad full av historia och sköna motsägelser. Bakom de kantiga, likfärgade fasaderna mullrar livet och skönheten. De oändligt långa gatorna leder dig fel men också till sist rätt då en pil tydligen kan peka åt flera håll samtidigt. Ett mäktigt minnesmärke för förintelsens offer bringar ena stunden tårar i ögonen och på hemvägen går passeras Curry Wurst Museum som får magen att kurra.
Berlinmuren är sedan en tid borta men minnet av den finns kvar, en numera osynlig gräns mellan det ena och det andra, mellan det som var och det som är. Och det är på båda sidor denna gräns Berlin och dess identiteter idag på olika sätt blomstrar.
Sammanfattningsvis är vi mycket nöjda med 65:e upplagan av filmfestivalen då vi hann se mycket bra film, uppleva Berlin och träffa härliga människor.
Om vi kommer åka tillbaka nästa år återstår att se, dock vet vi i alla fall nu hur festivalen fungerar och vilket håll man ska gå mot (alltid det andra) och framförallt har vi fått mersmak för denna otroliga stad och allt den har att erbjuda. Vi säger väl så.
Auf Wiedersehen!
Jonna Vanhatalo och Erik Dalström
