Griniga kulturkonsumenter brukar säga: "Man ska aldrig lyssna på recensenter". Jag skulle i så fall vilja utveckla det påståendet till: "Man ska aldrig lyssna på någon". Att inte påverkas av sin omgivning innan man ser film är nästan omöjligt, såvida man inte för en enslig tillvaro utan intryck från kultur- och nöjesbevakning, sociala medier och annat som gör livet värt att leva. Det känns logiskt att medvetet undvika flopparna, filmerna som får utstå spott och spe. Det är lätt att dras med i hatkören, för att åratal senare komma på bättre tankar, blicka tillbaka och skämmas för sin ängslighet. Precis det hände mig nyligen. Jag tar det från början.
Trots att jag är ett hängivet Batman-fan såg jag aldrig "Catwoman" när det begav sig. Året var 2004, sju år efter att Joel Schumachers utskällda "Batman & Robin" bringade skam över DC Comics främsta ikon jämte Superman. Batmans gravt devalverade varumärke skapade dock ett ypperligt tillfälle för hans kvinnliga antagonist att göra storstilad soloentré. Warner Bros supersatsade men något gick uppenbarligen fruktansvärt fel.
"Catwoman" blev en av 2000-talets mest sågade (försök till) blockbusters, och förståeligt nog begick filmens franske regissör Pitof landsflykt fort som katten. Halle Berry, som 2005 kammade hem en Oscar för "Monster's Ball", fick samma år utstå förnedringen av att på Raspberry Awards vinna en Razzie för sin insats som kattkvinna, i kategorin sämsta kvinnliga skådespelare. "Catwoman" var även nominerad i kategorierna sämsta regi, manus och "screen couple", och fick jumbopriset för sämsta film. Lustigt nog dök Berry upp för att ta emot sin utmärkelse, med ett självdistansierat, syrligt tacktal:
"First of all I wanna thank Warner Brothers...thank you for putting me in a piece of shit God awful movie!"
Att inte ens Berry fann anledning att försvara filmen, utan hånade den hjärtligt inför en förtjust galapublik, var den definitiva indikationen på att praktfiaskot var ett faktum. Ridå.
Först nu, ett decennium senare, har jag sett filmen på Netflix och frågar mig varför den blev så hårt ansatt. Inte för att jag anser den vara ett cineastiskt mästerverk, jag efterlyser bara lite sans och proportion i allt hat. Vad var det folk störde sig på egentligen? Den framlidne amerikanske kritikerlegendaren Roger Ebert beskyllde intrigen för att vara mossig: "The film gives her a plot that could have been phoned in from the 1960s: She [Catwomans alter ego Selina Kyle, i denna version Patience Phillips] works for a corporation that's introducing a new beauty product that gives women eternal youth, unless they stop taking it, in which case they look like burn victims."
Svenska (manliga) röster hade minst lika stränga tonfall. Expressens skribent tyckte att storyn var tunn, Aftonbladets dito ansåg den vara korkad och fann det nödvändigt att kommentera Berrys kropp. MovieZines recensent gav liksom sina kollegor lägsta möjliga betyg. Listan kan göras lång.
Den västerländska filmvärlden är inte alltför bortskämd med kvinnliga superhjältar, och kanske är vi fortfarande aningen förvirrade hur vi ska förhålla oss till dem. Som sidekick i lagom dos verkar hon gå an (Anne Hathaway i "The Dark Knight Rises", Scarlett Johansson i "The Avengers" m.fl.), men soloäventyren tycks kämpa i motvind. Lika ofrånkomligt som de svala omdömena, är kritikernas förminskande bemötande, oavsett om det gäller Hale Berrys latexskrud, Angelina Jolies bespottade "Lara Croft" (2001) eller Jennifer Garners halvflopp "Elektra" (2005). Är kvinnliga förebilder i genren så få, att man från samtliga håll: filmskaparna, kritikerna och i viss mån även publiken, slentrianmässigt faller för frestelsen att reducera hjältinnan till, som SvD:s skribent i Catwomans fall benämnde, en "pornografisk härskarmadame"? Om filmen i övrigt inte anses hålla måttet, kan den manliga kritikerblicken nöja sig med att konstatera att "hon var ju i alla fall trevlig att titta på". Skarpa tungor kan säkerligen hävda att man får vara beredd på sexhån om man "går med på" att låta sig objektifieras, men gubbsjuka kritikerkanon är knappast uppbyggliga.
Nej, Catwoman anno 2004 utsätts inte för en ärkeskurk, som medelst en privat armé ämnar förslava mänskligheten eller spränga den i bitar. Det förekommer heller inga gigantiska monster. Fienden är högst mänsklig och intrigen förankrad i vår uppskruvade konsumtionsera: en cynisk läkemedelsindustri. Massproducerade hudprodukter vars skadliga bieffekter drabbar främst kvinnor. Så kallade kvinnoproblem, som dömt att misslyckas i en serietidningsvärld av män, för män? Fånigt? Vänta nu, brukar inte alla superhjältefilmer vara mer eller mindre fåniga? Det ligger i dessa filmers natur att vara småfåniga, om jag får be.
Visst, en på pappret stark kvinnlig karaktär räddar inte en misslyckad film, men karlar i trikåer och lustiga masker verkar bli lättare förlåtna, hur karikatyrartade de än må vara. Förvisso blev Ben Afflecks inkarnation av "Daredevil" (2003) kritiserad, men inte lika skoningslöst som "Catwoman". Inte ens tidigare nämnda "Batman & Robin" blev lika slaktad. Roger Ebert, som orerade om att scenariot med destruktiva skönhetsprodukter i "Catwoman" andades unket 1960-tal, verkade vara helt okej med den uppenbara retrotonen i "Batman & Robin":
"I realized that a funny thing is happening to the series: It's creeping irresistibly toward the tone of the 1960:s TV show".
Nåväl. 10 år har passerat sedan "Catwoman" såg dagens ljus. Nu vänder vi blad. Det kanske vore på sin plats med en påkostad nyinspelning, att tysta belackarna och bevisa att kattkvinnan gör sig utmärkt på vita duken. Filmvärlden borde vara redo för henne vid det här laget.
Anders Nilsson
Koffeinberoende filmvetare med förkärlek för popkultur och filmmusik. Även verksam som låtskrivare/producent. Filmblogg: filmvetare.tumblr.com
