Efter fem filmer som världens kändaste filmagent tog Daniel Craig farväl av James Bond med sin femte och sista 007-film, 2021 års ”No Time to Die”. Nu reflekterar han över tiden som Bond och det enorma kändisskap som följde i en intervju med The New Yorker. På frågan hur han hade hanterat det vid 19 års ålder svarar han:
- Jävla katastrof. Jag tror inte att jag skulle kunnat hantera det alls. Jag tror att jag skulle ha fallit samman på alla uppenbara sätt. Redan vid trettiofem eller vad det var så dök jag ner i ett riktigt stort, djupt, mörkt hål... Jag låste in mig själv och kom inte ut ur mitt hus och jag kände mig paranoid.
Han pratade också om folks åsikter om honom och hur de ändrades genom filmerna.
- Innan den första filmen tyckte folk att jag var hemskt. Efter den första filmen var det mer ”han är riktigt bra”. Och så är intresset för dig så överväldigande. Du känner att du aldrig kommer att gå ut igen. Du kommer aldrig att kunna umgås igen. Jag tror att alla som blir kända som har ett halvt hjärta sörjer sitt tidigare liv. Missförstå mig inte. Det finns massor av härliga saker som kommer med det, men friheten som du hade som halvt anonym människa har försvunnit. Och då inser du att du måste fortsätta med livet. Du måste bara fortsätta med det.
Att lämna Bond bakom sig innebar också en frihet för skådespelaren.
- På ett sätt skulle jag säga att jag plötsligt var lite fri. När jag först började göra Bond kände jag att jag måste jobba mellan med Bond. Och jag upptäckte att jag i slutet av dagen bara var för utmattad. Det är två år av ditt liv och du gör ett nytt projekt för att fräscha upp sig själv. Och det jag insåg var att jag inte kunde lägga någon energi på det. Så med olika grader av framgång gjorde jag typ filmer som var, typ, okej.
Övergången från Bond till ”Knives Out” och ”Queer” innebar en välbehövd paus.
- Jag började chilla lite och tänkte ”jag mår bra. jag har pengar. Jag behöver inte göra någonting. Ta en paus, skaffa familj, gör allt du behöver göra.” Och så, plötsligt, gör jag inte Bond längre, och någon som Rian Johnson kommer till mig och säger: "Vill du göra något nu?" Jag skrattade högt när jag läste manuset, och jag tänkte, vill han verkligen att jag ska göra det? Och han sa: "Ja, jag vill att du ska göra det." Jag sa: "Vill du att jag ska göra en söder-accent?" Och han sa: "Japp."
