För det tycks finnas något ytterst provocerande med att moralisera eller politisera när det kommer till film. Finns det inte viktigare saker att fokusera på? Men det är ju bara underhållning? Är det ens någon idé att bry sig?
Men nu handlar det inte om moralkonservatism eller politisk propaganda i film, som jag till mångas förtret skrivit om tidigare, utan snarare om det vakum som tycks existera inom filmbranschen. Något som skådespelaren Elijah Wood kritiserade för inte länge sedan till medias relativt stora tystnad.
Häromveckan hamnade jag nämligen i diskussion med en vän, en branschkollega som lägger ned stor del av sitt skrivande på just film. Det blev en något hätsk diskussion där vi befann oss på varsin sin sida debatten.
Min kollega menade att film som kulturform bör vara befriad från all tillstymmelse till moralism och politik när det kommer till konsumenten. Och visst kan jag förstå tanken att allt inte ska behöva rannsakas, kritiseras eller debatteras. Att för en gångs skull slippa tänka längre än ett kreditkortsköp oavsett om det går till att finansiera vapenhandel, barnarbete eller allsköns förtryck.
Ensam kan man ju ändå inte rädda världen.
Jag funderade en minut medan jag lät pausen sprida sitt lugn och frågade därefter ”Hur gick allt med det där inbrottet som ni hade hemma?” Min bortdribblade vän hakade på ämneshoppet och svarade tankspritt ”Jo, vi har anmält och så men inget har hänt ännu” och jag följde upp min fråga med vad som stulits vilket var allt från teknikprylar, pengar, smycken och till och med hans samling av Star Wars-leksaker.
Målmedveten sa jag med spelad uppriktighet ”De där Star Wars-leksakerna skulle jag lätt köpa om de där snubbarna ville sälja.” Betet var lagt och min vän nappade med ett skratt, ”Jo, det skulle jag antagligen också göra men man ska ju inte stötta brottslingar.” Mitt svar och tillika retoriska poäng lät inte vänta på sig. ”Så du menar att jag som konsument har ett ansvar att inte stötta oetiska personer eller företag?”
Tystnaden sa nog allt. Såhär i efterhand tror jag att min poäng var ganska tydlig oavsett om jag lyckades övertala min kollega eller ej. Som konsumenter har vi ett ansvar vare sig vi är redo att axla det eller ej.
När nu Roman Polanski, en själverkänd pedofil som hållt sig borta från rättvisan i decennier, fortsätter skörda framgångar i filmvärlden och nu senast utsetts till ledamot i Cesar-juryn, är det dags att sätta ner foten. Hans filmer fortsätter att toppa biolistorna, vinna priser och tjäna honom pengar. Hur kan man fråga sig. Se dig själv i spegeln.
Men jag förstår, det är svårt.
Svårt att se på sitt eget privilegium och våga erkänna att det finns en verklighet bortom den, en verklighet som vi kanske till och med varit del i att skapa. En där kvinnor får mindre betalt enbart på grund av sitt kön, där barn utnyttjas som engångsartiklar eller varför inte där djur behandlas som filmrekvisita (som i Lasse Hallströms senaste film ”A Dog’s Purpose”).
Det är en verklighet som vi inte nödvändigtvis behöver vara med och förändra men som vi däremot kan välja att inte stötta.
Så frågan är hur många principer din filmkväll är värd?
Kommentera gärna nedan eller skriv direkt till mig på Twitter: @DanielSOgalde.
