De sex mest episka bitarna i "Star Wars: The Last Jedi"

Nu när det har gått några dagar sedan premiären av Rian Johnsons hett efterlängtade "Star Wars: The Last Jedi" har det blivit tydligt att den har haft lite av en polariserande effekt. Till skillnad från J.J. Abrams föregångare "The Force Awakens", som förståeligt nog spelades ytterst säkert, väljer Johnson nämligen att ta riktigt stora risker med både karaktärerna och vägen framåt i berättelsen. Det är med andra ord inte särskilt konstigt att fansen tycks ha delats upp i två läger, där vissa tycker att den här riktningen var precis vad "Star Wars" behövde medan andra känner att den inte är tillräckligt trogen tidigare filmer. 

 

Jag har sett filmen två gånger nu och ställer mig stadigt med båda fötterna i det förstnämnda lägret. "The Last Jedi" representerar för mig en spännande ny väg framåt för de här älskade karaktärerna och en långt mycket mer tematiskt kittlande upplevelse än "The Force Awakens". Båda filmerna var riktigt härliga och känslosamma bioupplevelser som jag värdesätter mycket högt, men om man skrapar lite på ytan så blir tomheten i episod sju allt mer uppenbar. Med "The Last Jedi" känns det precis tvärtom, ju mer jag tänker på den desto mer beundrar jag det Rian Johnson har gjort.

 

En annan aspekt som gör "The Last Jedi" till en starkare film för mig är att den är så fullmatad med fullkomligt magiska ögonblick som gjorde att min haka kontinuerligt låg på biografgolvet hela filmen igenom. "The Force Awakens" bjöd kanske på två eller tre sådana stunder (Poe kommer till undsättning med ett gäng X-Wings, Kylo Ren vs. Han Solo och slutstriden i skogen), men i "The Last Jedi" får vi minst ett tiotal sekvenser med det emotionella trycket. Nedan har jag knåpat ner mina tankar kring de sex mest episka bitarna i filmen.  

 

 

 

 

Alla scener med Carrie Fisher blev naturligtvis oerhört emotionellt jobbiga med tanke på hennes tragiska öde, men den här tar verkligen priset. Tanken på att aldrig få se henne gestalta allas vår Leia igen blev smärtsamt stark när hon sögs ut i rymdens kalla vakuum tidigt i filmen, och det som följde krossade mitt hjärta i tusen bitar.

 

Efter att i tidigare filmer bara ha fått se små och snabba glimtar av hennes force-koppling, exempelvis när hon i "The Empire Strikes Back" känner att Luke är i nöd i Cloud City, låter Rian Johnson henne få ett riktigt majestätiskt ögonblick som demonstrerar hennes styrka på den fronten. Efter att ha vaknat till drar hon sig själv närmare det decimerade rymdskeppet och in i en luftsluss för att rädda sitt eget liv, vilket ger illusionen av att hon elegant flyger fram bland stjärnorna. Förkrossande vackert och värdigt.  

 

 

 

Efter att tidigt i filmen ha gett oss misstänkssamma vibbar om Laura Derns stiliga viceadmiral vänder Johnson på steken rejält och presenterar en osjälvisk och hjältemodig karaktär som väljer att göra den ultimata uppoffringen. Genom att göra sitt tomma rymdskepp till en lightspeed-missil förstör hon Snokes skepp och stora delar av First Order-flottan, vilket ger motståndsrörelsen en chans att komma undan en säker död.

 

Även om man sedan barnsben har lekt med tanken på hur det skulle kunna tänkas se ut när en rymdfarkost lightspeed-kolliderar med en annan så överträffar den här scenen precis alla förväntningar. Ljudspåren sänks helt för några sekunder, tystnaden är mer tryckande än någonsin tidigare och när smällen väl kommer känner man den ända in i ryggmärgen, samtidigt som känslorna väller över och det visuella spektaklet förbluffar. Fläckfritt filmskapande.

 

 

 

I efterhand känns det självklart, men när jag väl satt i biosalongen och såg "The Last Jedi" för första gången blev jag totalt överrumplad när Yoda, i klassisk "force ghost"-form, dök upp hos Luke på Ahch-To. Att höra Frank Ozs röst igen och se de charmigt hackiga marionett-rörelserna istället för den alldeles för polerade CGI-versionen gjorde mig varm i hela kroppen.

 

Det bästa är att han fyller en viktig funktion i narrativet och yttrar ord som är avgörande för Lukes resa, och det känns helt naturligt att de kommer från honom. Så det är inte bara ett underbart ögonblick för fansen, utan också ett organiskt steg i berättelsen som stämmer överens med allt vi vet om karaktären och hans filosofi sedan tidigare installationer i sagan. I prequeltrilogin tappade George Lucas helt greppet om originaltrilogins lustiga Yoda, men nu är han tillbaka. 

 

 

 

Hela den sekvens med Kylo Ren, Rey och Snoke som utspelar sig i den sistnämndas röda sal är enligt mig filmens enskilt starkaste pusselbit, av flera anledningar. För det första så är den helt utsökt rent visuellt och går loss fullständigt med den röda färg som genomsyrar hela filmen, till fenomenal effekt. Sen får Andy Serkis, Daisy Ridley och Adam Driver – som levererar filmens bästa prestation – möjligheten att verkligen skina som allra klarast i samspelet med varandra. Det är en arg, eldig och intensiv trio som blir ren dynamit tillsammans. 

 

Det bästa med den här sekvensen är dock hur Rian Johnson vågar ta våra förväntningar som byggdes upp i "The Force Awakens" och vända dem upp-och-ner. Vi trodde alla att Snoke skulle förbli det stora hotet i hela den här nya trilogin och att vi skulle få veta mer om vem han är och vart han kommer ifrån, men här fimpas han istället obarmhärtigt av Kylo Ren. På spektakulärt vis dessutom, då det är en hantverksmässigt fläckfri sekvens från första till sista stund. Skildringen av allt från hur Kylo lurar Snoke genom att rikta exakt samma rörelser och tankar mot Rey till hur hon fångar den vertikalt flygande lightsabern precis framför kameralinsen är en ren fröjd att beskåda, likaså den efterföljande striden. 

 

När Snoke delas mitt itu deklarerar Johnson tydligt att det är den konfliktfyllda Kylo Ren som borde ha ögonen på sig snarare än Palpatine-kopian (en väldigt lyckad sådan dock), vilket enligt mig är en mycket välkommen utveckling. Samma kan sägas om hur alla som stirrat sig blinda på frågetecknet kring Reys bakgrund får en knäpp på näsan när det uppdagas att hennes föräldrar var ett par obetydliga skrotletare, det bästa möjliga svaret på den frågan. Budskapet är glasklart; man behöver inte vara en Skywalker eller en Kenobi för att bli något extraordinärt i "Star Wars"-universumet och vi slipper ytterligare ett "the chosen one"-narrativ. 

 

 

 

Jag har alltid älskat Millenium Falcon av hela mitt hjärta, men sedan Han Solo gick sin död till mötes i "The Force Awakens" betyder det ännu mer att få se den flyga omkring på bioduken. Det har blivit en symbol för Han nu, något som håller hans hjärta och själ levande, och det tas i allra högsta grad med in i "The Last Jedi". I den actionladdade slutscenen på saltplaneten Crait (så ohyggligt snyggt skildrad) dyker "skrothögen" upp vid helt rätt tillfälle och lockar bort en svärm TIE fighters, precis som planerat.

 

När Kylo vrålar något i stil med "shoot that piece of junk out of the sky!" skrattade jag gott, likaså när Finn följer upp med att "they really hate that ship". Att se Chewbacca briljera bakom styrspakarna nere i de vackra kristallgrottorna och Rey bemanna kanonerna bidrog också till att göra det här till en riktigt minnesvärd och härlig sekvens som levererade både som actionscen och varm nostalgibomb. För övrigt älskade jag hela Crait-sekvensen från första sekund till sista, och jag tappade hakan över allt från Roses modiga räddning till de röda linjerna i saltet. 

 

 

 

Även om Luke Skywalker (och Darth Vader) alltid har varit kärnan i "Star Wars" så har han sällan varit särskilt intressant. Mark Hamills prestation har inte alltid varit på topp och materialet han har fått att jobba med har minst sagt svajat. Tillsammans med Irvin Kerschner lyckades George Lucas dock hitta en balans kring honom i "The Empire Strikes Back", vilket är en av faktorerna som gör den till den överlägset bästa filmen i sagan.

 

Med "The Last Jedi" tar Rian Johnson och Hamill, som gör sin karriärs vassaste prestation, karaktären till en helt ny nivå och ger oss den mest tillfredsställande versionen hittills. Bubblan har spruckit och han är ärrad, sliten och nedbruten av sina misslyckanden eller med andra ord; han är mänsklig. För mig är det helt obegripligt att det har växt fram en sorts "Not my Luke"-rörelse kring filmen med fans som inte gillar den riktningen, för från mitt perspektiv är det enbart en förbättring och välbehövlig fördjupning av en ganska platt karaktär. 

 

Att han vågar tvivla på myten om Jediordern och därmed myten om sig själv ger ett helt nytt tematiskt lager som vi aldrig ens har varit i närheten av tidigare. Hans pessimistiska resonemang kring jedins roll är högst rimliga, dessutom. En annan aspekt som vissa har blivit upprörda över är att han för några skamfyllda ögonblick övervägde att mörda Ben Solo, och att det inte skulle vara i linje med karaktären. Om man tänker tillbaka på den tragiska resa som Luke gick igenom med Darth Vader och allt det lidande som den karaktären orsakade så känns det för mig helt naturligt att den tanken skulle kunna kännas lockande, möjligheten att förhindra allt innan det ens börjar. Luke har dessutom alltid bara varit några steg bort från den mörka sidan (precis som alla jediriddare, det är en livslång dragkamp), så för mig kändes även det helt organiskt. 

 

Den absoluta höjdpunkten för karaktären kommer när det avslöjas att han aldrig befann sig på Crait i finalen över huvud taget, utan att hans möte med Leia och showdownen med Kylo Ren var ett enda långt mindtrick av sällan skådat slag som han genomförde från Ahch-To. Min hjärna var nära att explodera fullständigt när bildrutan med Luke i svävande lotusställning dök upp och briljansen i det som Johnson just hade gjort träffade mig som ett godståg. När han sedan drog sina sista andetag och släppte taget om sin fysiska form insåg jag att han inte kunde ha fått ett värdigare avslut. "See you around, kid".