Spook-tober är här, streamingtjänst efter streamingtjänst fyller på biblioteket med fler skräckfilmer, uppföljare nummer tio av valfritt skräck-franchise har premiär på bio, aldrig har det funnit fler tillfällen att skrämmas – tyvärr sker det oftare som ett resultat av filmens kvalitet än i genuin fruktan.
Om du är en skräckfantast, känner du säkert igen längtan efter en riktigt bra skräckfilm. Vi som pirrar till av tanken att mysa ner under täcket i höstkylan (som väl måste komma någon gång?) och känna adrenalinet pumpa och de kalla kårarna smyga sig på. Få filmer lyckas skapa en så nära känslomässig koppling till tittaren. Att se en bra skräckfilm är en fysisk upplevelse som känns ända ut i fingerspetsarna.
Den känslan som skräcken skapar är lika åtråvärd som svåråtkomlig, nästan som att vara olyckligt kär, för visst känns det som att nästa skrämsel-fix är otroligt svår att få tag på?
Max von Sydow i "Exorcisten" (1973)
Du kanske har sett ett mästerverk som ”Exorcisten” och lägger ner timmar på att hitta något som ens kommer i närheten av att skapa en liknande stämning. Efter att ha plöjt igenom en drös trötta kopior kanske du till slut ser ”The Conjuring” och den ger dig tillräckligt mycket hopp för att du ska ge tv-serien ”The Exorcist” en chans, eller se Russel Crowe försöka göra samma sak på bruten engelska i ”The Pope’s Exorcist”.
Du kanske har sett ”The Haunting of Hill House” och förstått att genren funkar även som tv-serie, bara för att ta dig igenom alla Mike Flanagans efterföljande Netflix-serier och upptäcka att de som bäst kan få dig att tänka tillbaka på hur fantastisk hans första serie var (ledsen Flanagan-fans, men ”Midnight Mass” kommer inte i närheten).
Visst kan inte varje produktion vara fantastisk, men det är något speciellt med denna genre som gör att så många filmer är fullkomligt usla. Det finns dåliga draman, men jag har aldrig sett något som kommit i närheten av Aaron Eckhearts prestation i ”Incarnate”, eller Emma Roberts i ”Abandoned”. Skräckfilmer är mer ”hit-or-miss” än sketcherna i ”Saturday Night Live”.
Familjen Crain blir hemsökta i "The Haunting of Hill House" (2018)
Det finns något unikt i att så många skräckfilmer dessutom är likartade. Ett hus är hemsökt, en person är besatt, eller en galen mördare är lös i den lilla amerikanska staden. Manusmallen får Disneys äventyrsfilmer att verka nyskapande.
Varför är då just skräckgenren särskilt utsatt för dessa lågkvalitativa produktioner? Jag tror att svaret ligger i filmernas finansiering. Skräck är särskilt billigt att producera. De kan ofta filmas på en enda plats, behöver inte ha en stjärnspäckad ensemble för att lyckas och går ofta snabbt att spela in. Så kallade ”found footage”-filmer som ”The Blair Witch Project” behöver inte ens högkvalitativ utrustning för att produceras.
Para ihop de låga budgetkraven med ett välkänt varumärke, eller en miljö som skräckälskaren känner igen, och vips har du något att sälja. Vi lovar, detta hemsökta hus kommer vara precis lika läskigt som Hill House!
Men visst, allt är inte mörker och svarta skogar, det finns hopp när ”elevated horror” har vuxit genom filmskapare som Jordan Peele och Ari Aster. I framtiden kanske skräckgenren utvecklats och variationen i kvalitet minskat. Men till dess kan ni hitta mig bänkad framför tv:n, förgäves letande efter nästa fix.
