Meh! 11 saker som var bra respektive kasst med "The Mandalorian" säsong 3

Den efterlängtade säsong tre av ”The Mandalorian”, den första och enligt många bästa Star Wars-serien var en skakig resa mot Mandalore. Beståndsdelarna var jättebra, men genomförandet var… blandat. 

 

Här är en komplimangmacka av senaste säsongen, för det är viktigt med balans har jag hört.

 

 

 

Vi börjar med några mycket uppmärksammade cameos (och en som överskuggades). Avsnittet har betydligt sämre betyg än de andra på IMDB, men personligen gillade jag det. Jag tyckte det fångade Star Wars knasighet som ofta glöms bort i Disney-erans filmer och serier. Jag blev glad av att se Lizzo och Jack Black i samma rum, jag gillar Christopher Lloyd, det är inte djupare än så. Är också partisk till droider som löper amok, vilket förmodligen hjälper betyget.

 

 

Avsnittet har däremot en märklig konservatism, där deras värld ser ut ungefär som personer som argumenterar för väldigt öppna vapenlagar i USA säger att aktivister som vill ha striktare regler vill ha. Motsvarigheten till polisen får inte ha vapen ens när invånarna hotas av defekta droider, men det är helt ok att Mandalorierna behåller sina vapen då det är en del av deras kultur. Det fanns definitivt andra sätt att lösa det som inte kändes lika mycket som att en vapenfantast slogs med en halmdocka.

 

 

 

Karaktären introducerades i den animerade serien ”Star Wars: Clone Wars” och genidraget gjordes att röstskådespelaren Katee Sackhoff skulle få behålla rollen även i liveaction. Hon gjorde ett utmärkt jobb med att översätta en grym karaktär till nya omständigheter.

 

 

Då Dave Filoni, som styr mycket av Star Wars serier, först arbetade med Star Wars animerade serier är det inte konstigt att han återkommer till dem. Det finns väldigt mycket intressant material att jobba med, och några ikoniska karaktärer sågs först där. Majoriteten av tittarna har förmodligen inte sett dem, vilket känns naturligt, men tyvärr känns det som att jag får ut mer av ”The Mandalorian” då jag har sett dem - och det känns taskigt. Jag tror att Filoni och company skulle kunnat förklara lite mer, ge lite mer bakgrund, men det är som att man förutsätter att alla har sett över tre dygn animerade serier - vilket är mycket begärt av en mainstreampublik.

 

 

Det här är det mest intressanta den här säsongen i min åsikt. Den övergivna (nåja) planeten som förmodas giftig, med dess många fraktioner som inte kan hålla sams. Kanske hade serien mått bra av mer info, någon tillbakablick eller två, men det vi hade tyckte jag funkade bra.

 

 

Det som händer är av stor vikt, men serien ger inte karaktärerna att ta in det. Det känns som att vi tar oss genom planeten på två gånger hastighet för att komma till sista bossen, när det fanns intressanta saker att stanna upp vid. Publiken borde fått chansen att känna mer för Mandalore, så att det blir mer upprörande vad som händer sen.

 

 

 

Okej inte Jar-Jar själv, men skådespelaren Ahmed Best fick medverka igen, med synligt ansikte denna gång. Skådespelaren möttes av sånt hat när prequel-trilogin kom att han övervägde självmord, så det kändes rörande att han fick en annan chans, och att folk generellt sett verkade uppskatta att se honom den här gången.

 

 

Star Wars har alltid gillat monster, gärna stora sådana. Det är tradition att de dyker upp som ett hinder på vägen. Men de var väl många den här säsongen, de tillförde inte så mycket, och designen var tråkig förutom på den där robotgrejen när Mando och Bo-Katan är på Mandalore för första gången. Mer festliga monster tack!

 

 

Vem älskar inte att se Giancarlo Esposito vara ondskefull? Han är fantastisk, en så intressant antagonist. Scenen när piloten inser att skeppet som fraktade Moff Gideon svävar i rymden, med de andra passagerarna döda, men Gideons kropp saknas är briljant.

 

 

Knappt hinner han göra entré i person förrän han slits ifrån oss än en gång. Denna gång kändes mer slutgiltig.

 

 

Serien verkade kämpa lite med vad de skulle göra av Baby Yoda. Han flöt omkring i sin äggvagga eller hölls ur vägen. Men sen sätts han i den slaktade kroppen som tillhörde IG-11, som vid ett tillfälle var barnvakt till honom, det hela känns mer brutalt än serien känns vid. Men det är fantastiskt att se Grogu manövrera roboten och kunna vara mer användbar.

 

 

Det var ganska självklart att Mando och Bo-Katan inte skulle ha en duell om det oerhört viktiga vapnet, men det kändes ändå antiklimaktiskt när det bara lämnades över sådär. Och sedan förstörde den enkelt efter att Bo-Katan haft den i uppskattningsvis två dagar. Lite meningslöst.

 

 

Nej nu är det nog, nu kör vi gnäll ner i botten!

 

 

Tre avsnitt in i den nya säsongen tänkte jag ”Det går lite långsamt, men det är en bra grund det här, nu ska vi bara vänta på payoff.” Men det var då ett ganska bra tag innan det drog igång på riktigt. Ett par avsnitts uppbyggnad är absolut inte något negativt i sig, men det måste finnas en balans.

 

Jag gillade som sagt avstickaren med Lizzo och Jack Black – men det borde absolut inte varit det sjätte avsnittet av åtta. Helt vansinnigt. Det där är ett typiskt avsnitt tre. Kanske fyra om vi är generösa.

 

Det kändes som att de sista två avsnitten borde varit tre stycken, det hände för mycket och det gick för snabbt. Det kändes lite för lätt att ta tillbaka Mandalore i jämförelse till uppbyggnaden (särskilt om man räknar ”Star Wars: Clone Wars” som en del av den), och det fanns aldrig tid att låta vare sig karaktärerna eller publiken smälta det stora som precis hänt. Det var som att denna hyperstrukturerade produkt gjord för masskonsumtion hade svårt att hålla fokus.

Säsongen var med andra ord först för långsam och hade sen för bråttom med ett märkligt avbrott. Om de antingen haft ett extra avsnitt eller kunnat klippa nåt (behövde vi verkligen se det där mandalorian-barnet bli kidnappat av någon sorts förhistorisk fågel?) hade serien känts mer balanserad, och garanterat varit bättre.