Den digitala revolutionen tågar på i oförändrad (eller kanske snarare eskalerande) takt och film- och tv-produktioner har under en längre tid förlitat sig på digitala visuella effekter för att lösa allt från världsbyggande till komplexa actionsekvenser.
Över en tidslinje som sträcker sig tillbaka till milstolpar som "Tempelmysteriet" (1985) och "Jurassic Park" (1993) har väldiga framsteg gjorts på CGI-fronten, vilket har öppnat upp tidigare oanade möjligheter för filmberättande. Så sent som förra året höjde James Cameron och hans Weta-team ribban ytterligare med enastående "Avatar: The Way of Water" och klyftan mellan digitala effekter och fotorealism är mindre än någonsin. Fantastiskt!
Som allt annat har detta dock en baksida, det finns det ingen tvekan om. Jag har vid ett flertal gånger skrivit om hur den visuella stilen i Marvel Cinematic Universe har kraftigt försämrats över tid och hoppar man från "Iron Man" (2008) till "Black Panther: Wakanda Forever" (2022) eller "Ant-Man and the Wasp: Quantumania" (2023) så åker man på en whiplash-skada.
Allt känns fejk, allt känns intetsägande och det är uppenbart att väldigt lite har skapats eller filmats av annat än processorer och moderkort.
StageCraft-teknologi in action under produktionen av "The Mandalorian".
När ILM presenterade sin virtuella produktionslösning StageCraft (även kallad "the volume") och satte den i användning under produktionen av första säsongen av "The Mandalorian" var jag hoppfull för vilka effekter det skulle kunna få.
Istället för att stirra på en greenscreen och krystat försöka reagera på något som inte finns där skulle skådespelare nu kunna omslutas av en virtuell värld (visad på enorma LED-skärmar, se bilden ovan) som förändras och renderas i realtid, beroende på vad som händer i scenen och hur kameran förflyttar sig. En värld de kan se och (nästan) röra vid.
Innovationen slog ner som en välkommen bomb i branschen och är onekligen en briljant lösning på flera problem. Exempelvis förändrar det gamet helt när det gäller ljussättning, eftersom ljuset från den omslutande LED-väggen stämmer överens med den virtuella miljön som karaktären ska befinna sig i samtidigt som den inte påverkas av sol och väder.
Likaså blev StageCraft en räddare i covid-tider när stora produktioner kunde flytta delar av sin inspelning till en mycket mer begränsad och kontrollerad inomhusmiljö där covid-regler var enklare att implementera och följa. Ingenjörs-Emmyn var inte helt oväntad, med andra ord.
En av scenerna i Matt Reeves "The Batman" som sömlöst spelades in med hjälp av StageCraft.
När tekniken används på rätt sätt är det helt sömlöst. Filmer som Matt Reeves "The Batman" (som fick en hel featurette kring just StageCraft-användningen) och Steven Spielbergs "The Fabelmans" (oväntat nog!) har scener som är filmade på detta vis och har man inte den vetskapen på förhand så är det osynligt till den grad att det är omöjligt att upptäcka, vilket kanske är det finaste man kan säga om visuella effekter.
Den gemensamma nämnaren där är att StageCraft av Reeves och Spielberg användes som ett komplement vid specifika tillfällen där det var den bästa möjliga lösningen, vilket inte kan sägas om "Star Wars"-serierna på Disney+ där det är den huvudsakliga produktionsmetoden.
"The Mandalorian" var först ut, men av vad jag antar är rena smidighetsskäl filmades även "The Book of Boba Fett" och "Obi-Wan Kenobi" primärt i "the volume". Båda de serierna har mycket allvarligare problem än sin visuella stil men det finns ingen tvekan om att de skadesköts av StageCraft-inriktningen och att det blev ytterligare en aspekt som drog ner dem.
StageCraft användes bara i begränsad omfattning under arbetet med "Andor", vilket märks väl.
Särskilt när en serie som 2022 års "Andor" (potentiellt peaken i "Star Wars"-sagan, deklarerade jag i min recension) landade blev det tydligt att de tidigare produktionerna haltade visuellt.
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är en totalt StageCraft-inriktning gör, men som tittare möts man av en överpolerad, mekanisk och väldigt digital visuell känsla. Även bildspråksmässigt märks det ofta att det man ser är anpassat efter en väldigt begränsad inomhusmiljö, något som förstärker den artificiella känslan ytterligare.
"Andor" å andra sidan känns organisk och verklig, tack vare att skaparen Tony Gilroy valde bort StageCraft och gjorde något så revolutionerande som att filma i den skrämmande... naturen. Utomhus! I verkligheten! Resultatet är den överlägset snyggaste, skitigaste (på ett bra sätt), mest taktila och visuellt tillfredsställande "Star Wars"-serien.
Oavsett teknologiska framsteg och kittlande innovationer så har en källare med LED-skärmar i Los Angeles inte en suck mot det skotska höglandet, så enkelt är det.
Ahmed Best i senaste avsnittet av "The Mandalorian".
I "The Foundling", det senaste avsnittet av "The Mandalorian", påmindes jag än en gång om hur snett det ibland går med StageCraft, och hur snabbt det kan sänka ett ögonblick, en scen, ett avsnitt eller en serie.
Glädjen över att se Ahmed Best (skådespelaren bakom Jar-Jar Binks i prequeltrilogin) i rollen som Kelleran Beq, en jedi som räddar Grogu från en säker Order 66-död, förtas snabbt av det faktum att det visuellt gräsligaste på länge utspelar sig framför ens ögon. Inte för en sekund känns det som att Best befinner sig i en verklig värld, varken när han fajtar bort ett gäng klontrupper eller när han flyger med speeder bland Coruscants skyskrapor.
Jag gillar "Mando" och ser fram emot en lättsam avstickare till "Star Wars"-universumet varje onsdag, men när den här scenen från 20 år gamla "Star Wars: Episod II - Klonerna anfaller" ser mycket(!) bättre ut än det senaste försöket att få till en liknande scen - då är något allvarligt fel.
Vad tycker du om den visuella stilen i "The Mandalorian" och de andra "Star Wars"-serierna? Tyck till i kommentarerna!
Över en tidslinje som sträcker sig tillbaka till milstolpar som "Tempelmysteriet" (1985) och "Jurassic Park" (1993) har väldiga framsteg gjorts på CGI-fronten, vilket har öppnat upp tidigare oanade möjligheter för filmberättande. Så sent som förra året höjde James Cameron och hans Weta-team ribban ytterligare med enastående "Avatar: The Way of Water" och klyftan mellan digitala effekter och fotorealism är mindre än någonsin. Fantastiskt!
Som allt annat har detta dock en baksida, det finns det ingen tvekan om. Jag har vid ett flertal gånger skrivit om hur den visuella stilen i Marvel Cinematic Universe har kraftigt försämrats över tid och hoppar man från "Iron Man" (2008) till "Black Panther: Wakanda Forever" (2022) eller "Ant-Man and the Wasp: Quantumania" (2023) så åker man på en whiplash-skada.
Allt känns fejk, allt känns intetsägande och det är uppenbart att väldigt lite har skapats eller filmats av annat än processorer och moderkort.
StageCraft-teknologi in action under produktionen av "The Mandalorian".
När ILM presenterade sin virtuella produktionslösning StageCraft (även kallad "the volume") och satte den i användning under produktionen av första säsongen av "The Mandalorian" var jag hoppfull för vilka effekter det skulle kunna få.
Istället för att stirra på en greenscreen och krystat försöka reagera på något som inte finns där skulle skådespelare nu kunna omslutas av en virtuell värld (visad på enorma LED-skärmar, se bilden ovan) som förändras och renderas i realtid, beroende på vad som händer i scenen och hur kameran förflyttar sig. En värld de kan se och (nästan) röra vid.
Innovationen slog ner som en välkommen bomb i branschen och är onekligen en briljant lösning på flera problem. Exempelvis förändrar det gamet helt när det gäller ljussättning, eftersom ljuset från den omslutande LED-väggen stämmer överens med den virtuella miljön som karaktären ska befinna sig i samtidigt som den inte påverkas av sol och väder.
Likaså blev StageCraft en räddare i covid-tider när stora produktioner kunde flytta delar av sin inspelning till en mycket mer begränsad och kontrollerad inomhusmiljö där covid-regler var enklare att implementera och följa. Ingenjörs-Emmyn var inte helt oväntad, med andra ord.
En av scenerna i Matt Reeves "The Batman" som sömlöst spelades in med hjälp av StageCraft.
När tekniken används på rätt sätt är det helt sömlöst. Filmer som Matt Reeves "The Batman" (som fick en hel featurette kring just StageCraft-användningen) och Steven Spielbergs "The Fabelmans" (oväntat nog!) har scener som är filmade på detta vis och har man inte den vetskapen på förhand så är det osynligt till den grad att det är omöjligt att upptäcka, vilket kanske är det finaste man kan säga om visuella effekter.
Den gemensamma nämnaren där är att StageCraft av Reeves och Spielberg användes som ett komplement vid specifika tillfällen där det var den bästa möjliga lösningen, vilket inte kan sägas om "Star Wars"-serierna på Disney+ där det är den huvudsakliga produktionsmetoden.
"The Mandalorian" var först ut, men av vad jag antar är rena smidighetsskäl filmades även "The Book of Boba Fett" och "Obi-Wan Kenobi" primärt i "the volume". Båda de serierna har mycket allvarligare problem än sin visuella stil men det finns ingen tvekan om att de skadesköts av StageCraft-inriktningen och att det blev ytterligare en aspekt som drog ner dem.
StageCraft användes bara i begränsad omfattning under arbetet med "Andor", vilket märks väl.
Särskilt när en serie som 2022 års "Andor" (potentiellt peaken i "Star Wars"-sagan, deklarerade jag i min recension) landade blev det tydligt att de tidigare produktionerna haltade visuellt.
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är en totalt StageCraft-inriktning gör, men som tittare möts man av en överpolerad, mekanisk och väldigt digital visuell känsla. Även bildspråksmässigt märks det ofta att det man ser är anpassat efter en väldigt begränsad inomhusmiljö, något som förstärker den artificiella känslan ytterligare.
"Andor" å andra sidan känns organisk och verklig, tack vare att skaparen Tony Gilroy valde bort StageCraft och gjorde något så revolutionerande som att filma i den skrämmande... naturen. Utomhus! I verkligheten! Resultatet är den överlägset snyggaste, skitigaste (på ett bra sätt), mest taktila och visuellt tillfredsställande "Star Wars"-serien.
Oavsett teknologiska framsteg och kittlande innovationer så har en källare med LED-skärmar i Los Angeles inte en suck mot det skotska höglandet, så enkelt är det.
Ahmed Best i senaste avsnittet av "The Mandalorian".
I "The Foundling", det senaste avsnittet av "The Mandalorian", påmindes jag än en gång om hur snett det ibland går med StageCraft, och hur snabbt det kan sänka ett ögonblick, en scen, ett avsnitt eller en serie.
Glädjen över att se Ahmed Best (skådespelaren bakom Jar-Jar Binks i prequeltrilogin) i rollen som Kelleran Beq, en jedi som räddar Grogu från en säker Order 66-död, förtas snabbt av det faktum att det visuellt gräsligaste på länge utspelar sig framför ens ögon. Inte för en sekund känns det som att Best befinner sig i en verklig värld, varken när han fajtar bort ett gäng klontrupper eller när han flyger med speeder bland Coruscants skyskrapor.
Jag gillar "Mando" och ser fram emot en lättsam avstickare till "Star Wars"-universumet varje onsdag, men när den här scenen från 20 år gamla "Star Wars: Episod II - Klonerna anfaller" ser mycket(!) bättre ut än det senaste försöket att få till en liknande scen - då är något allvarligt fel.
Vad tycker du om den visuella stilen i "The Mandalorian" och de andra "Star Wars"-serierna? Tyck till i kommentarerna!
