Indiana Jones, Han Solo, Rick Deckard och Jack Ryan - det råder sannerligen ingen brist på ikoniska karaktärer på Harrison Fords meritlista. Under sin snart 60 år långa karriär i filmbranschen har han medverkat i några av de största filmerna genom tiderna och befäst sig som en pålitligt fantastisk skådespelare med djup, pondus och outtömlig karisma.
Under 60-talet smög han igång lite försiktigt med småroller i både filmer och serier för att sedan ta fart rejält på 70-talet. Roller i filmer som "Sista natten med gänget" (1973) och "The Conversation" (1974) ledde fram till det enorma internationella genombrottet i "Star Wars" (1977) som gjorde honom till blockbuster-stjärna över en natt. Sen följde Fords absoluta storhetstid, 80-talet, då han gjorde ytterligare två "Star Wars"-filmer, tre "Indiana Jones"-filmer, "Blade Runner" (1982), "Vittne till mord" (1985), "Frantic" (1988) och "Working Girl" (1988). En hisnande samling filmer med sanslöst hög lägstanivå.
Under 60-talet smög han igång lite försiktigt med småroller i både filmer och serier för att sedan ta fart rejält på 70-talet. Roller i filmer som "Sista natten med gänget" (1973) och "The Conversation" (1974) ledde fram till det enorma internationella genombrottet i "Star Wars" (1977) som gjorde honom till blockbuster-stjärna över en natt. Sen följde Fords absoluta storhetstid, 80-talet, då han gjorde ytterligare två "Star Wars"-filmer, tre "Indiana Jones"-filmer, "Blade Runner" (1982), "Vittne till mord" (1985), "Frantic" (1988) och "Working Girl" (1988). En hisnande samling filmer med sanslöst hög lägstanivå.
Harrison Ford som Deckard i Ridley Scotts "Blade Runner".
Även 90-talet var starkt för Ford, om än inte lika fullmatat. De två Jack Ryan-filmerna samt "Jagad" (1993) och "Air Force One" (1997) skojar man inte bort. På den här sidan millennieskiftet kom dippen. Mellan 2000 och 2015 medverkade han i en riktigt medioker bunt filmer med få toppar (2008 års "Indiana Jones och kristalldödskallens rike" är långt ifrån så dålig som vissa vill påstå). Ford var i princip alltid det bästa med filmerna, men inte ens han besitter de övernaturliga krafter som hade krävts för att rädda stinkare som "Firewall" (2006), "Cowboys & Aliens" (2011) och "Paranoia" (2013).
Under de senaste sju åren har han lyckligtvis hittat rätt igen. Han fullkomligt regerar i både "Star Wars: The Force Awakens" (2015) och "Blade Runner 2049" (2017), den förstnämnda en lyckad franchise-nytändning och den andra ett tvättäkta mästerverk. Riktningen uppåt var tydlig redan där men det är först nu de senaste två åren som Ford har nått sina forna glansdagar, om inte ännu glansigare, i tv-rutan. Under 2022 respektive 2023 medverkade han i "1923" och "Shrinking", två serier som han tackade ja till utan att ens ha sett ett manus. Magkänslan han hade kring de två projekten och dess skapare kunde inte ha varit mer rätt.
Under de senaste sju åren har han lyckligtvis hittat rätt igen. Han fullkomligt regerar i både "Star Wars: The Force Awakens" (2015) och "Blade Runner 2049" (2017), den förstnämnda en lyckad franchise-nytändning och den andra ett tvättäkta mästerverk. Riktningen uppåt var tydlig redan där men det är först nu de senaste två åren som Ford har nått sina forna glansdagar, om inte ännu glansigare, i tv-rutan. Under 2022 respektive 2023 medverkade han i "1923" och "Shrinking", två serier som han tackade ja till utan att ens ha sett ett manus. Magkänslan han hade kring de två projekten och dess skapare kunde inte ha varit mer rätt.
Harrison Ford som Jacob Dutton i "1923".
När det gäller "1923" satsade Ford sina kort på att Taylor Sheridan, en löjligt produktiv film- och serieskapare, skulle fortsätta briljera i sitt lukrativa "Yellowstone"-universum. Så blev det, med besked. Den tidigare prequelserien "1883" är måhända något vassare men även "1923" är vida överlägsen originalserien (som också är bra).
Sheridans framgångsrecept - med smått Tarantino-doftande användning av svunna stjärnor, beprövade shabloner i storslagen ny förpackning och viss lutning åt konservativa värden men progressivism där det räknas - fortsätter med andra ord vara skottsäkert. Det är lättsmält men inte ointelligent, sentimentalt men inte ostdrypande.
Ford är som fisken i vattnet i Sheridans värld och i rollen som ranchägaren Jacob Dutton får han mångbottnat material att jobba med. Jacob är lite av en vandrande paradox, då han är både stenhård och emotionellt sårbar, både hänsynslös och empatisk, både pragmatisk och romantisk. Den knepiga balansgången löser Ford med orubblig precision och han levererar tappa hakan-ögonblick i varje avsnitt. Hans 80-talsalster ligger mig alltid närmast hjärtat men han har aldrig varit bättre än i scenen nedan, där Jacob med darrande läpp och tårar i ögonen släpper in sin fru Cara (en minst lika lysande Helen Mirren) i det innersta.
Sheridans framgångsrecept - med smått Tarantino-doftande användning av svunna stjärnor, beprövade shabloner i storslagen ny förpackning och viss lutning åt konservativa värden men progressivism där det räknas - fortsätter med andra ord vara skottsäkert. Det är lättsmält men inte ointelligent, sentimentalt men inte ostdrypande.
Ford är som fisken i vattnet i Sheridans värld och i rollen som ranchägaren Jacob Dutton får han mångbottnat material att jobba med. Jacob är lite av en vandrande paradox, då han är både stenhård och emotionellt sårbar, både hänsynslös och empatisk, både pragmatisk och romantisk. Den knepiga balansgången löser Ford med orubblig precision och han levererar tappa hakan-ögonblick i varje avsnitt. Hans 80-talsalster ligger mig alltid närmast hjärtat men han har aldrig varit bättre än i scenen nedan, där Jacob med darrande läpp och tårar i ögonen släpper in sin fru Cara (en minst lika lysande Helen Mirren) i det innersta.
Det är i scener som dessa han är som bäst i "1923" men även när macho-Ford kikar fram och droppar repliker som "you look like you've seen a ghost, and you have" (riktat till en svuren fiende som trodde att Jacob Dutton var död en gång för alla) kan man inte annat än att rysa av välbehag. Inom ramarna för seriens tio avsnitt finns allt som behövs för att förstå hur Ford blev den legendariska "leading man" som han blev och att se honom göra sin grej på så pass hög nivå som 80-åring är hjärtvärmande.
Hjärtvärmande är ett adjektiv som även passar in i en beskrivning av den finstämda dramakomedin "Shrinking" på Apple TV+, där vi ser Ford i rollen som terapeuten Paul Rhoades. Han är en sorts mentor till seriens huvudkaraktär, den relativt nyblivna och krisande änklingen Jimmy (Jason Segel) som jobbar på samma KBT-center. Trots att Ford "bara" har en biroll och spelar mot komedisnillen som Segel och Jessica Williams så är han den enskilt största behållningen i en rakt igenom enastående serie.
De tidiga avsnitten är lite trevande och där tycks Ford mest göra en uppskruvad version av sin intervju/promotion-persona - en svårflörtad, vresig och mer eller mindre skrämmande gubbe med garden högt. Det är såklart underhållande att se de bitarna också och jag gillar självdistansen i det, men det är inte direkt nytt. En bit in i säsongen börjar dock Pauls fasad krackelera och en osäker person med trasiga relationer och sjukdomsångest skymtar i sprickorna. Ur den svärtan föds också humor, när karaktären motvilligt hamnar i situationer han inte är bekväm i.
Hjärtvärmande är ett adjektiv som även passar in i en beskrivning av den finstämda dramakomedin "Shrinking" på Apple TV+, där vi ser Ford i rollen som terapeuten Paul Rhoades. Han är en sorts mentor till seriens huvudkaraktär, den relativt nyblivna och krisande änklingen Jimmy (Jason Segel) som jobbar på samma KBT-center. Trots att Ford "bara" har en biroll och spelar mot komedisnillen som Segel och Jessica Williams så är han den enskilt största behållningen i en rakt igenom enastående serie.
De tidiga avsnitten är lite trevande och där tycks Ford mest göra en uppskruvad version av sin intervju/promotion-persona - en svårflörtad, vresig och mer eller mindre skrämmande gubbe med garden högt. Det är såklart underhållande att se de bitarna också och jag gillar självdistansen i det, men det är inte direkt nytt. En bit in i säsongen börjar dock Pauls fasad krackelera och en osäker person med trasiga relationer och sjukdomsångest skymtar i sprickorna. Ur den svärtan föds också humor, när karaktären motvilligt hamnar i situationer han inte är bekväm i.
Harrison Ford som Paul Rhoades i "Shrinking".
De haltande försöken att hitta gemensam mark med dottern (Lily Rabe) är hjärtskärande medan tugget med den frisläppta kollegan Gaby (Jessica Williams) och de obekväma interaktionerna med Jimmys flamboyanta vän Brian (Michael Urie) framkallar skrattsalva efter skrattsalva. Ford bemästrar båda delarna och det är en fröjd att se honom ha så kul. Även om det finns gott om glimtar från hans komiska ådra i exempelvis Han Solo och Indiana Jones så har han aldrig fått släppa ut den så här pass brett och otyglat. Att vi inte har fått se honom nervigt kränga Doritos för att stävja en skenande weed-paranoia förrän nu är ett brott mot mänskligheten.
Med andra ord är Harrison Ford på sin karriärspeak just nu och det är en gåva som jag tar på största allvar. Därför smärtar det mig också lite när det känns som att dessa två serier försvinner i den allt mer ogenomträngliga streamingdjungeln. Vissa har sett den ena, några har sett den andra, de flesta har inte sett någon av dem. Inte ens jag, som skriver om film och serier och har tillgång till alla stora streamingtjänster, hinner se ens det jag vill se. Hur ser det då ut för de som ser några serieavsnitt i veckan och prenumererar på två eller tre tjänster? Då ligger nog Netflix, HBO Max och Disney+ bättre till på priolistan än Apple TV+ och SkyShowtime.
Streamingrevolutionen har lett till mycket positivt och har demokratiserande effekt på både skapande och distribution av tv och film, men här har vi baksidan av myntet. När det släpps så ofantligt mycket "content" i så hisnande hög takt på så många olika håll kan inte ens något så betydande som Harrison Fords nya storhetstid ta sig igenom det digitala bruset, vilket för mig känns förkrossande sorgligt.
Med andra ord är Harrison Ford på sin karriärspeak just nu och det är en gåva som jag tar på största allvar. Därför smärtar det mig också lite när det känns som att dessa två serier försvinner i den allt mer ogenomträngliga streamingdjungeln. Vissa har sett den ena, några har sett den andra, de flesta har inte sett någon av dem. Inte ens jag, som skriver om film och serier och har tillgång till alla stora streamingtjänster, hinner se ens det jag vill se. Hur ser det då ut för de som ser några serieavsnitt i veckan och prenumererar på två eller tre tjänster? Då ligger nog Netflix, HBO Max och Disney+ bättre till på priolistan än Apple TV+ och SkyShowtime.
Streamingrevolutionen har lett till mycket positivt och har demokratiserande effekt på både skapande och distribution av tv och film, men här har vi baksidan av myntet. När det släpps så ofantligt mycket "content" i så hisnande hög takt på så många olika håll kan inte ens något så betydande som Harrison Fords nya storhetstid ta sig igenom det digitala bruset, vilket för mig känns förkrossande sorgligt.
"1923" finns att streama på SkyShowtime och "Shrinking" finns att streama på Apple TV+. Har du sett dem? Kommentera gärna nedan om vad du tyckte om Fords prestationer.
