"I'll tell you the problem with the power that you're using here: it didn't require any discipline to attain it. You read what others had done and you took the next step. You didn't earn the knowledge for yourselves, so you don't take any responsibility for it. You stood on the shoulders of geniuses to accomplish something as fast as you could and before you even knew what you had you patented it and packaged it and slapped it on a plastic lunchbox, and now, you're selling it", Dr Ian Malcolm (Jurassic Park, 1993)
T1
Vi backar bandet. Allt började under tidigt 80-tal då den färske kanadensiske regissören James Cameron nyss fått foten från inspelningen av "Piranha II: The Spawning" och som oprövat kort fick kämpa hårt med att samla pengar till sin mörka framtidsvision. Han kryddade därför sin pitch hos independentbolaget Hemdale med att låta den då tilltänkte Terminatorn, Lance Henriksen sparka upp dörren till Hemdales kontor med cigarettpaketsfolie på tänderna och skrämma livet ur producentera. Uppenbarligen funkade det, då Hemdale chippade in en stor del av filmens löjeväckande 6 milj dollar budget. Och när en viss österrikisk bodybuilder hade provspelat för rollen som Kyle Reese så var det ganska uppenbart vem som egentligen hade mest "Terminator" i sig. Henriksen, fick dock en andra chans att spela cyborg genom rollen som Bishop i Camerons "Aliens", två år senare.
Efter Jim Cameron gjort sig fiende med producenterna och lurat polisen att de filmat ett studentprojekt för att slippa pröjsa tillstånd blev slutresultatet en stor kassasuccé som idag kan kallas en modern klassiker, som trots den tekniska utvecklingen fortfarande står sig bra som en tänkvärd thriller med effektivt berättarspråk och råa actionscener.
T2
Framgången med "Terminator" innebar det stora genombrottet för regissören som senare skulle göra den mest framgångsrika filmen genom tiderna ("Titanic") och för B-skådespelaren som senare skulle bli Guvernör i USAs mäktigaste delstat. Och visst lovade Arnold att komma tillbaka. Så sju år senare, efter att Cameron lärt sig ett och annat om att göra värdiga uppföljare till klassiska original i och med "Aliens" (1986), var han minst sagt redo att överträffa allas förväntningar med "T2".
Cameron visste att publiken skulle kräva stordåd och med en budget på $100 milj (snormycket 1991) så fanns det plötsligt lite mer svängrum till att göra uppföljarnas uppföljare. "Terminator 2: Judgement Day" var då den dyraste filmen som någonsin gjorts, och den höjde ribban markant för CGI i filmer med den formbara men samtidigt blyhårda ärkeskurken T-1000 (Robert Patrick), samtidigt som Stan Winstons verkliga robotbyggen fick framtidsrobotarna att se bättre ut än någonsin. Men Camerons framgångsrecept till hans välfyllda actionmacka med extra allt hittades snarare i att han låtit originalets skräckinjagande antagonist byta sida, så när en mördarmaskin från framtiden åter reser tillbaka i tiden för att sätta stopp för John Connor innan han hinner bli ledaren för den mänskliga motståndsrörelsen, så står Arnolds omprogrammerade Terminator på Connors sida. Något som lett till att Terminator modell 101 är den enda filmkaraktären som hittas i båda listorna när det amerikanska filminstitutet rankat filmhistoriens 100 värsta skurkar och största hjältar.
T3
Och det kunde ha slutat där. Givetvis fanns det många kostymer i Hollywood som ville investera i succésagan Terminator och rykten om en trea florerade flitigt under 90-talet, men Cameron var nöjd. Schwarzenegger, vars karriär som huvudrollsinnehavare sprack likt it-bubblan på väg mot millenieskiftet, försökte förgäves att övertala Cameron att regissera "T3" men Cameron var övertygad om att historien blev färdigberättad i slutet av tvåan. Även Linda Hamilton, som spelat Sarah Connor kände att Terminatorsagan var avslutat och tackade nej när ett manus dök upp. Efter att Carolco och Orion Pictures, som producerat de två första filmerna, gått i graven hamnade rättigheterna hos Warner Bros. Cameron som kände att det var dags att lämna ett sjunkande skepp undvek registolen, för att istället lägga all sin energi på ett annat sjunkande skepp som skrev boxoffice-historia. Schwarzenegger var tveksam till att göra en ny Terminator utan Cameron men fick rådet av sin gamle regissör att göra det, men nöja sig med mindre än $30 miljoner. Warner gav Arnold $29.25 miljoner, och 20 procent av intäkterna.
Den nye regissören Jonathan Mostow gjorde sitt yttersta för att leva upp till förväntningarna. Intrigen är i stort sett en kopia av tvåan, John Connor är nu i tjugoårsåldern, lever på marginalerna med mycket piller och inget kreditkort. Men den kvinnliga Terminatorn T-X hittar honom ändå (kvinnlig intuition måntro?) och Arnold kommer givetvis till undsättning.
Men åren hade onekligen gått, och Arnolds T-101 erkänner sig till och med vara en föråldrad modell, han får kämpa med en del krampaktiga självironiska skämt, sno skinnstället från en gaybar och fånga kulor med munnen på jakt efter några billiga skratt. Mostows T3 smyger så tätt i tvåans skugga med trötta kopior av föregångarens biljakter, ständigt så epileptiskt blinkande till sina föregångare att det gränsar till parodi. Att Nick Stahl sen spelar John Connor på pundarmanér, känns nästan lite lågt då Eddie Furlong, som en gång spelade den grungeige John Connor i 10-årsåldern, tvingats avstå rollen på grund utan drogmissbruk.
Men så, efter 90 minuters försumbar popcornunderhållning så knäpper plötsligt Mostow med fingrarna framför ögonen på sin sövda publik och avslutar sin T3 i effektfullt mörker, ett mörker som väcker minnen från 1984 då allt fick sin början. Och kanske känns det extra mörkt när man samtidigt inser att det här kan fortsätta precis hur länge som helst.
T4
Jag minns när jag såg "Cloverfield" i London för ett år sen.
JJ Abrams hade varit generös nog att bjuda fansen på en tidig teaser från hans omtalade "Star Trek-filmatisering", och det räckte med en svepande bild på USS Enterprise och texten "Under construction" för att tjejen framför skulle börja gråta tårar av lycka, trekkien i henne visste att Abrams var något på spåret.
För mig hade det räckt med den klassiska öppningsslingan, en dyster synt som ekande klingar Brad Fiedels odödliga Terminatortema för att sluta fred med Charlies Änglar-regissören McG. Men istället öppnar "Terminator: Salvation" med ett bombastiskt oljud. Många är de nostalgiker med mig som kommer få sina drömmar om en frälsning grusade i detta 7-Elevensponsrade buller och brak. Fredrik Strage erkände sig spottad i ansiktet och Daniel S Ogalde kallade upplevelsen ett steg närmare domedagen. Och båda har de belägg för sin sak. Arvet från James Cameron har gått förlorat.
Vid det här laget var sagans skapare Jim Cameron borta, den stora stjärnan Arnold hade lämnat drömfabriken och bytt ifrån att beskydda Kalifornien som "The Terminator" mot att bli "The Governator", Linda Hamilton och de andra kända skådisarna från förr var borta, Specialeffektslegenden Stan Winston, som fick en Oscar för sitt jobb med sminket och robotarna i T2, hade gått bort 2008, Brad Fiedels musik var nästan helt borta, och enligt Cameron var ju historien sen länge färdigberättad - så frågan är, vad av finns kvar av Terminator? Om ni frågar mig - Bara skrot.
År 2018 har Judgement Day utrotat det mesta av livet på jorden och kvar i det ödelagda Kalifornien traskar Christian Bales John Connor runt och letar likt filmens regissör efter något som är värt att kämpa för bland ruinerna efter en förlorad värld. Den första Terminator blev något av en skräckthriller, "T2", och för all del den efterapande T3 var actionfilmer av olika skolor medan "Salvation" istället passar bättre in i krigsfilmsfacket. Looken för tankarna till Cormac McCarthys mörka framtidsvision "The Road" (vars filmatisering är på gång) och actionscenerna känns som en blandning av "Mad Max" och "Världarnas Krig", något som i sig inte alls är fel - om det vägs upp av en intressant historia.
Problemet med Salvation är, trots att ess som Paul Haggis och Jonathan Nolan båda fingrat på manuset, att filmen inte berättar någonting. Den står och stampar så våldsamt på punkt A att det det dröjer tills slutet innan man inser att McG inte ens gjort en ansats mot punkt B. Mick LaSalle på San Fransisco Cronicle kallar filmen en statisk historia och ett episkt slöseri med tid. Han menar även i sin recension att filmen inte består av action utan av commotion, att action hade fört filmen framåt medan commotion bara står i vägen för historien och fyller ut luckorna i en film som annars hade varit avklarad på 20 minuter.
Domedagen
Grundstommen till de två första Terminatorfilmerna var att de var mångbottnade och tänkvärda historier som berättades i farten, samtidigt som publiken hölls på tårna av blodisande spänning. En skicklig actionregissör klarar av just det medan en dålig (läs "McG") döljer sina brister i högt ljud och högt tempo. McG kontrar med att hans ösiga film ska vara "råare och mörkare", men samtidigt är våldet och svordomarna nedtonade för att nå den amerikanska PG-13-gränsen, till skillnad mot de två första filmerna, som var barnförbjudna.
Trots att postern till The Terminator är bland det mest testosteronfyllda du kan tänka dig, så är filmen faktiskt främst en historia om en ung omogen tjejs väg till att bli en stark handlingskraftig kvinna. När vi först möter henne är hon en försynt och blyg servitris som knappt kan ta hand om sig själv men som tvingas växa upp snabbt när livet står på spel. I T2 är transformationen fullbordad, då hon utvecklats till en muskulös och livsfarlig amazonkrigare som inte skyr några medel för att skydda sin son från de som vill honom illa. Mostow använde sig av en kvinnlig Terminatrix som antagonist i "T3", men i "Salvation" lyser de starka kvinnofigurerna med sin frånvaro. Bryce Dallas Howard, som spelar Johns höggravida fru Kate Connor är så våpigt passiv att man undrar om hon förstått att hon är med i en undergångsrulle. Blair Williams karaktär Moon Bloodgood är den som enligt uppgift sägs bära Linda Hamiltons fackla, men hon satsar i första hand på sin sexighet, Kick-ass i kommer tydligen i andra hand.
Visionen som fick Cameron att starta Terminatorsagan var en mental bild av ett robotskelett som kommer gående ut ur eldslågor, han ville göra en framtids sci-fi men det fanns knappast tillräckligt med pengar, så lösningen blev att låta metallroboten resa tillbaka till våran tid. En budgetlösning som visade sig vara ett riktigt framgångskoncept som inbjöd till både intressanta tidsparadoxer, samhällskritik och fantasieggande showstoppers till actionscener med framtidsmaskiner som går loss i LA. McG har skrotat det Cameronska jakt-upplägget, tidsresandet och har inte ens gett sin film en riktig ärkeskurk som driver på historien utan har istället fyllt sin film med maskterminators och jätterobotar som kläcker motorcykelterminators ur knäskålarna.
Redan i 2003 i T3 kunde man känna av "the rise of the machines", när datortekniken som ett decennium tidigare helt hade revolutionerat genren nu fanns fanns i var mans Hem-PC.
När grunden till all sevärd film, historieberättandet får kliva åt sidan och lämna utrymme åt bländande och distraherande effekter och man till och mer ersätter franchisens stjärna med en datoriserad kopia vet man att domedagsmolnen lurar runt hörnet. James Cameron satte för 25 år sen själv namn på den subgenre som hans Terminatorfilmer tillhör, (och som även delvis innefattar filmer som "Blade Runner" och "Matrix"-trilogin), genom att döpa nattklubben i "Terminator" till Tech-Noir. Ironiskt nog är det just en för stor tillit till att den moderna datortekniken ska sköta jobbet åt en som håller på att förgöra hans älskade saga.
Men trots ett svalt mottagande av den s.k "Frälsningen" från både publik och kritiker planeras nu inte helt förvånande, i sann kapitalistisk George Lucas-anda en ny formstöpt triologi för att fylla i luckorna som Cameron lämnat åt fantasin. Det ska handla om den utvalde frälsaren, Luke? Neo? Frodo?.. Nej, just det John Connor och hans motståndsrörelses kamp i kriget mot det ondskefulla imperiet. Mest för att det hör till genren ställer McG i "Salvation" den uråldriga Frankenstein-frågan var gränsen går mellan mänsklighet och maskin, utan att ens bry sig om att försöka svara på den. Det behövs ju inte, gränsen är redan övertrampad. Vi vet vem som segrat. Maskineriet styr redan sagan, och långt inne i mig finns en längtan efter att någon från den mörka framtiden som väntar ska resa tillbaka och sätta punkt för alltihop.
För han lovade ju faktiskt att komma tillbaka.
