Terminator 1984

Ibland är mode och frisyrer inte snygga. Det kan man ha överseende med. Problemet blir när det som är inne är så pass tydligt tidsbestämt att sammanhanget för evigt blir hugget i sten. Men i motsats till många andra filmer där man vill tvätta bort tidsstämpeln så är Linda Hamiltons hockeyfrilla i "The Terminator" något som gör att det är realistiskt att hon befinner sig just i 1980-talet. Det är självklart inte hela anledningen, men detaljer som denna gör att James Camerons klassiker "The Terminator" är något så ovanligt som en science fiction-film som, trots den utvecklade tekniken, håller överraskande bra nästan 30 år efter sin premiär.

I en tid som plötsligt inte är så långt ifrån vår i dag, 2029 närmare bestämt, har de artificiellt intelligenta maskinerna bestämt sig för att utrota det som fortfarande finns kvar av människor. Lösningen blir att skicka "The Terminator" (Arnold Schwarzenegger) tillbaka till 1984 för att utplåna Sarah Connor som senare ska bli mamma till den som leder motståndsrörelsen mot datorerna innan hon får sitt barn. Men i samma tidsresa skickas även Kyle Reese (Michael Biehn) med som är med i ovanstående motståndsrörelse för att skydda Sarah så att hennes son kan överleva i framtiden.

Denna ganska enkla handling har överraskande mycket känsla bakom sig, framför allt gällande tanken att försvara sitt ofödda barn för att kunna rädda framtiden. Men så har James Cameron alltid gjort filmer om familj. Han har själv bekräftat att samtliga hans filmer lever mycket på tanken om dina närmaste och relationen barn och förälder eller barn och surrogat där "Aliens - Återkomsten" kanske är det mest lyckade exemplet.

Samtidigt är det en njutning att se "The Terminator" igen eftersom effekterna fortfarande är så sjukt bra. Trots att Cameron själv är en flitig användare av den senaste CGI-tekniken och förespråkar datorns hjälp så visar han här, och några år senare i "Aliens" att dockor och enkla tekniska lösningar räcker mer än väl. Framför allt dateras inte materialet på samma sätt när man faktiskt använder riktigt material, däremot kanske spänsten i vissa konstruktioner inte är lika smidig som datagjord, men vem bryr sig när det ser så bra ut som här?

En av de största specialeffekterna är annars så klart Arnold Schwarzenegger i titelrollen. Det är ganska självklart att han knappast är någon stor skådis, men därför passar han extra bra i denna film när han bara har runt 18 repliker. Han är bättre på att se farlig och skräckinjagande ut. Linda Hamilton börjar här sin utveckling mot en av de hårdaste kvinnorna vi sett i filmsammanhang, dock klart efter en annan Cameron-favorit, Sigourney Weaver. Michael Biehn känns lite väl pretty boy, men har bra panikkänsla mot det svettiga slutet.

Många brukar nämna uppföljaren som bättre rent effektmässigt och på en episk nivå är den kanske mer spektakulär. För mig är dock denna lilla tankevärda och otäcka actionrulle den ultimata "Terminator"-filmen där man faktiskt utnyttjar titeln på rätt sätt. Att den sedan banade vägen för Camerons stora, stora mästerverk, "Aliens - Återkomsten" igen, är ju bara positivt.

Men full poäng, absolut. Ibland måste man gå tillbaka för att förstå var det geniala hantverket kom ifrån.