Det svenska spel(skribent)undret – vad hände sen?

Jag började skriva om tv-spel och datorspel i början av 2000-talet. Då såg Spelsverige väldigt annorlunda ut jämfört med idag. För 20 år sedan poppade nya spelsajter upp som svampar ur jorden och det fanns mängder med duktiga skribenter som publicerade allt möjligt och omöjligt material. Det fanns alltid folk villiga att ge feedback på ens nya text och det fanns en hajp och optimism kring varje sajt att den skulle slå igenom och bli nästa IGN eller Gamespot.

 

Men sen kring 2010 och åren därefter hände något – poff! Fler och fler sajter började stänga ner utan att ersättas med nya. Alla ändlösa MSN-konversationer, IRC-möten och samtal tystnade när folk tappade glöden, eller helt enkelt gick vidare till något annat.

Folk slutade hur som helst att skriva i samma utsträckning som tidigare.

Det skrevs en gång i tiden spaltmeter om “det svenska spelundret”, med betoning på de fantastiska spelutvecklare vi har i vårt avlånga land. Det är något vi ska vara stolta över. Men just idag vill jag istället rikta blickarna mot de som faktiskt skrev om spelen förr i tiden!

 

I början av 2000-talet sprudlade nämligen Spelsverige av liv. I takt med att fasta uppkopplingar blev allt vanligare blev det också realistiskt att kunna konkurrera med speltidningarna i form av spelsajter där nyheter, bilder och filmer slangades upp i raskare takt än tidningar kunde tryckas. Helt plötsligt ville “alla” bli speljournalister! Tänk att få gratis spel eller att få betalt för att skriva om spel! I verkligheten var det naturligtvis extremt få som faktiskt tjänade en krona på det hela, men glöden och entusiasmen gick i alla fall inte att ta miste på.

Idag är spelklimatet ett helt annat och med undantag för MovieZines spelsektion och gamla veteraner som FZ och Gamereactor finns det få större sajter kvar. Vad beror egentligen detta på? Jag frågade fyra före detta chefredaktörer som är veteraner i branschen om varför de tror att så få nuförtiden är intresserade av att skriva om spel…

 

 

Victor Leijonhufvud drev kultklassiska spelsajten Zlot och har sedan dess förekommit i stort sett överallt i Spelsverige – oavsett om vi pratar ljud, text eller bild. Idag är han 37 år och jobbar på egenstartade spelstudion Lionbite Games i Stockholm. Han tror att spelskrivandet tagit en ny skepnad via nya plattformar.

– Fokusskiftet till andra plattformar, andra uttrycksformer. Just spel gör sig bättre i videoform, på Youtube och i liveströmmar. Eller för den delen i levande samtal i radio- och poddform, säger Victor Leijonhufvud.

– Det skrivna ordet kräver mer dedikation från en läsare och en prägel mer åt det informativa, grävande. På internet konkurrerar ju dessutom svenska sajter på den internationella scenen, och med tanke på att läsarna inte har något emot att konsumera på engelska, blir resursfaktorn avgörande i den konkurrensen.

 

 

Alexander Cederholm var chefredaktör på Nintendo-sajten Nintendo on Net som senare mynnade ut i multiformatsajten GAMEcore, som blev en långkörare i Spelsverige. Han har idag fyllt 40, jobbar i butik och är den enda i denna artikel som fortfarande skriver om spel. Alexander driver sajten Playerone och räknar upp flera faktorer som han tror bidragit till det minskade intresset av att skriva.

– På ett vis är det lite konstigt med tanke på hur enkelt det är att bygga en sajt idag med till exempel Wordpress. När blogg-eran nådde oss i 2010 och en ny kull med spelkritiker blev nya färska röster så nådde vi väl egentligen kulmen av hur många spelsajter det kan finnas, och frågan är om det inte blev inflation på marknaden. Problemet är helt ärligt inte att det finns få plattformar för det är helt enkelt inte sant när man räknar in sajter, bloggar, streamers och Youtubers. Problemet är snarare hur decentraliserat allt blev till slut med sociala medier, säger Alexander Cederholm.

– Många från den tidiga spelsajt-eran hade visionen att de skulle skapa företag, tjäna pengar och kunna leva på sina sajter. Det blev bara sanning för en fraktion av en bråkdel och då försvann också engagemanget bland många. Vi får inte heller glömma att många var unga, knappa 20 år gamla, och hade inte familjer eller annat som tog upp tid i deras liv inledningsvis. Men ju mer tiden gick fick fler och fler omvärdera och prioritera om sina liv. Själv hade jag aldrig grandiosa visioner om att leva på spelkritik och det är kanske därför jag fortfarande än idag sysslar med det. För mig har det alltid varit en passion, en hobby som jag älskar att göra, aldrig driven av ett vinstintresse, säger Alexander Cederholm.

 

 

Tobias Karlsson var chefredaktör för Spelbasen och senare Retry. Han är 37 år och jobbar numera som administrativ assistent på Migrationsverkets IT-avdelning. Han tror att speltidningsdöden kan ha varit en bidragande orsak.

– Klart är ju att det inte är i närheten av den bredd som fanns tidigt 2000-tal. Jag tror nog mycket beror på döden för speltidningar. De var en stor bidragande faktor till att många hobbysidor tog liv i hopp om att en dag nå till de riktigt höga nivåerna eller rentav livnära sig på det, säger Tobias Karlsson.

– Idag finns inte dessa i samma omfattning och därmed heller inte riktigt inspiration i dagens generation av tonåringar, som var i klar majoritet hos webbredaktionerna. Det är väl upp till oss gamla rävar att någon gång i livet trycka på retry en sista gång, säger Tobias Karlsson.

Victor Leijonhufvud är övertygad om att en bristfällig ekonomi gjort att så få sajter överlevt ända in på 2020-talet.

– Det fanns i längden ingen bärande ekonomi i det tyvärr. Det blev tydligt några år in på 2000-talet att sajter var på väg ut ur bilden, och höll på att ersättas av sociala medier och andra uttrycksformer, såsom poddprogram. Men de kreativa grepp som följde gav ju upphov till nya plattformar, och för mig blev webb-tv-grejerna vi gjorde till slut tv-produktioner i andra sammanhang, säger Victor Leijonhufvud.

Men hur var det då att vara chefredaktör för en svensk spelsajt i början av 2000-talet?

 

 

Erik Hansson, gammal chefredaktör på numera insomnade Level7, vet. Han är idag 46 år och jobbar med naturjournalistik.

– Jag minns det framför allt som väldigt roligt. Det hände mycket och det dök ständigt upp nya sajter. Ganska snabbt fanns det långt fler spelsajter än det fanns en marknad för rent ekonomiskt, men jag minns det som en trevlig stämning mellan oss speljournalister. Det var också en ganska sjuk bransch med lyxiga bjudresor för vissa speljournalister och en riktigt unken kvinnosyn på många håll, säger Erik Hansson.

Level7 lades ner omkring 2012 och fastän han knappt rört ett tv-spel sedan dess har han många både bra och mindre bra minnen från den här tiden.

– En del dåliga minnen är förknippade med den sexism, rasism och hat som man kunde hitta i en del spelforum och onlinespel. Det var helt galet när jag tänker tillbaka på det, säger Erik Hansson.

– De finaste minnena var nog alla spelträffar vi hade på L7. Framför allt IRL, men även alla speltimmar online. Det galnaste minnet var hur jag, på ett plan fullt av speljournalister på väg till E3, blev stoppad vid ankomsten. På grund av ett missförstånd fick jag spendera natten i ett häkte i Los Angeles och ledas ombord ett plan hem dagen efter, iförd handbojor.

Även Tobias Karlsson har mycket att berätta om den här tiden.

– Roliga minnen finns det många av. Jag kan inte undgå att känna viss stolthet när jag ser många som fostrades på någon av de spelsidor jag basade över, och på senare år hamnat på diverse publikationer eller andra spelrelaterade företag. Men just bekantskapen som vi skapade inom redaktionen är helt ovärderlig och jag saknar absolut den dynamiken än idag, säger han.

Redaktionen och vänskapsbanden som knöts där är något som även Victor Leijonhufvud och Erik Hansson framhäver.

– Arbetet med sajter och sedermera tidningar gav upphov till hela min vänkrets; den är intakt idag. Värst var arbetsbelastningen när vi försökte oss på att göra tidningar. Periodvis kunde vi sitta i flera dygn i sträck för de värsta lämningarna – det är ett mirakel att jag inte gick in i väggen då. Eller det kanske jag gjorde? Begreppet var inte så utbrett 2002-2003, säger Victor Leijonhufvud.

– Det uppstod en väldigt fin sammanhållning, både på redaktionen och med läsarna, minns Erik Hansson.

 

 

Alexander Cederholm räknar upp spännande resor, nya sajtuppdateringar och startandet av en av landets allra första spelpoddar som några av sina bästa minnen. Han minns även den stenhårda konkurrensen.

– Det var ganska hård konkurrenskänsla även om jag personligen inte tyckte att vi tävlade med bamsingarna. Men det uppstod till exempel dumma bråk om vattenstämplade skärmdumpar, säger Alexander Cederholm.

– När vi skärpte våra interna recensionsregler i 2008 såg vi också när andra publikationer var slappa med sina (spelade inte spel tillräckligt, använde betaversioner som recensionsgrund, rentav ljög i sina recensioner om innehåll) och när vi öppet kritiserade dessa så blev vi såklart inte alls omtyckta, fortsätter han.

Även Tobias Karlsson minns att glöden och passionen för spelskrivandet kunde få känslorna att hetta till lite väl mycket ibland.

– Det kändes som ett ständigt krig mellan de aktiva. Bluffkonton skapades på vardera sidor och antingen spammade man sönder forum eller spred reklam för konkurrenter. I och med den tunga konkurrensen fick vi också ofta kämpa i motvind för att locka till trogen besökskrets till sidan. Men allt som allt var det en härlig tid och jag tror aldrig vi får se något liknande igen, säger han.

Gillar du spel och är du samtidigt intresserad av det skrivna ordet? Tveka i sådana fall inte att höra av dig till oss på Moviezine! Vi är ständigt på jakt efter talangfulla skribenter och som en av få kvarvarande svenska spelpublikationer hoppas vi att du kommer fortsätta läsa oss i många, många år till!