Sommarens drama visar på hur intresset för film och mitt dejtingliv är oroväckande sammanlänkande. Till och med hisspitchen är som skapt för en Netflix-remake av ”Borta med vinden”:
Havsnära, thaiboxande skräcknovellist med gård träffar yngre händig högstadielärare. Omedelbar attraktion uppstår och ett par mysiga veckor förflyter till doften av egenodlade tomater och Freestyles ”Fantasi”. Tills en sensommarkväll då novellisten springer på lärarens bästa vän från gymnasietiden. Mötet blir upptakten till ett triangeldrama kantat av svek, spökande ex och rosa solnedgångar.
Även om jag borde anat likheten med filmhistoriens triangeldramer redan då Danny-boy utnämnde sig till en av gårdsdamens många kavaljerer, var det först efter att jag raderats från de båda männens tillvaro som det blev kristallkule-klart - Hollywood hade hjärntvättat mig till att tro att åtminstone EN kavaljer, hög på kär-hormoner, skulle se bortom mina synder och lystmätet omfamna mig till toner av smäktande stråkar - (eller i mitt fall afrobeat då) vid ”The End”.
Det var rent självbedrägeri. Och hände innan jag förstod hur mycket jag och Scarlett O´Hara - tyvärr - har gemensamt. (Utöver det mer uppenbara så som släktgården, söderförankringen, och min skamfulla fåfänga).
Liksom Scarletts blixtförälskelse i Ashley utstrålade den händige gentlemannen med trummisarmar och gyllene manbun en orubblig självsäkerhet. Redan över första läsken var jag tagen av hans närvaro (även om samtalet fort gled in på korv, ”Sunset Beach” och komposter). Och liksom Scarlett med Rhett övertalade jag mig först att relationen till Danny-boy var platonisk. Tills vi sågs för att leta efter min bortsprungna katt och utbyta serietidningar vid en rosa solnedgång. Vilket ledde till nattliga spökjakter (ovetandes då om att det var efter hans ex) och intensiva samtal om trasigheter ackompanjerat av Dr. Bombays högst tveksamma rytmer.
Det hade varit enkelt att hoppa på klichén om att det är jag som var offret i detta triangeldrama. Men efter närmare dissektion är jag ingen Bridget eller Bella som drabbas av männens charmiga stalker-uppvaktande. Jag är en naiv, och pådrivande Scarlett. Skillnaden är att hennes kavaljerer var väl medvetna om varandra. Och att hon bestämde sig till slut. Även om det krävdes svält, död, inbördeskrig och ännu mer död för att hennes hjärta skulle börja slå. I mitt fall offrades bara en silverfisk eller två. Och jag då.
Av mina båda kavaljerer: Mr. D och Mr. L, var den sistnämnda högst ovetande om vad som pågick. Det var inte förrän efter spökjakten som Danny-boy, likt Mr. Scrooge, träffades av plötsligt dåligt samvete och avla bikt över en ödesmättad gravöl. Vilken jag inte var medbjuden på. Av naturliga skäl eftersom jag då var dödförklarad i deras ögon.
Jag var inget offer för omständigheterna - men möjligen för min kärlek till filmkonsten. För i filmens värld slutar oftast triangeldramat (eller det mer upplyftande begreppet ”kärlekstriangel”) med att huvudpersonen väljer en förälskelse och dansar in resten av livet på rosa cupcakes. Förutom just stackars Scarlett då som ju också bodde på en gård.
Likheten till Scarlett är något jag självmedvetet bär med mig i jakten på nya kavaljerer som äger egen verktygslåda och förmår måla en tavla eller två. Detta för att orka dela gårdslivets enkla och komplexa nöjen med mig.
Som en nyligen erkänd Scarlett och skogsträdgårsodlare som överlevt ett filmiskt triangeldrama konstaterar jag: Scarletts far hade kanske rätt när han blickade ut över sydstatsfamiljens älskade gård Tara - i slutändan är mark det enda bestående vi har att falla tillbaka på.
